Sneakers and stuff

Under en period hade jag har en närmast fixeringsliknande förkärlek för de gympadojor som vanligtvis kallas sneakers. Visst hände det att jag bar vuxenskor, men då var det antingen på grund av ymnigt snöande som krävde kängor, eller proprare tillställning vilken krävde välputsade undantag från rådande fotbeklädnadsnorm.  Men om jag själv fick välja så blev det alltid sneakers. Vita sneakers. Helst helt utan slitningar eller väck som kommer efter för mycket användande. Vita snakers, det var da shit.

I sneakersvärlden, liksom i alla andra världar, finns det ett mått av hierarkiska nivåer. De helvita finsko-look-a-like Le coq sportiffen är faktiskt fräckare än ett par säsongsgamla FILA i canvas. Ett par Adidas Dragon, med små knappt skönjbara guldtrådar i, går faktiskt att beteckna som mer spännande än de där Sneaky Steve i bowlingskodesign som förvisso kändes otroligt rätt i inhandlandets stund, men som aldrig riktigt kom att blomma ut. Pumas F1-liknande dojor är oerhört lovande ett par stekheta försommarveckor men faller pladask när Gola lanserar en ny retroserie veckan före skolstart.

Och Ben Shermandojorna med små ventilationshål, de som skall se ut som om de är köpta på Hjälpmedelscentralen. De är något så enormt fräcka men kräver också fantastiskt mycket av bäraren, i form av lämplig klädstilsmatchande och värdigt uppbärande. Inte alla har vad som krävs för att de verkligen skall lyckas och många fotgängare har genom åren, fallit offer för blickar sökandes det aparta i just dessa Shermans.

Det krävs även att du kan hantera din önskan om att använda de där favvodojorna, som står längst upp i hierarkin, och låta dem stå tillbaka till förmån för ett par något mindre lockande dojor. Detta för att behålla dess fräschör, dess vita renhet och den oersättliga känslan av nyinköpthet som nämndes i första stycket. Och framför allt för att inte helt köra slut på exklusiviteter, bara för att de är vackrast, bäst och som allra mest lockande. Inga dojor skall bli för slitna och inga skall glömmas längst in i garderoben, för att redan bllivit passé när de återupptäcks.

Precis samma sak är det med fotbollsspelare och precis samma sak är det med trupprotation. Och precis där jag stod varje morgon överöst med bryderier i hallen, där står Wenger just nu och ser spelare komma åter från landslagssamlingar. Vilka spelare är trasiga, vilka är nötta och vilka är förvisso näst intill nödvändiga att använda, men ändå onödiga att riskera än mer slitage på? Vilka spelare behöver speltid, likt ett nyinköpt par behöver gås in, för att kunna leverera? När är egentligen det rätta läget och i vilken omgivning/matchning? Vilka behöver sättas i block och vilka behöver blöta strumpor för att riktigt passa?

När vi nu i morgon möter Southampton så möter vi förvisso en nykomling som ligger sist i tabellen, men vi står inför ett lag som pressat båda Manchestertygerna till sina yttersta av oskön bonnatur och fått båda dessa att se tämligen urblekta ut. Vi möter dessutom nykomlingen i det läge då berusningen över att få spela EPL-fotboll fortfarande lyfter dem högt över trötthet och egentliga begränsningar och vi gör det bara dagar innan vi själva skall påbörja ett oerhört viktigt gruppspel i CL.

Go, Wenger, Go! Bild från flickr.com: ”ConverseChucks”

Så därför står Wenger, rejält brydd, framför hyllan i hallen. Vilka skall han välja? Vilka vill han mest av allt använda, vilka behöver luftas och äger Wenger förmågan att sätta sin önskan i relation inte bara till nedsmutsnings-, destruktions- eller slitagerisken, utan även till det faktum att han redan på tisdag förväntas gå runt och glänsa nere på Montepillers finaste flaneringsstråk ?

