Axel Asplund

...att Jocke Lander har börjat blogga. Gästbloggarna här gav tydligen mersmak.

Ni kan hitta bloggen på Vestmanlands Läns Tidnings sajt vlt.se.

Emiraten brukar i och för sig inte vara någon häxkittel av ljud, men frågan är om det inte kommer att slås någon form av stillhetsrekord på lördag. Vi är borta från ligan, det är tidig kick-off och vi möter - Reading. Det kan i speciella matcher bli liv när vi spelar, men inte på lördag. Då kommer man kunna höra den berömda knappnålen falla.

Vi får ofta kritik för det där, men sanningen är att de flesta andra arenor i England i regel är lika tysta. Jag har varit på Stamford Bridge och City of Manchester Stadium den här säsongen, och det var knappast mer ljudligt där än vad det var på Emirates mot Wigan i november. På tv kan man dessutom ofta höra ett spöklikt Old Trafford och ett nästan lika tyst Anfield.

Detta beror givetsvis på allt säkerhetstänk på arenorna de senaste 20 åren. Ingen får stå upp, och om man sjunger en icke-PK ramsa åker man ut med huvudet före. Det har lett till att vi aldrig ser Råsunda-scener, som i måndags, i England - men det är samtidigt sällan man får uppleva stämningen från ett Stockholmsderby på Emirates.

Arsenals fans är dock inte dåliga på att sjunga. På alla bortamatcher jag har varit på har ramsorna rullat friskt och vid alla bortafighter man ser på tv hör man Arsenalsupportrarna överrösta hemmafansen.

Det är för mycket turister och räkmackeätare på hemmamatcherna för att den riktiga stämningen ska infinna sig - om vi inte möter Spurs, United eller spelar i CL. Och att vi så pass ofta spelar 12.45-matcherna - för visst är det så att man blir mer villig att sjunga efter fler än en pint.

Tänk om det kunde vara sådan stämning som det var mot Spurs i ligamatchen just före jul varje match. Då skulle ett bortalag som Reading blåsa bort, och Arsenal skulle antagligen inte tappa poäng på hemmaplan. Men så blir det tyvärr inte på lördag.

I går klagade jag lite på att Arsene Wenger så sällan värvar storstjärnor, men jag väljer hans värvningspolicy framför Chelseas varje dag i veckan.

Nu ryktas det om att Chelsea ska göra en "utrensning" i truppen, och så många som tio spelare kan vara på väg att lämna. Och dessa kommer att ersättas av spelare som antagligen i sin tur blir utrensade om ett eller två år. Så skapar man klubbkänsla i östra London, och det är med andra ord inte konstigt att Stamford Bridge inte ens är slutsåld på Champions League-matcher.

Jag skulle ha svårt att engagera mig i spelare - eller snarare legoknektar - som man vet bara kommer spela för min klubb i en säsong. Sådana spelare som kysser klubbmärket och sedan drar vidare fem matcher senare. De kunde lika gärna spotta på klubbmärket.

Visst är jag medveten om att klubbkänsla bland spelarna inte existerar på samma nivå som fansens. Men någonstans tror jag ändå att Arsenal betyder enormt mycket för många spelare i The Gunners jämfört med vad de flesta av Chelseas spelare känner för sin klubb. Detta tack vare att större delen av spelarna i Arsenaltruppen har blivit stjärnor först efter de kom till Arsenal, i stället för att ha blivit värvad som en sådan.

Så jag må muttra om att Wenger inte köper de där kittlande namnen, men den ruljansen av spelare som Grant och Arnesen jobbar med Chelsea vill jag inte se i Arsenal.

Silly Season - vad är den bra för?

Det är den 15 april i dag, vilket innebär att det ganska exakt är fyra månader kvar till nästa säsong börjar. Och jag är redan trött på snack om transfers hit och dit.

Det kommer att bli lång, lång sommar.

Som den cyniker Wengers transferpolicy har fått mig att bli, räknar jag verkligen inte med något spännande nyförvärv. Senaste gången jag blev upprymd av en Arsenalvärvning var sommaren 2001 när Le Boss snodde Campbell - och det är ju ett tag sedan.

Nu kommer det istället att bli som vanligt är jag rädd. Ett par "vem-är-det-där?" kommer att värvas från de medelstora ligorna i Europa, samtidigt som Man United, Chelsea och Liverpool plockar Benzema, Robinho och Messi - eller några andra spelare av den kalibern. Jag kan ha fel, men i det här fallet tror jag knappast det. Wenger gör som han alltid har gjort.

Stupid silly season...

Bortsett från att Man United har världens bästa offensiva spelare i laget så finns det en stor skillnad Arsenal och de röda jävlarna. Storleken på truppen.

