Krönika om Arsenal - Barcelona

Jag var tio år gammal första gången jag såg Arsenal spela på familjens tv hemma i Karlskoga. Jag var bara tio år och jag förstod knappast hur professionell fotboll gick till. Jag spelade aldrig i något lag eller på fritiden med kompisarna. Den enda gången jag kom i kontakt med fotboll var när jag spelade under rasterna vi hade i skolan. Jag spelade som målvakt och jag älskade varenda lilla minut av varenda lilla rast.

Arsenal smög sig sakta in i mitt liv. Det var kärlek vid första ögonkastet, men jag var för ung för att förstå hur kärlek gick till. Jag var för ung för att förstå vad Premier League var och vad spelarna kämpade för. Det tog ett tag tills jag fattade vad en ligatitel innebar och vilken prestige Champions League hade. Men under den tiden vann Arsenal titlar på löpande band. Premier League, FA-cupen, Community Shield och diverse småturneringar. Men det var en sak vi aldrig fick lägga händerna på. Det var Champions Leauge.

Det tog fem år innan jag såg Arsenal spela en final i Champions League. Nu hade jag växt till mig och förstod allt. Passionen, känslorna, målen - allt. Jag hade följt Arsenal hela slutspelet i Champions League och jag kommer ihåg hur uträknade vi var. Jag kommer ihåg hur alla experter underskattade oss. Jag kommer ihåg allting.

I ligan hade det gått väldigt trögt och vi knep faktiskt inte fjärdeplatsen förrän under den sista omgången i Premier League. Men tack vare det faktum att vi inte ens var nära en ligatitel så kunde vi fokusera all vår energi på Champions League. Ett Champions League där vi började med att vinna vår grupp med övertygande 16 poäng. Exakt samma siffra som Barcelona hade vunnit sin grupp med.

Ajax, Thun och Sparta Prag visade sig vara för enkelt. Inför åttondelsfinalen så kändes det bra, trots det svaga motstånd vi mött. Men så hände det. Arsenal. Real Madrid. Åttondelsfinal i Champions League. Arsenal var uträknade, nederlagstippade, slut, finito. Real Madrid var hiskeligt favorittippade och mycket berodde på att Arsenal gått så dåligt i ligan.

När det väl var dags så var det få som trodde på oss. För att vara ärlig var det ingen. Men något hände. Om det var Gud, Harry Potter eller Pat Rice har jag ingen aning om, men något hände. Vi nollade Real Madrid i åttondelsfinalen. Vi nollade Juventus i kvartsfinalen. Vi nollade Villarreal i semifinalen. 1-0, 2-0, 1-0. Arsenal var i final.

Eboue var en av många som imponerade under slutspelet i Champions League 05/06.

Barcelona hade tagit sig till final även dem. Chelsea var slaget. Benfica var slaget. Milan var slaget.  Arsenal var fram tills finalen uträknade. Det pratades om tur, lycka och dåligt spel av motståndarlagen. Experterna hade inte i en enda match trott på Arsenal. Men tre nollor senare så var vi i final och plötsligt blev alla s.k experter ovissa. Kunde de rå på självaste Barcelona?

Sen kom delen jag bara vill glömma. Arsenal skrev för visso historia, men ingen kommer ihåg den. Ingen kommer ihåg förlorarna. Det var inskrivet i ödet att Arsenal skulle falla på mållinjen. Dagarna efter ville jag försvinna från jorden. Det var första gången jag kände så mycket för ett lag. Det var första gången jag grät floder efter en förlust. Men det var någonstans där den supporter jag är idag formades.

Ända sedan dess har Barcelona ofta klassats som världens bästa lag. De spelar en fotboll som inget annat lag rår på. Arsenal kommer dock närmast. När alla lagdelar fungerar i Arsenal spelas det minst lika vacker fotboll på Emirates som på Camp Nou.

Ända sedan den där snöpliga finalförlusten har vi velat ha revansch. Ända sedan den där snöpliga finalförlusten har vi velat komma till ännu en final. Ända sedan dess har vi försökt, men alltid fallit. När vi nu ännu en gång befinner oss i kvartsfinal och har en bra chans att ta oss till final står ett lag i vägen. Det är inte vilket lag som helst. Det är Barcelona.

Precis som då är Arsenal underskattat. Precis som då dömer alla s.k experter ut oss. Precis som då tror alla att motståndarlaget (denna gång Barcelona) kommer att vinna enkelt. Arsenal har ingen chans. Så lyder det inför kvartsfinalen i Champions League 09/10.

Men det finns någonting i det som många glömmer. De glömmer att Barcelona är ett lag som passar Arsenal perfekt. De glömmer att Manchester United skulle vara ett svårare motstånd. De glömmer att Arsenal har en chans, oavsett hur stor den må vara. För om det är någonting Arsenal har, så är det just en chans.

Fabregas. Henry. Arsenal. Barcelona.

Arsenal är precis som vanligt uträknat av alla utom oss. Men det kommer gynna oss. Det kommer gynna oss någonting enormt. Medan Barcelona har allt att förlora, så kan Arsenal ha allt att vinna. Åtminstone om vi ska tro media. Arsenal - Barcelona har alla tendenser att bli en klassiker. Den har alla tendenser att visa upp vilka två lag i världen som spelar absolut vackrast. Den har alla tendenser att bjuda oss på fotbollsporr.

Oavsett vad alla experter, vänner och kollegor säger så kommer vi stå där och heja fram vårt Arsenal. Jag är bara en av många supportrar som tror mer än aldrig förr. Jag tror att vi kan vinna över Barcelona. Jag tror att vi kan ta oss till final. Jag tror att vi kan. Jag tror.

Barcelona må ha en bättre spelare på varenda position och de må vara världens bästa lag. Men Arsenal har alla chanser att visa upp varför man så ofta kallas för englands motsvarighet till Barcelona. Om vi får igång Fabregas, Arshavin, Vermaelen, Gallas och alla de andra har vi minst en lika stor chans att ta oss vidare till semifinal som Barcelona.

Det kommer att finnas nervpirrande, det kommer att finnas ångest, det kommer att finnas skräck, det kommer att finnas rädsla, det kommer att finnas glädje. Men när vi står och ska se Arsenal spela mot Barcelona den 31 mars 2010 så kommer vi att tro. Tro på det lag vi älskar allra mest. Tro på att vi kan utklassa Barcelona.

Jag kommer att stå bland ett tjugio-tal supportrar på O'learys i Gamla Stan och strunta i vad för skoluppgifter jag kommer ha under morgondagen. Jag kommer att stå och heja fram Arsenal. Jag kommer slängas in i den där fantasivärlden jag så ofta pratat om. Jag kommer att stå upp och tro, precis som ni alla andra. Vi må finnas på helt olika platser i Sverige, i Europa, i världen. Men den 31 mars 2010 kommer en sak att knyta oss samman allihop. Kärleken för norra Londons stolthet. Kärleken för de röd-vita. Kärleken, för Arsenal.