Liverpool FC: Folkets Lag

Jag utgår ifrån att ingen av er har märkt det. Att jag smugit runt i lönndom, verkat insvept i subtilitetens osynlighetscape och att du på sin höjd kanske undrat, men knappast anat det. Jag utgår ifrån att jag, i all min ädla godsinthet, vackra personlighet och taktfulla distignation, har lyckats dölja det och att du därför kommer att stå helt perplex i all din naiva aningslöshet. Och att jag därför måste erkänna, att jag måste komma ut ur min vänlighetsgarderob och att jag därför måste droppa den stora och högst oväntade bomben. Abrupt och skoningslöst. Som att dra ut en tand, som att göra slut bakom rökrutan på en högstadieskola eller som att hångla först och sedan dra iväg på sin blåa Puch Dakota utan annan förklaring än att ”ring inte mig, jag ringer dig”. Så får det bli, och så blir det nu. För nu skall jag berätta.

Jag gillar inte Liverpool FC. Inte alls, inte på något sätt utan snarare tvärtom. Jag till och med ogillar bollklubben Liverpool FC. Det kan ha att göra med att min fyra år äldre, och fyra år starkare, storebror (alias: Svinet) höll på just Liverpool FC och att de, under just denna period i mitt liv, hade sin prime och vann precis allt de ställde upp i, alternativt gjorde omöjligt för andra engelska lag att ställa upp i, men det kan också har andra orsaker. För jag ogillar klubben, jag ogillar stora delar av dess följarskara och jag ogillar, å det grövsta, det skimmer av fryntlig godhet som klubben av någon anledning ser till att vara inlindad i.

Jag ogillar mytbildningen, frossandet i att alltid vara det oskyldiga offret och jag ogillar det närmast perverterade frotterandet i YNWA av alla möjliga former. Jag ogillar myten om klubbens genuinitet, om att de tar hand om och ser efter varandra och jag ogillar å det grövsta hur de, ständigt och i alla sammahang, ser till att exploaterar 92 förlorade människoliv, vilket kan se ut som någonting vackert och respektfullt, men som i själva verket inte är något annat än en högst osmaklig form av andlig kannibalism.

Och inte mindre osmakligt blir det när samtalet halkar in på hur klubben Liverpool FC har hanterat deras önskan av ny alternativt ombyggd arena och hur de medvetet har valt att hantera området kring Stanley Parks södra spets, där Anfield Road går över till Rockfield Road, till Walton Breck Road och till alla små streets och backstreets däremellan. Hur klubben succesivt har köpt upp de små, smala radhusen, men inte hyrt ut dem som brukligt är, utan steg för steg tömt hela områden, vilket gjort att handlare och serviceinstitutioner har tvingats slå igen. Hur klubben medvetet valt att succesivt göra hela området till en spökstad, till en boendets kyrkogård och till så många familjers drömmars likkista.

En vandring genom en spökstad tillsammans med Folkets Lag. Bild: D&M

Detta har i sin tur, fullt logiskt, lett till att fastigheternas marknadsvärden störtdykt, personer har tvingats sälja till vrakpriser och lämnat sitt boende med enorma skulder. Då har folkets klubb, de svagas beskyddare, det stolta Liverpool FC som tar hand om de sina, vaksamt stått på tröskeln och lagt skambud det ena lägre än det andra varpå familjerna förlorat såväl nutida som chans till framtida boende och som lämnar sin tid kring Anfield Road fattiga som kyrkråttor och upp över öronen skuldsatta utan fast egendom som säkerhet.

Så klubben Liverpool FC är allt annat än trevlig, vän och lätt att tycka om. Klubben Liverpool FC är istället av många orsaker klubben som gör sig bäst på behörigt avstånd. Så när Arsenal nu, på söndag, skall åka upp till denna spökstad vid Anfield Road och möte detta Folkets Lag, så känns det för mig lika laddat, om inte mer, som när vi skall möta våra forna antagonister Manchester United, de ekodopade uppkomlingarna chelsea och city och hästlängder mer laddat och intressant än när vi skall möta de osnutna uppkomlingarna från N17. Dessa möten med denna klubb och denna match, borta på glorifierade Anfield Road, med spel framför Europas bredaste pissoar, The Kop, betyder väldigt mycket för mig. Vi får inte förlora utan måste bara vinna denna match. Eller kanske som Häxan Surtant så insiktsfullt har formulerat det: ”Det viktigaste är inte att vinna, utan att alla andra förlorar”. Och vi bör ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Bellerin – Mertesacker – Debuchy – Gibbs
Flamini – Oxlade-Chamberlain – Cazorla
Sanchez – Giroud – Podolski

Back Five: Jag vet att jag här talar emot mig själv i så många hänseenden. Att sätta en högerback som mittback och att välja denne högerback, Debuchy, framför den unge mittbacken, Chambers, trots att den sistnämnde är åter från avstängning. Men jag gör det av följande anledningar: Chambers har förvisso sin ungdomliga entusiasm men har sett både ofokuserad och okoncentrerad ut på senare tid. Chambers är förvisso mittback (okej, egentligen defensiv mittfältare) men har, efter att ha spelats som högerback nästan hela säsongen, inte alls det positionsspel som motståndets offensiv kräver. Dessutom anser jag att Bellerin i nuläget är en bättre ytterback än vad Chambers är mittback, varför ovan nämnda rockad bör vara lämpligast för laget.

Med ryggen mot en kortsidesläktare och med nedslående vy. Bild: D&M

Mittfältet: Om Oxlade-Chamberlain är frisk och valbar, är mittfältet inte mycket att orda om. Det snackas om att Rosicky kanske kommer att vara redo för comeback, men vem vet om han över huvud taget tillhör klubben längre? Vet Wenger något om det? Cazorla har äntligen återfått en central plats såväl på planen som i laget och fullt logiskt fått igång även målskyttet, varför han i Özils frånvaro är självklar som offensiv spets bakom anfallstrion.

Anfallet: Jag hoppas på en anfallstrio där Welbeck vilas till förmån för Podolski. Man skulle förvisso tänka sig att denna match kan passa även Welbeck, men jag vill se Girouds förmåga att låsa fast bollen för distribution till antingen AOC/Cazorla eller någon av de både rörliga och målfarliga Sanchez/Podolski. Och då är Giroud att föredra centralt och en utvilad och dokumenterat målglad Podolski på en av kanterna.

Matchen: Som jag nu har kommit ut ur min vänlighetsgarderob med så har denna match ett stort emotionellt värde för mig. Eller snarare innebär matchen ett ymnigt emotionellt lidande, men en vinst av densamma skulle generera ett gigantiskt emotionellt värde för mig. Jag vet att jag är barnslig, jag vet att jag är primitiv och jag vet att jag som vuxen människa borde veta och agera bättre. Men få saker i min barnsligt dadaistiska personlighet är så lätta att förlåta som min direkta aversion gentemot detta tjyvpack, denna samling hycklare och dessa nostalgins ohämmade profitörer.

Jag vill se vinst, jag vill se dem besegrade och jag vill få upprättelse för den synnerligen otrevliga matchen vi fick bevittna förra gången vi spelade mot borta mot Liverpools röda del. Jag vill stävja dem innan de börjar röra på sig, jag vill mota dess olle i grind och jag vill kväva dem i dess linda. Jag är en enkel man med enkla behov, man kan säga att jag är en man av folket och det kan man inte säga om detta Liverpool FC. Låt oss få se dem förlora på söndag.