Visst har Arsenal haft problem med skador på viktiga spelare, men jag köper inte det argumentet rakt av. Skador uppstår ofta på grund av att spelare är slitna, och därmed är det större risk att spelare som har gjort många matcher på en säsong blir skadade.

Har man en större trupp än vad Arsenal har finns möjligheten att vila spelare med jämna mellanrum. Titta bara på Uniteds innermittfält, där vem som helst av Scholes, Anderson, Hargreaves, Carrick och Fletcher kan spela utan att det påverkar laget nämnvärt. Det kan man knappast säga om Arsenals innermittfält där ingen av Flamini, Gilberto, Diaby eller Denilson kan ta Fabregas roll på ett bra sätt om spanjoren saknas.

Cesc, Flamini och Hleb har alla spelat tiotalet matcher mer än mittfältarna i United och det tror jag påverkar prestationerna. Spelarna har pressats för hårt för att kunna spela på topp så här i slutet av säsongen, och det beror enbart på att truppen inte erbjuder några alternativ. I United är nästan alla spelare utbytbara, och jag skulle inte kunna sätta en typisk Man U-elva för den här säsongen - Ferguson har utnyttjat truppen skickligt. En typisk Arsenalelva kan nog de flesta visa.

Så att vi har haft problem med skador är lika mycket en effekt av truppens brist på bredd som att det beror på otur.

Om du inte gillar bittra inlägg är det en bra idé att sluta läsa nu som i nu. Annars är det bara att gotta ner sig i den kommande bitterhetsvadan.

Jag vet dock inte riktigt var jag ska börja - det finns så mycket att vara bitter över. Kanske med att vi vann fuck all i år igen.

Jag är inte den som kräver att vi ska vinna något varje år, men tre år utan pokal är för tungt. Vi har ju trots allt varit så nära den här säsongen, men i nästan alla avgörande situationer har någonting gått snett. Är det inte domare som får för sig att blåsa straffar som inte borde vara så är det missade frilägen eller juniormisstag i försvaret. Det är trist att den sista tredjedelen av säsongen inte höll vad de första två lovade.

En annan sak att vara bitter över är Howard Webb. Eller, skitsamma, jag är bitter över alla domare. Det finns ingen som är bra. Jag måste inse det och sluta klaga på dem - eller kanske börja leta efter någon annan orsak till Arsenals förluster. Fast Webb har gjort sämre insatser än dagens - därmed inte sagt att han var bra.

Jag är också bitter (fast inte lika mycket som över de uteblivna pokalerna) över att Supersöndag är det sämsta sportprogrammet sedan Hello Sydney. Nora Strandbergs intervjuform är i dagsläget sämre än Arsenals fotbollsform, och det säger ju inte lite. Gästerna i programmet måste vara valda av Alex Schulman - för de är bara stora skämt. Finns det någon som har uppskattat att få höra Jan Malmsjö, Morgon Alling och Marcus Birros åsikter om Premier League?

Men om Supersöndag släpper en säsongs-DVD är den ett givet köp. Bloopers-avdelningen måste ju vara lika hysteriskt rolig som lång.

Finns det något mer att vara bitter över? Ja, det är klart. Jag spelade själv grusmatch idag. Det regnade, var mer vatten än grus på planen och jag fick en blånagel även på högerfoten för att matcha den vänstra stortån. Och vi förlorade.

Sådärja. Och kom inte och klaga på att jag är bitter nu - jag varnade faktiskt i inledningen. Och det finns nog fler än jag som är en smula bittra den här söndagen efter den tyngsta Arsenalveckan sedan 17 maj 2006.

Men vi kommer tillbaka. Det gör vi alltid.

Jag har tidigare knappast visat den största tron på Theo Walcott, som den minnesgode läsaren vet. Men man vore väl inte supporter om man inte fick vara en kappvändare då och då. Theo är inte alls en flopp - där högg du i sten, Asplund!

Walcott har under de senaste månaderna visat att han faktiskt har just de egenskaper som jag trodde att han saknade.

Löpningen på Anfield före 2-2-målet finns det inte många spelare i fotbollsvärlden som klarar av att göra - i alla fall inte i ett sådant viktigt skede av en sådan viktig match. Han visade - utöver snabbheten -  styrka, teknik, beslutsamhet, mod och kyla i samma moment och det är sådant som gör en toppspelare. Om krysset hade stått sig hade  Walcotts löpning blivit lika klassisk som Henrys mål på Bernabeu, medan man nu alltid kommer att minnas den med en känsla av tomhet och "tänk om...".

Det gör dock inte prestationen sämre på något sätt.

Theo har också visat att han håller i de stora matcherna. Vi minns Cardiff i fjol, liksom framspelningarna till Adebayor både hemma och borta mot Milan. Hans mål mot Birmingham kom också i ett avgörande läge av säsongen, även om det inte räckte till tre poäng i just den matchen men det var ju knappast Walcotts fel.

