Krönika: Mitt bästa North London Derby

Arsenal mot Tottenham. Storebror mot lillebror. För mig, och säkert många andra Arsenalfans, är matcherna mot Tottenham alltid säsongens höjdpunkt. Det är säsongens viktigaste, roligaste, hemskaste, nervösaste och mest underbara match. Som lite extra uppladdning inför lördag tänker jag dela med mig av mitt starkaste derbyminne. Det inträffade 13:e november…2004. The nine goal thriller.

Jag finner det ofta väldigt svårt ständig att leva nuet vad gäller mitt supporterskap och med jämna mellanrum unnar jag mig själv nostalgiska blickar i backspegeln till våra glory days. Just denna match som jag nu ska försöka återberätta minns jag oerhört väl och känslan man hade inför trots att jag vid tillfället bara var 13 år gammal. Detta var året efter The Invincibles och den dominanta, självsäkra känslan att vi kan vinna allt mot alla fanns fortfarande kvar i klubben. Vi hade världens bästa anfallare i Thierry Henry och idel världsklasspelare över hela banan som nästan alla var i peaken av sina karriärer.
Efter att ha haft serieledningen i slutet av oktober kom Arsenal till White Hart Lane med två raka kryss i ryggen mot Southampton och Crystal Palace. Det sistnämnda resultatet hade gjort att Chelsea petat ner oss på en andraplats. Revanschlusten var enorm. Lagen ställde upp enligt följande:<

Tottenham
Robinson, Pamarot, Naybet, King, Edman, Pedro Mendes, Brown, Carrick, Ziegler, Keane, Defoe

Arsenal
Lehmann, Lauren, Touré, Cygan, Cole, Ljungberg, Vieira, Fabregas, Reyes, Henry, Bergkamp

Happy endings har sällan en happy beginning och så var även fallet för Arsenal denna dag. I den 37:e matchminuten lyfter Michael Carrick in en frispark från vänster som skarvas av Ledley King och sedan placeras in av mittbackskollegan Naybet. One-nil down. På tilläggstid av den första halvleken plockar mitt livs största kärlek inom fotbollen Henry ner en lyra från Lauren, gör bort Ledley King och rullar in kvitteringen. 1-1 i halvtid och inga konstigheter där. Det var i andra halvlek som den fullständigt galna explosionen skulle komma.

Andra halvlek var knappt tio minuter gammal innan Pamarot gör ner Ljungberg i straffområdet. Laruen av alla människor stegar upp och borrar in ledningsmålet bakom Paul Robinson, helt otagbart. Bara fem minuter senare var det dags igen. Efter lite flipperspel centralt i banan ser man en sekvens som på många sätt personifierar spelaren Patrick Vieira och de attributer som enligt min mening, må hända något färgad, gjorde honom till världens bästa innemittfältare. En resolut och stenhård bollvinst mot Naybet följt av en ursinnig och kraftfull powerräd rakt fram förbi Michael Carrick och Ledley King för att sedan ha fri gata fram mot mål där han avslutar sitt lilla egna konstverk med att distinkt lyfta bollen hårt över Robinson i mål. 3-1 och eufori! Sakta men säkert började jag fundera på att räkna hem 3 pinnar. Jag skulle få tänka om både en och två gånger under resterande delen av matchen …

3-1-ledningen skulle inte stå sig länge innan Jermaine Defoe kanske gör matchens absolut vackraste mål, även om det tar emot att säga, när han hämtar ett inkast långt uppe till vänster på Arsenals planhalva, skär in rakt mot mål förbi flera Arsenalspelare och skickar iväg en målsökande missil rakt upp i bortre krysset, oerhört läckert. Game on och Arsenal väntade inte länge med att svara. Dennis Bergkamp driver fram bollen från mittplan, misslyckas med sin passning men som tur är landar bollen återigen hos Naybet som återigen fumlar med bollen. Fabregas vinner bollen med en glidtackling till Pirés, får tillbaka den och slår en sån där ljuvlig Fabregas-boll bakom ryggen på sig själv till en nästan förvånad Ljungberg som placerar in 2-4 till Arsenal. Notera att jag ännu en gång, för tidigt, börjar räkna hem segern. Men en frispark till Spurs ute till vänster, likt 1-0 målet, lyfts in och knoppas dit av Ledley King. Med en medveten återupprepning skriver jag att det game on igen.

Till slut släcks nog ändå Tottenhams gnutta av ljus när Robert Pirés gör bort Pamarot med en briljant tvåfotsdribbling och rullar in 3-5 för Arsenal. Inhoppande Kanouté gör visserligen 4-5 med några få minuter kvar men närmre än så kom aldrig Tottenham och äntligen kunde jag pusta ut och fira en fantastisk seger i en fantastisk match.
Ska man vara lite krass kan man absolut hävda att det här var en match som präglades av dåligt försvarsspel och individuella misstag. Men det är inte så jag tänker tillbaka på matchen. Jag tänker tillbaka på den som en symbol för Arsenal under storhetstiden för 10 år sedan. En symbol för det lag som ändå bestod av The Invicibles. Den där underbara känsla av att ha spelare som Vieira, Bergkamp, Pirés, Henry som gjorde att man alltid hade en chans att vinna. Hur matcherna än såg ut fanns alltid möjligheten att någon skapade magi. Känslan av att ”Det spelar ingen roll om vi hamnar i underläge, vi vinner ändå”, ”Okej, vi släpper in 2-3 mål. Det spelar ingen roll, då gör vi 5”.

Tyvärr var detta den sista säsongen jag fick uppleva den känslan på riktigt. Men förhoppningsvis kan vi bygga upp en liknande moral och trygghet i vårt spel någon gång inom en snar framtid. Nu ser jag fram emot helgens drabbning med enorm entusiasm och en smula nervositet. Om det blir en ny klassiker eller en 1-0 seger i 94:e spelar mindre roll, så länge vi håller vår vana trogen och plockar hem komfortabla 3 poäng mot lillebror.
Alla kanske inte minns just den här matchen lika oroväckande starkt som jag själv, men då rekommenderar jag varmt att man kollar höjdpunkterna från klippet här nedan för att få de där nostalgiska känslorna som genomsyrat denna text. Det finns inget bättre.

Tottenham – Arsenal 4-5. 13:e November 2004

COYG!