Krönika: Arsenal har chansen att ta chansen

Säsongens Arsenal har inte direkt överöst oss supportrar med fina insatser. Det har varit väldigt många tappade poäng (läs onödigt tappade poäng), mycket skador i sedvanlig ordning och rent ut sagt dåligt spel. Jag kan nog ärligt säga att de matcher som Arsenal verkligen övertygat på mig i år går att räkna på en hand. Två av dessa matcher var mot Galatasaray, och det Galatasaray är bland det sämsta jag sett. Nu låter jag väldigt bitter men det är sanningen. Om det beror på att jag kanske har en skev förväntningsbild av mitt kära Arsenal, men spelet har helt enkelt inte klaffat alls ofta. Istället har vi nästan alltid blivit räddade av vår alldeles egna, magnifika, underbara, fantastiska Alexis Sanchez. Han har fullkomligt burit laget på sina axlar under hela säsongen. Att försöka ranka Alexis i årets Premier League tänker jag inte göra även om han givetvis är med där uppe i toppen. Däremot tycker jag att han är en solklar MVP. Briljant. MEN, nu är det ju så att skönlir inte vinner matcher och plockar poäng, utan mål vinner matcher och plockar poäng. Så med en ganska snedvriden och osammanhängande logik är jag är ändå relativtnöjd med Arsenal nuvarande ligaplacering och framtid.

Söndagens match mot Stoke var nog det bästa jag sett av den här säsongens Arsenal. Det gamla anrika Arsenal-spelet var igång igen och det var underbart att skåda. Snabba bollerövringar, omställningar, triangelspel, överlapp.
Pang, pang, pang.
Ospina höll nollan och gjorde ett tryggt intryck, backlinjen kändes stabil igen när Mertesacker och Koscielny får spela ihop igen. Coquelin har gjort det förvånansvärt bra som vikarierande DM, även om jag inte alls tror på den lösningen i långa loppet. Rosicky såg pånyttfödd ut och hade den där härliga speeden, Cazorla visar upp formen från sin första säsong (satan vad bra han är nu), Chamberlain trummar på längs kanten fylld av självförtroende, där saknas bara den lilla sista i form av assist och mål. Giroud fungerar bra som bollplank längst fram och Grande Sanchez har jag redan nämnt. Lägg där till att Walcott, Ramsey och Özil är tillbaka och spelklara. Det ser spännande ut. Ramsey skulle jag kasta in direkt i elvan nästa match efter men däremot kommer nog båda Walcott och Özil få fighta sig tillbaka då deras respektive konkurrenter spelar väldigt bra just nu. Men det känns… bra.

Innan ni börjar tro att en seger hemma mot Stoke stigit mig alldeles åt huvudet vill jag lugna er att så inte är fallet. På söndag väntar tuffast möjliga motstånd i form att Man City borta och en förlust där kan innebära att vi är tillbaka på noll igen, för tvåtusentjugonde gången den här säsongen.
Så nej, jag vågar inte säga att vi är där ännu, eller att vi fått igång tåget. Men jag tycker däremot att vi har en fin grund att bygga vidare på just nu och jag känner ödmjukt att vi har en god chans att göra ett bra resultat mot City.
Vi har chansen nu, frågan är bara om spelarna kommer ta den.
Det är visserligen ett City som fått tillbaka en spelsugen Agüero men som kommer sakna loket och pådrivaren Yayá Touré. Det kommer inte bli enkelt och vi kommer inte gå in i matchen som favoriter, men vi har chansen.
Och om, OM vi skulle lyckas knipa en seger där så tror jag faktiskt att vi kan ha fått igång tåget … för tvåtusentjugonde gången. Ett bra resultat där och vi kan gå in i FA-cupen, Champions League och resterande ligaspel med ett otroligt självförtroende och en jäkla boost i laget.

En försvarare måste hämtas in i januari och det har även Wenger bekräftat att jakten är i full gång. Där är jag inte orolig.
Utöver det finns det en annan sak som jag anser att vi behöver värva in. Vi behöver en Reyes. Jag pratar om José Antonio Reyes. Ni vet den superhypade spanska supertalangen som värvades in 2004 och som gjorde ett ganska svalt intryck hos de flesta supportrar även om jag personligen alltid varit förtjust i honom.
Nu pratar jag så klart inte om att vi ska värva in personen Reyes i laget, inte heller nödvändigtvis den spelartypen, utan istället den typen av värvning. Reyes kom in i ett komplett Arsenal som sedermera gick obesegrade i ligan. Värvningen kändes inte nödvändig på förhand, men det faktum att vi gick in och plockade det namnet som alla klubbar ville och förstärkte ett lag som redan kändes komplett gav en otrolig kraft och push i laget. Det är kanske konstigt att göra den här jämförelsen eftersom det är en väldigt stor skillnad i kvalité på laget idag och det 2004 och oavsett värvning kommer Arsenal inte vinna ligan i år. Men jag skulle så gärna vilja se det och jag tror det skulle vara väldigt nyttigt för truppen. Dessvärre tror jag inte Wenger ser behovet i dagens Arsenal att plocka in en sådan ”markeringsvärvning”.

Nej, det här är bara egna tankar, drömmar och funderingar men jag kan inte låta bli att måla upp ett scenario framför mig där vi plockar in en försvare i veckan, slår City borta på söndag och sedan slår till med en oväntad bomb till värvning som visar fansen och spelarna att ”Ja, nu jävlar kör vi”. En Marco Reus, en Gündoğan, en Khedira eller varför inte en William Carvalho. Något som markerar att vi har ambitionen att vara med i leken på allvar.

Förmodligen kommer helgen och följaktligen hela januari sluta med en förlust mot City och ett stängt transferfönster där vi endast står med Winston Reid eller that type of player. Så jag ber på förhand ursäkt för en mängd olika jinxar jag möjligen förhäxat Arsenal med framöver, men jag är en drömmare.

COYG!