En resa från A till Ö. Dropping The Hipster Look.

Ett och ett halvt dygn har gått, två och ett halvt dygn återstår. Vi lämnade i tisdags kväll Champions Leagues gruppspel genom att lufta bänkspelare och juniorer, ta en 4-1-vinst mot ett synnerligen nedbrutet Galatasaray och ännu en gång se oss hamna på andraplatsen i gruppen. Denna gång på en försmädlig målskillnad och med en än mer försmädlig implodering mot Anderlecht som en av de bidragande orsakerna till att vi, återigen, missar förstaplatsen och således står mot ett troligtvis svårare motstånd i åttondelsfinalen.

Men allt är inte ojande och elände, allt är inte tandagnissel och gnäll. För en del intryck vi fick med oss från mötet nere i Turkiet var riktigt glädjande. Vi fick se Debuchy göra comeback efter ungefär tusen års skadefrånvaro och vipps såg inte bara den offensiva delen av högerbacksspelet bra ut, utan även den defensiva delen, med sitt positionsspel, sitt förebyggande löpande och sitt screenande, helt synkront ut. Detta, tror jag, också hade oerhört gynnsam inverkan på försvarsspelet och på, de i och för sig fortfarande felplacerade, mittbackarna Chambers och Mertesackers spel.

Självklart inser även jag att motståndet var av högst mediokert slag, men jag tillåter mig att glädjas över Debuchys återkomst, men också över ännu en comeback; The Real Ramsey Comeback. Inte bara på grund av drömmålet, inte bara på grund av att han dessutom gjorde ännu ett mål och inte bara på grund av hans synnerligen välavvägda framspelning till Podolskis första mål. Utan också på grund av att fjolårets Ramsey för första gången i år visade sig. Ramsey som jobbade hem, som tacklade lika hårt som klockrent och som faktiskt var den box-to-box-arbetande dynamo han var under förra säsongen, men av någon anledning inte ansett sig behöva vara denna höst. Den Ramsey såg vi, sedan förra veckan nyfriserade och fin, göra comeback i tisdags och detta var synnerligen glädjande och hoppbringande.

Innan jag rundar av tisdagens funderingar vill jag även nämna Podolski och Oxlade-Chamberlain vilka både utmärkte sig positivt, om än på olika sätt. För även om Podolskis andra halvlek, bortsett från 4-1-målet, var högst anonym så gjorde han sina två mål, och mål har vi sannerligen saknat denna höst. Dessutom jobbade han under första halvlek faktiskt defensivt vilket vi inte sett honom göra speciellt ofta under åren han fått speltid. Och till detta hann han också ryta till när Bellerin ville avancera i banan och blev motat åter till mer defensiva uppgifter av just Podolski. Sent skall syndaren vakna, eller..? Jag vill också nämna Oxlade-Chamberlains oerhört imponerande spel som offensiv, central mittfältare där han med sina löpningar, sitt sättande av tempo och sin fina bollhantering i fart, var någon sorts Englands svar på Alexis Sanchez. Det var lika lovande som roande att se honom ständigt vilja ta tag i spelet, göra avtryck och dessutom lyckas med sin vision. Det var gott och detta om tisdagen.

För på lördag skall Alan Pardews hela glada barnaskara sätta sig på bussen (för inte vågar väl en EPL-manager längre ta vägen över en tågstation?) och avlägga de nästan fyrtio milen mellan Newcastle och Islington. De gör detta med en moralstärkande 2-1-seger mot chelsea i ryggen, vilket de nog behövde efter att ha kryssat mot Burnley och förlorat mot West Ham veckorna före hemmamatchen mot chelsea. Många var de som trodde att Newcastle, i och med matcherna mot West Ham och Burnley, var på väg ned i den där dippen som Newcastle under Pardew alltid brukar hamna i, och som de också var tämligen djupt nere i under säsongens inledande matcher, men nedläggandet av chelsea visade att de förvisso är ojämna och kanske ett annat lag hemma än borta, men ändå består av en tillräckligt bra samling habila fotbollspelare att de kan faktiskt kan besegra vilket lag som helst under rätt förutsättningar.

