Band of Brothers

Jag utgår ifrån att du har sett den. Steven Spielbergs och Tom Hanks fantastiska, suggestiva och smått episka TV-serie om Easy Company, ett kompani i den då nya vapengrenen fallskärmshoppare och deras väg från träning till hoppande över Normandie genom Frankrike, Nederländerna och Belgien vidare in i dåtidens Nazityskland/Österrike. Du har såklart sett deras förberedelser under högst osköne kompanichefen Herbert Sobel men framför allt sett vår hjälte Richard Winters, oftast med kapten Lewis Nixon vid sin sida, bygga upp, forma och leda en grupp unga soldater utmed deras vansinniga vandring längs med mänsklighetens skuggsida.

Jag såg serien för några år tillsammans med Henry, då kanske 13-14 år gammal, och vi båda trollbands av den. Dels av produktionen som stundtals var smärtsamt naken och påträngande i sin verklighetsbeskrivning, dels av den mellanmänskliga processen dessa unga män sveptes in i och blev delar av. Kring det förstnämnda minns jag framför allt avsnitt 6 och 7, där Easy Company deltar i Ardenneroffensiven som kör fast i den vallonska delen av Belgien samtidigt som vintern går in i sin allra tuffaste, kallaste och grymmaste period. Jag minns att vi såg avsnitten en fredagskväll då jag halvlåg i soffan med ett glas rött och alltmer började förnimma en känsla av att frysa. Frysa och stelna till. Stel och spänd, trots fredagsvinet.  

Avsnittets långsamt suggestiva berättande var så finmejslat och i perfektion genomfört att min kropp till sist reagerade på alla de sinnesintryck som gavs mig. Jag fick ta min hustrus pläd och lägga över mig och fann mig smått katatonisk, stel och huttrande, trots att termometern stod på långt över 20 grader. Jag låg där, sippade på vinet och absorberades helt, superstressad och totalt uppfylld av scenariot som målades upp framför mig. Detta varefter min kropp kommunicerade det själen inte förmådde smälta. Detta var en reaktion inte helt olik den när jag nästan kan förnimma fysisk smärta och högst påtaglig insomnia i anslutning till sena eller känslomässigt omskakande Arsenalförsluster. Då huvudet bankar, magen moler och hela paketet av manskropp vägrar att lämna det fulla pådraget för att gå ned i viloläge. Allt efter att mitt Arsenalsinne utsatts för allt för mycket stressande yttre stimuli.

Det som tog mig och Henry mest var ändå den kamratskap som formades av Richard Winter, under dessa vidriga livsomständigheter Easy Company tvingades genomlida. Detta finmaskiga nät av ömsesidiga beroenden som vävdes under de år som dessa unga män beskrevs verka tillsammans. Där den ständigt närvarande yttre faran -under rätt ledning, skapade vänskap närmast att benämna som just brödraskap och relationer närmast att likna som de i en familj. Där yttre fara och inre styrka förtätade kärnan av individer till att bli lika generöst omhändertagande på insidan som solitt ogenomtränglig från utsidan. Där ingen kunde överleva ensam själv, men där alla kunde och var tvungna att bidra till gruppens överlevnad.

Här vandrade de kanske. Bild från Flickr.com: ”world­_trvler”

Här skulle jag kunna fortsätta skriva om en av tidernas bästa TV-serier i all evinnerlighet, men jag vill i stället berätta för dig att det är precis så här det är med världens vackraste fotbollsklubb, The Arsenal. För även om jag självklart förstår att det inte går att jämföra en kamp för överlevnad i en total Armageddon med något så futtigt som sporten fotboll. Att dess grymhet, dess faror och alla de sämsta sidor av mänsklighetens som kommer fram i krig, inget går att sätta i ett fotbollslags kontext. Men precis som det är med Band of Brothers är det faktiskt med klubbens herrlag, det som leds och sedan 20 december 2019 har letts av Mikel Arteta.

Arteta tog över ett lag i moraliskt förfall i en klubb som var tämligen misskött. När han kom in för att leda truppen handlade det väldigt lite om förvaltning och förädling, avsevärt mer om förändring. Förändring, i manskap men framför allt i kultur. I miljö. Det där som sägs sitta i väggarna. I Arsenals fall en sorts bekväm acceptans för att trivsel kommer i sällskap av lägre krav och att vi har det kul ihop även om vi kanske intet vinner och snarare blir sämre för var säsong som går. Så är det inte längre i Arsenal och jag kan tycka vad jag vill om att en del av mina favoritspelare får för lite speltid eller kring sena byten, men när Arteta kom till klubben satte han en helt annan kompassriktning än vad vi vant oss vid. Han började skapa grupp, enhet och sammanhang. Han satte ord på relationen mellan klubb, spelare och fansen på läktarna, han gav spelarna ett sammanhang och oss en känsla av tillhörighet. Vi kunde tycka olika, men vi bjöds in och benämndes som en del av helheten. Och målet var lika tydligt som alltid närvarande, vägen dit likaså. Seger. Tillsammans. En enhet. En klubb.

Arteta har också, ibland på sitt något styltiga sätt, skapat gemensamma fiender. Ständigt har han skyddat sina spelare, -de han valde och de som fick stanna, och tagit på sig ansvaret vid misslyckanden och förluster. Lett genom att föregå, lett genom att vara exempel. Och genom att statuera. Han har skapat en kärna, skyddar den och har stärkt det yttre lagret kring den. Jag säger inte att Mikel Arteta får utstå all den vämjelse som Richard Winters fick, att Arsenals curlade superstjärnors tillvaro ens går att nämna i samma andetag som Easy Companys ständigt pågående helvetesvardag. Men Arsenals herrlag och de som arbetar kring det idag, ser ut att vara täta nästan som en familj, nästan som ett brödraskap.

Somliga tycker kanske att det är löjligt att Arteta har valt att skaffat en hund till Colney, en hund som han dessutom givit namnet ”Win”. Men det är bara redskap. Och inte bara ett redskap för att skapa god stämning inom flocken, såsom sällskapsdjur gör i människogrupper, utan också för att benämna och berätta för allas hjärnor, i varje kontakt med den lilla hunden, varför vi är här. För att vinna. För att gå starkare och stärkta ur varje duell vi går in. För att överleva som grupp och som individ i gruppen i varje litet tillfälle, i varje liten detalj, i varje liten kamp. I varje match. Att ingen kan vinna ensam men att alla kan och måste vara med och bidra. Till seger. Tillsammans. Up The Gunners.