Tragedin blev komedi - nu kan vi drömma igen

När spelarna gjorde entré till den klassiska och alltid gåshudsframkallande Champions League-hymnen på Karaiskakis Stadium kunde vi läsa "Keep on dreaming" i tifot som hemmafansen på den bortre långsidan höll upp. Jag vet inte om tanken med den texten var en ironisk blinkning till Arsenallägret, men jag tolkade den i alla fall så. Typ "dröm vidare, ni har ändå inget här att hämta". Arsenalspelarna noterade knappast texten, men det var tydligt att de inte var i Pireus för att drömma. De var där för att genomföra den "great escape" som ingen riktigt kan ha trott på efter den grekiska tragedin på Emirates tidigare i höstas. Och de gjorde det med en imponerande beslutsamhet.

På väg till matchen efter uppladdning på hotellets terass, med obligatorisk spektakulär utsikt över Akropolisklippan och Parthenon, försökte jag hålla mig optimistisk. Tankarna rörde dock inte bara matchen, för Arsenal har under de senaste veckorna gjort allt för att piska upp en i det närmaste hysterisk stämning med ständiga meddelanden om hur vansinnigt farligt det skulle vara i Aten. Det känns onödigt att sprida den typen av information när säkerheten faktiskt är god. Jag förstår att de bara vill folks bästa, men att trissa upp folks oro är ingen bra taktik.

Under inledningen av matchen såg spelet tveksamt ut för Arsenals del. Olympiakos, understött av ett galet tryck från läktarna, kändes oroväckande bra. Efter 0-1-målet rasade dock laget ihop och verkade förlora tron på att ta skrällen i hamn. Jag var aldrig orolig efter det.

I andra halvlek var det i princip bara Arsenal och stämningen på bortasektionen blev alltmer hjärtlig i takt med att målen trillade in. När det blev 0-3 började hemmasupportrarna lämna arenan. Ren grekisk komedi för oss som sjöng Giroudsången så att det dånade över arenan.

Giroud ja, mannen som får själva Zeus att framstå som alldaglig, förtjänar naturligtvis alla hyllningar efter prestationen igår. Bara det faktum att han klarade av att fortsätta spela efter fotvridningen strax före 0-2 är obegripligt. Jag vet allt om sådana skador, för jag trampade snett utanför arenan på en omotiverad kant, och har ådragit mig en lättare hälta idag. Fransmannen å sin sida gjorde två mål till. I en avgörande CL-match. Jag hade svårt att duscha i morse. Men det är ju kul att folk är olika.

Giroud gjorde kanske sin bästa insats i Arsenaltröjan och det är den här typen av insatser som krävs för att ta den här typen av segrar. De spelare som förväntas vara tongivande måste kliva fram då, och det var inget snack om att anfallaren gjorde det igår.

Efter matchen, sedan vi lämnat arenaområdet illa kvickt för att inte hamna i några grekiska ultras våld, firade vi med Ouzo på en liten, trevlig bar som höll öppet två timmar extra för vår skull. Man gör ju vad man kan för att stötta den hårt prövade grekiska ekonomin. Angela Merkel kan inte göra allt själv.

När jag skriver detta sitter jag på Münchens flygplats och väntar på anslutande plan. Jag tillåter mig redan att börja fantisera om en Champions League-vår med ett Arsenal som klarar av att utmana på allvar efter år av besvikelser. "Keep on dreaming" löd ju faktiskt uppmaningen.