Här ser du bloggförfattarens vänsterfot på St. James’ Park. Men det är en helt annan historia. Bild: D&M

Nu hoppas vi ju såklart att lördagens möte på Ashburton Grove medför fel förutsättningar för Newcastle United. Deras något svaga bortaform lagt till deras tämligen digra skadelista, med mellan åtta och tio spelare, talar ju för detta. De kommer sakna spelare såsom Krul, Santon, De Jong, Elliott och Taylor, men har kanske även Kapten Coloccini, Obertan, Abeid och Good frånvarande. Det skulle vara fel för dem men kanske, om vi skall vara ärliga, tämligen rätt för oss. Och som du redan vet och har läst om så joggade delar av Arsenals seniortrupp genom ett möte med Galatasaray i tisdags samtidigt som vissa andra delar rehabiliteringstränade i London Colney, samtidigt som ytterligare andra delar verkar vara spårlöst försvunna. Utifrån mina antaganden kring de sistnämnda blandade med mina förhoppningar önskar jag få se följande startelva:

Martinez
Debuchy – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey – Cazorla
Sanchez – Welbeck – Podolski

Back Five: Nu vet ju jag att Szczesny var tillbaka i tisdags och jag vet att Martinez släppte in tre mål mot Stoke, men jag anser ändå att Martinez inte per automatik skall sopas undan för att Szczesny är skadefri. Jag tror att konkurrens gynnar dem båda och när nu dessutom Ospina snart är tillbaka, kan denna konkurrenssituation lyfta den antagne förstemålvakten, Szczesny, tillbaka till den nivå han höll under delar av fjolårssäsongen.

Till detta utgår jag ifrån att Koscielny klarar sitt sena hälsotest (säger man så?), blir spelbar och ställer sig bredvid Mertesacker som befrias från den fängslande vänstra mittbacksplatsen och återfår sin trygga och avsevärt mer säkra högra. På ytterbacksplatsen har vi till höger ren och skär kvalité medan vi till vänster har kvalité habiltalt, men som har ganska mycket att bevisa efter den tämligen klena insatsen mot Stoke och främst i mötena med ytterforward Walters.

Mittfältet: Jag är medveten om att jag hyllade Oxlade-Chamberlain ovan och inser även att jag har valt att peta honom ur min startelva inför lördagen. Detta har jag gjort för att Cazorla varit väldigt bra sedan han återfick sin centrala position just bakom anfallskedjan och därför, nu i utvilad form, skall få chansen att fortsätta där, men också för att varken Flamini eller Ramsey i nuläget bör petas. 

Anfall: Visst spelar vi på hemmaplan och visst brukar vi då ha ständigt högt bollinnehav, rulla runt i sidled och vänta på att chansen att göra decenniets mål dyker upp. Jag vet. Jag vet att det är så och jag vet att det med största sannolikhet kommer att bli så även på lördag, men jag vill ändå att anfallstrion skall medföra ett högt omfång fart. Av denna anledning väljer jag Sanchez, Welbeck och Podolski som forwardstrio. Dels beroende på farten, dels beroende på att AOC kan komma in och lösa av någon av dem efter en ungefärlig timmes spel (då måste det bli Poldi!) men också för att Sanchez och Welbeck båda är spelare som gärna byter position vilket då kan öppna upp ytor både för Podolskis och för framstörtande Ramsey och Cazorlas avslut.

Så är det och så får det bli. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men allt jag önskar är ett stabilt försvarspel och ett anfallspel där sidledsduttandet ersatts av högt bolltempo och löpningar utan boll. Jag önskar rörliga anfallare som kan avsluta dödligt men som också kan leverera användbart material till framstormande Cazorla och Ramsey. Och Ramsey, den lille valpen. Jag önskar att han visar sig vara tillbaka i fjolårets form, back in the nördfriss, back in the real box-to-box. Tillbaka i det slag där han plöjde upp fåror i motståndarnas centrallinje och strödde kilovis salt i deras öppna sår. Den Ramsey, den ocoole, den lojale och den hårt arbetande Ramsey. Den Ramsey i det Arsenal, det vill jag se på lördag kväll. COYG!