Özil och Samtiden

Tyskland leder mot Brasilien med 7-0, det är en minut kvar av matchen och Mesut Özil missar ett friläge. Den normala reaktionen vore att rycka lite på axlarna och skrattande konstatera att det spelar ju ingen roll. Men det här är ingen normal spelare. Reaktionerna blir istället en storm av kritik mot Özil som världsspelare, en kritik som säger mer om den enkelspåriga bild vi har av världsspelare än det gör om Mesut Özil.

Som spelare ger Özil ett lätt lojt intryck, han lunkar runt och ser ointresserad ut. Men vem bryr sig i ärlighetens namn när han levererar hinkvis med chanser för sina medspelare. Tyskland var löjligt effektiva på att ta tillvara chanser igår men så har inte varit fallet genom hela turneringen. Mesut Özil hade ledigt kunnat nå 6-7 assist om de andra varit mer kliniska. Thomas Müller har stänkt in 5 mål men samtidigt missat nästan lika många chanser han serverats av Özil.

Under VM har spelare som Robben, James Roriguez, Neymar och Cuadrado hyllats för sin framfart. Samtidigt har Mesut Özil skapat fler chanser än samtliga av dem, att tyskarna inte konverterat dem till fler mål kan knappast han lastas för. Men är det då Mesut Özils fel att människor inte uppskattar honom? Nej, problemet finner vi snarare i samtiden.

Vi lever i en tid där spelare som Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic snurrar upp hela lag och smäller upp bollen i krysset. En tid där människor ställer oerhörda krav på underhållning och är otåligare än någonsin tidigare. Vi vill se kämparglöd, löpvilja, glittrande dribblingsräder och dundrande kanonskott. Besitter man inte någon av dess kvaliteter är man överskattad, lat och dålig.

Mesut Özil besitter inte något av detta. Han ger inte skenet av att kämpa hårt, han tar inte speciellt många löpningar defensivt, han tar sig hellre fram med väggspel än med dribblingar och han är ingen stor målskytt. Han besitter istället många andra kvaliteter som gör honom till en spelare i världsklass, men dessa uppskattas inte i en värld som föraktar mångfald. En värld som inte bryr sig om att Andros Townsend knappt gjorde några mål eller assist ifjol för det ser ju så bra ut när han dribblar och löper.

För en tid sedan gjorde jag en liknelse kring bilar för att förklara Özils storhet. Den gick i princip ut på att inte förstå varför Özil är bra är som att tro att hjulen på en bil snurrar av sig själva. Den är verkligen mitt i prick gällande Özil. Han gör stora saker med små medel utan att synas. Därför tror jag han kan vara den spelare som gynnas mest av en profilvärvning som Alexis Sanchez. Özil kan då gå tillbaka till den roll han hade i Real Madrid, framspelare till en stjärna som absorberar allt fokus.