Krönika: Är vi starkare?

På målvaktsposten förlorade Arsenal Lukasz Fabianski, som har gjort stor succé i Swansea. Samtidigt värvades en av målvakterna som verkligen utmärkte sig i VM —David Ospina. Den 26-årige colombianen har mycket mer erfarenhet än Fabianski, och var given i Nice. Att döma av hans matcher i VM är han också en mer mångsidig målvakt än Fabianski, och får ses som en större utmanare till Szczesny. Han stärkare helt klart truppen något kvalitetsmässigt, men inte startelvan.

Defensiven var ett stort problemområde under föregående säsong då Sagna vid flera matcher fick agera mittback vilket lämnade högerbacksplatsen till skakige Carl Jenkinson. Detta på grund av att bara tre riktiga mittbackar fanns i truppen, vilket är ett stort tjänstefel för ett lag som ska slåss om titlar. Sagna försvann som bekant och ersattes av Debuchy som har imponerat stort i säsongsinledningen. Han har varit outtröttlig, duktig både offensivt och defensivt — men känns inte fullt lika stabil bakåt som Sagna gjorde. Det känns som ett plus-minus-noll scenario, men där vi ska vara glada att Sagna ersattes av en likvärdig ytterback. Vermaelen lämnade för Barcelona och oerfarne 19-åringen Chambers togs in för att täcka upp. I nuläget ett steg nedåt även om ynglingen har imponerat. Vid en långtidsskada på endera Mertesacker eller Koscielny blir oron däremot väldigt stor då en så pass ung och oerfaren spelare tvingas dra det stora lasset som siste man i försvaret. Således en försvagning av försvaret på det stora hela.

Den verkligt stora oron ligger i att det inte finns ett fjärdealternativ på mittbacksplatsen, och om exempelvis både Koscielny och Mertesacker skulle vara skadade, vilket vi alla vet mycket väl kan hända i Arsenal, så kommer mittförsvaret sannolikt bestå av Calum Chambers och Nacho Monreal. Det är en travesti och helt oacceptabelt av Wenger, som fortsätter sin trend av att fullständigt ignorera de mest uppenbara bristerna i lagbygget.

Nästa problemområde är det defensiva mittfältet där Arteta och Flamini får fortsatt förtroende trots väldigt mediokra säsonger. Arteta är en stabil pjäs som gärna sidledspassar tills solen går ned, och har inga problem att hänga med när Arsenal spelar bollinnehavsfotboll. Men när Arsenal möter de riktigt stora lagen hänger den 32-årige spanjoren inte längre med. Detsamma kan sägas om den helt vansinniga karaktären Mathieu Flamini som är ett rejält osäkert kort. Varenda match där Flamini inte får ett rött kort känns som en gåva från ovan. Det är ännu ett rejält tjänstefel av Wenger att inte förstärka med en riktig defensiv mittfältare som kan agera general på mittfältet. Hur lång tid ska det ta att ersätta Patrick Vieira?

Det starka offensiva mittfältet består inför säsongen 2014/15, och en plats där vi faktiskt har förstärkt är i offensiven. ´Det egentligen enda icke-problemområdet. Men ”Wenger works in mysterious ways” som de säger. Joel Campbell har kommit tillbaka från sitt succélån och en stark VM-turnering för att spendera sin första säsong i Arsenals a-lag samtidigt som den briljante Alexis Sanchez värvades från Barcelona. En spelare som har hamnat i skymundan av Messi och Neymar under de senaste åren, men som är en genuin världsklasspelare. Det som skiljer honom från många andra spelare av det epitetet är hans extrema kämparglöd. Jag har nog aldrig sett en spelare löpa efter boll så mycket i en rödvit tröja som Alexis har gjort i säsongsupptakten.

Men även i offensiven finns väldiga orosmoment. Olivier Giroud har sedan Robin van Persie lämnade Arsenal för att slippa undan Champions League-spel varit Arsenals primära striker. Han har gjort bra ifrån sig, men då utgår jag från väldigt låga förväntningar till att börja med. Han är inte en spelare som gör 30 ligamål per säsong, och trots att han är duktig på att länka upp med andra anfallare så gottgör han inte heller för det med assist. I korthet: han har inte alls kvalitén att vara förstavak i en klubb som Arsenal. Men det var verkligheten fram till det att han blev skadad, och förväntas vara borta från spel till 2015. När det sedan sjönk in att Yaya Sanogo till dess såg ut att vara Arsenals hopp framåt så började depressionen sjunka in. Snabbt. Och säkert.

Wenger hade inga som helst planer på att stärka med en toppklasstriker innan skadan på Giroud, men i och med skadan satt paniken in. Först vände han sig till Falcao, men insåg snabbt att den girige colombianen bara var ute efter pengar, och absolut inte kunde tänka sig att tjäna mindre pengar för att få spela i Champions League. Till slut blev det Manchester Uniteds Danny Welbeck som togs in som ett halvlöst plåster på såren. Bättre än Sanogo, men sämre än Giroud. Jag är övertygad om att Welbeck kommer visa sig vara en nyttig spelare för Arsenal i det långa loppet, men det är svårt att gömma besvikelsen efter att ha begärt att Robin van Persie, som nog drömmer om att få spela ligacupen igen, erätts. Giroud, Sanogo, Welbeck och Park är inte namn som i något seriöst sammanhang kan nämnas som ersättare för den tidigare nämnde Premier League-sjuan.

Nej, sommaren har varit en enorm besvikelse. ”Professorn” har i sin enfaldighet för det femte året i rad aktivt valt att inte spendera sin dyrbara strandtid på problemområden. I stället räcker han fansen långfingret genom att åka till Rom för en uppvisningsmatch för välgörenhet på den mest intensiva dagen av transferfönstret. Varje sommar säger fansen samma sak; han kommer att fixa det nästa sommar. Men den så omtalade sommaren kommer aldrig, det är lite som att jaga horisonten.