Efter 15 år fick jag revansch på Wembley

Sången rullade bland supportrarna både före och efter matchen:

We’re the famous Arsenal and we’re going to Wembley!

Men däremellan – och detta brukar jag inte erkänna – jag var orolig. Rejält orolig. Historien från mitt första och fram till i lördags enda besök på Wembley för 15 år sedan var på väg att upprepa sig. Arsenalspelarna tog sig dock som bekant samman och gjorde istället detta till en av mina stora fotbollsupplevelser.

Jag minns inte så många detaljer från matchen i oktober 1999 när Arsenal tog sig an Fiorentina i Champions League. Det var min andra Arsenalmatch någonsin och jag var mest storögt imponerad över att få gå den mytiska Olympic Way från Wembley Park fram till arenan med tvillingtornen, samt att få vara en del av tifot före matchen genom att hålla upp ett pappersark (det har jag fortfarande någonstans). Jag minns också dessvärre Gabriel Batistutas ryck förbi Nigel Winterburn och skoningslösa avslut från ingen vinkel alls bakom David Seaman i slutet av matchen som innebar avgörande 0-1 till Serie A-laget.

En sådär £800 miljoner senare var jag i lördags så tillbaka på Olympic Way, på väg mot bågen över Wembley. Även om jag inte var riktigt lika storögd den här gången kunde jag känna att 16-åringens Arsenalhjärta från den där höstkvällen -99 fortfarande bankande med samma glöd i bröstet. Det har med åren blivit kantstött och ärrat av många besvikelser – ”Batigol” stod för en av de första – men likförbannat fortsätter det att slå i hopp om nya segrar.

Stämningen inne på Wembley, denna fantastiska fotbollsarena, var storartad före matchen, och att Arsenalsupportrarna var tre gånger så många som Wiganfansen bidrog till en mäktig ljudkuliss. Så fort matchen kom igång kom dock något krampaktigt över både spelare och publik så varken de eller vi lyfte till några högre höjder särskilt ofta. Jag kände samtidigt att Arsenal rimligtvis snart skulle få hål på Scott Carson i Wiganmålet.

Men när de regerande cupmästarna fick sin straff började jag på allvar tvivla. Jag kunde inte förstå det. Hur var det möjligt att vi skulle förlora mot ett Championship-lag? Skulle jag se Arsenal falla på Wembley med 0-1 igen?

När Sagna nickade i stolpen och därefter Gibbs nick räddades på mållinjen gav jag upp. Inte ens när bollen letade sig in i mål via Mertesackers fösnick vågade jag tro på att det faktiskt skulle dömas mål, men efter en koll på linjedomaren som sprang mot mittlinjen föll jag in i det mest förlösande måljubel jag har upplevt på många år. "BFG" rusade efter målet nästan rakt emot min plats och tillsammans med över 50 000 andra Gooners gick jag mental.

Euforin lade sig dock snabbt, och snart kom oron tillbaka. Det fick inte bli straffar. Då skulle det garanterat bli förlust. Oxens skott – varför kunde det inte varit en decimeter lägre? Det fick inte bli straffar. Skjut inte så snett Källström! Nu var det klart. Vi skulle alltså förlora på straffar.

När straffarna skulle slås har jag svårt att minnas vad jag tänkte. Fabianskis räddningar såg från min position ut att vara i Gordon Banks-klass (avsluten var dock, har jag kunnat konstatera i efterhand, inte riktigt i Peléklass). Arsenals straffskyttar utstrålade lugn, och jag ryser när jag tänker tillbaka på deras avslut från elva meter. Arteta var säkerheten själv, Källström vågade ta ansvar och visade vad 100 landskamper betyder i ett sådant läge, Giroud gjorde det han skulle och till slut fick Cazorla Arsenalsektionen att explodera i en enda lika stort som lättat jubel.

Arsenalspelarna fick efter matchen kritik för att de firade segern, men det tycker jag var det fånigaste på länge. Firandet var inte mer intensivt än efter en seger på bortaplan i ligan, och varför skulle de inte få vara glada över att klubben har nått sin första FA-cupfinal på nästan tio år? Spelarna anklagas ofta för att sakna passion för fotbollen – kritisera dem då inte när de visar känslor.

Förra gången jag lämnade Wembley försökte jag besviket intala mig själv att det hade varit kul att få uppleva arenan. Den här gången fanns bara en enda rad i huvudet på mig.

We’re the famous Arsenal and we’re going to Wembley!

Igen.