I min värld går ligan före allt, speciellt dess inledande skede när saker och ting skall sätta sig och tendenser skall tolkas. Av den, och flera, anledningar, skall laget vara införstådda med att det inte alls blir någon walk in the park på lördag. Vi bara måste ta tre poäng, inget annat är acceptabelt och för att göra det krävs en stark startelva. Rapporter har talat om att Dechamps fingertoppskänsla och om att Diaby inte är skadad men väl trött, har ansträngt sina muskler och behövde vila dem. Walcott har åkt på någon form av elakt virus som satt hans lilla mage ur spel och Cazorla har drabbats av en så kallad Reverserad Fabregas, dvs. plötsligt matchas stenhårt mycket mer nu när han spelar i Premier League än när han spelade i La Primiera División. Så kan det gå.

Å andra sidan talar rapporter om att Szczesny är tillbaka och varken Gibbs, Santos eller Arteta har varit igång i landslagsspel. Coquelin har inte bara gråtit ut i pressen utan även hunnit bli utvisad i sitt U 21-landslag. Podolski har förvisso spelat, men tämligen ringa medan Giroud vilade första matchen och fick en timme i den andra.

Med tanke på lördagens motståndare Sunderland, på landslagseländet och med kommande tisdags match i Champions League i bakhuvudet, föreslår jag följande synnerligen välroterade startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – TV5 – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla/Arsjavin
AOC – Giroud – Podolski

Back five: Mot de båda Manchesterlagen skickade Sunderland tidiga inlägg mot den rörliga centertanken Lambert och där måste hela vår backlinje vara på tårna. Dels i förhållande till mottagare, men framför allt mycket mer aggressiva och välpositionerade gentemot inläggsslagmännen än vad shittys sederade trebacklinje och manus offensivt fixerade ytterbackar var. Man skulle kunna lockas av att sätta in en utvilad Koscielny, men jag väljer att spara honom till tisdagen, för att i stället låta uppstagningsminister Per hålla ordning på backlinjen mot Sunderland. 

Mittfältet: Ja, utan att sparka på den Diaby som ligger högt upp på the treatment table, eller för den delen bara är trött, så ser jag inga problem med att Coquelin går in på mittfältet och tillsammans med Arteta bildar det lägre liggande CM-blocket. Hade Rosicky varit tillgänglig, eller om Wenger hade haft vett att spela Arsjavin på rätt position, så hade Cazorla fått den vila han så väl behöver. Men då landslagskapten Ramsey är enda alternativ så hoppas jag på att vi efter en timmes speltid leder, och har ett säkert grepp om matchen, varpå en hel Cazorla kan bytas ut och räddas från vidare blessyrer.

Anfallet: En tämligen utvilad Giroud och en lättmatchad Podolski får sällskap av en AOC som lite oskönt hamnat in between LFC-fantast Hodgson och träskalle Pearce och dessutom fått ta emot oförtjänt kritik för en mindre bra 15-minutersperiod i uppehållets första match. Gervinho och virussjuke TW14 får stå tillbaka och bli pigga och användbara ben på tisdag. Den stora frågan är väl var Chamakh kommer att sitta på lördag klockan 15.00 engelsk tid, eller så är den inte det?

Jag kan inte se denna match som någonting annat än en match där vi kan kräva tre poäng. Men jag tror inte att det kommer bli enkelt, det kommer att kräva fullt fokus och fortsatt hårt arbete på redan inslagen linje. Men med landslagsuppehåll, tisdagens CL-match och Southamptons lovande start på hand, så blir detta Wengers första riktiga prövning denna säsong. Vi kommer, vid avspark, inte bara ha fått svar på vilken startelva Wenger valt, utifrån vilka han då har tillgängliga, utan även hur han förhåller sig till truppens behov av rotation. Blir det tåliga arbetskängor, finstilta vuxenskor med skinande glans eller blir det vitt canvas som absolut inte skall smutsas ned?