Wenger måste ge honom större förtroende nu. Han har gjort sina bästa matcher som inhoppare, när han har kunnat spela utan någon större press på sig. När han har fått starta är det dock som att det låser sig för honom, i och med att han måste övertyga långt mycket mer än exempelvis Eboue för att få starta nästa match. Får han förtroendet match efter match kommer han att växa ytterligare som spelare.

Jag hävdar dock att jag hade lite rätt i höstas, för då visade Walcott ingenting av det han har gjort nu. Men som många skrev i kommentarerna, man måste ha tålamod. Det har som tur är Wenger och det är ju faktiskt hans åsikt som är den viktiga i det här  sammanhanget.

Tror det var Wille Craford som sjöng något om det här:
Ursäkta mig, men hej! Man har väl rätt att ändra sig?

Normalt sett är ligamatchen på Old Trafford en av säsongens mest nervösa matcher, och jag brukar ladda upp i dagar. Den här våren har Arsenal redan varit där en gång, och i morgon återvänder vi.

Det är bara det att det där laddet inte infann sig i februari, och det är inte som vanligt nu heller. Förra gången var det i och för sig bara FA-cupen och den verkar ingen ta på allvar längre, vilket så klart påverkar mig som supporter. Den här gången har post-CL-depressionen ännu inte gått över, och det känns som att säsongen är över.

Vilket den naturligtvis inte är. Vi kan vinna på Old Trafford - det är knappast vår skräckarena - och då är det bara tre poäng upp samtidigt som United måste åka till Chelsea.

Frågan är dock om spelarna är bättre på att ladda om än vad jag är. Jag hoppas att de kan använda förlusten i Liverpool som tändvätska och visa att vi är starka nog att vara ett mästarlag. Men vågar man tro på det?

Jens Lehmann måste verkligen vara Europas, ja kanske även världens, mest omogne 38-åring. Hans senaste kritik mot Wenger andas så mycket bitterhet att det får Ior att framstå som ett under av positivitet.

Tysken har all rätt i världen till sin åsikt, men att lufta den i media dagen efter Arsenals tyngsta förlust sedan Paris 2006 är rent bedrövligt. Klubben behöver ingen sådan publicitet och det måste Lehmann vara fullkomligt medveten om. Men han ser bara till sin egen situation och skiter i vår klubb - och det är snarare hans bitterhet än hans räddningar jag tror man kommer minnas av Jens.

Det ska bli skönt att bli av med den där gnällspiken, för han lär ju knappast bidra till att höja stämningen i laget med alla sina kommentarer och sågningar av lagkamrater. Med facit i hand borde Wenger skeppat i väg honom redan i vintras, även om det var tysken själv som i slutändan valde att stanna.

Nog är det konstigt att det är lagets två mest rutinerade spelare i Lehmann och Gallas som har betett sig mest omoget den här säsongen. Å andra sidan gör det samtidigt att respekten för Cesc, Flamini och de andra ungdomarna blir så mycket större.

Det har varit en tung förmiddag i dag, och inte lär det bli bättre av att åka ut på eftermiddagspasset på jobbet och mötas av en skur av hån. Jag kommer att ha MP3-spelaren i gång exakt hela tiden för att slippa höra.

Men trots besvikelsen i dag kan jag ändå se en strimma av ljus. Vårat lag vinner visserligen ingen trofé i år, men håll med om att utvecklingen går åt rätt håll. Vi var grymt stabila ända fram till Birminghammatchen då något hände med laget och sänkte säsongen, men till nästa år kommer det att räcka ännu längre.

Wenger har en tydlig spelidé och kan han bara bredda truppen på ett bra sätt och kanske ersätta någon av de spelare som alltid är skadade vågar jag hoppas på framgång nästa säsong. Den känslan hade jag inte för ett år sedan - och då skickade Le Boss dessutom i väg Thierry Henry.

Men det är naturligtvis värdelöst att hålla på som Spurs - "Nästa säsong, då jävlar!" - år efter år. Jag har samma intensiva vilja att vinna titlar som er andra, särskilt efter förluster som de mot Barca, PSV och Liverpool i går.

Det tog fyra år för Wenger att bygga upp dubbellaget och i förlängningen the Invincibles efter hans första titlar 1998, men då hade han fortfarande stommen från sin första säsong i laget intakt. Nu är han i sista fasen att bygga upp ett helt nytt lag där det bara är Toure som återstår från 2004 och får han bara de sista pusselbitarna på plats i sommar tror jag vi ser ett färdigt bygge nästa säsong.

Vi kommer tillbaka. The Arsenal gör alltid det.