Veckan som gått...

God afton! Äntligen är jag hemma. Har haft en kanonvecka på hemlig ort någonstans i Sverige. Ett stort tack till er alla, ni vet vilka ni är! Som ni märkt har det varit rätt så glest med blogginlägg från min sida (sett till hur många inlägg jag brukar komma med), men nu är jag tillbaka på vanlig basis med ett inlägg per dag. Det har hänt en hel del under veckan (mycket som jag missat också) och jag tänkte idag ta itu med vad som hänt under veckan.

Allt började egentligen förra lördagen då Chelsea mötte Manchester United på Old Trafford. Ett likaresultat skulle gynnat oss allra mest, men Chelsea gick och vann tack vare att de var bättre organiserade än United. Sedan var ju en viss Rooney skadad också. Senare samma dag mötte ett kraftigt försvagat Arsenal Wolverhampton och fick stora bekymmer. Räddaren i nöden blev helt enkelt en viss dansk, nämligen Bendtner.

Sett till omständigheterna har Bendtner haft en fullkomligt makalös säsong. Nu tog jag i som bara den, men sett till speltid, skador, kritik och mycket mer har han gjort det riktigt bra. Vi får inte glömma att han var riktigt bra under sensommaren och hösten. Nu på sistone har Bendtner visat exakt varför han är värd att bära en Arsenal-tröja och jag tror inte han gjort någon besviken.

Samtidigt är diskussionerna om hur bra han kan bli fortfarande heta. Min åsikt är den att han kan komma att bli riktigt bra och en anfallare av världsklass. Han är bara 22 år och anfallare brukar normalt sett vara absolut bäst under sin karriär när de är mellan 25-29 år. Samtidigt får vi alla komma ihåg att han inte begåvats med den talang som Messi, Fabregas, Ronaldo m.fl begåvats med. Han har tagit den långa vägen som inneburit att han flyttat utomlands tidigt och utvecklats i Arsenals junior- och reservlag för att sedan sakta men säkert ta steget in i a-laget. Han har en lång väg kvar att vandra, men jag tror vi alla kan samsas över att han mycket väl har potentialen att nå ändra fram.

Bendtner har haft en bra säsong! Foto: Bildbyrån.

Om vi då går tillbaka till veckan som gått. Efter förra helgens ligaomgång väntade avgörande matcher i Champions League. Under veckan hade Arsenal fått sig en mängd skador (flera långtidsskador) på flera nyckelspelare och laget åkte ner till Barcelona med ett riktigt försvagat men ack så självsäkert lag. Det började bra när en viss dansk ännu en gång höll sig framme och skapade ledningsmålet. Sedan tog en viss Messi över och när kvällen var över fick vi bekräftelse på vem världens bäste spelare var.

Det fanns egentligen inte så mycket att göra åt saken. Om vi fått en enklare lottning eller om vi haft hela truppen tillgänglig hade vi med all säkerhet lyckats spela till oss ett resultat, men nu gav vi oss på en näst intill omöjlig uppgift. Sedan är det sant att det inte finns ursäkter för förlusten, men vad alla åtminstone bör göra är att granska omständigheterna. Skador, laguppställningar, formtoppar, formsvackor, spelare, spel, Messi, hemma/bortaplan och mycket mer. Som vi alla kommit överens om så speglade inte 4-1 matchbilden, men det spelar ingen som helst roll när vi ändå åkte på en förlust.

Fabregas och Messi i det första kvartsfinalmötet. Foto: Bildbyrån.

Det var tungt trots att det var väntat. Trots förlusten så kunde morgondagen ge oss lite mer glädje tillbaka. Då hade förlusten hunnit sjunka in och vi kunde se hur United blev förstörda (förstörda och förstörda...) inför deras egen publik på deras egen arena. Om något bör kallas skadeglädje så är det just det. United var ändå storfavoriter och ledde med 2-0 innan det gått 10 minuter av matchen. I halvtid var det 3-1, men det räckte ändå inte. Den ständigt underskattade Robben sänkte United efter att Rafael dragit på sig två onödiga gula.

Samtidigt blev Lyon och Inter klara för semifinal och vi kan alla räkna ut att Arsenal haft en jättestor chans att gå till final (och vinna) om de klarat av att segra över Barcelona. Vi kan åtminstone trösta oss med att det inte gick så bra för våra rivaler heller. Vi kom längre i turneringen än Chelsea och Liverpool och åkte ur i samma runda som United. Med tanke på omständigheterna är det inte fy skam.

Sen förlusten mot Barcelona har det kommit både en och två nyheter. Flera spelare har uttalat sig och många har valt att fokusera om på ligan medan andra har valt att ifrågasätta saker och ting. T.ex tycker Clichy att Premier League behöver införa ett s.k Winter Break som många andra ligor har. Jag anser att det är ett mycket sunt förslag. Trots att jag hatar landslagsuppehåll och andra sorts uppehåll - då jag inte får se mitt kära Arsenal spela - så förstår jag att de måste få vila också. Detta för att spela på sin högsta nivå. Clichy har en stor poäng i det han säger och jag skulle mer än gärna se ett vinteruppehåll i England. Detta för att få ut så mycket av ligan som möjligt. Ekvationen är enkel: friska + vilade spelare = bättre lag & bättre fotboll.

Clichy vill likt jag införa ett vinteruppehåll i Premier League.

Så kommer vi då till helgens omgång (läs: denna ligomgång). Dels har vi fått se ett United som tappat två poäng mot Blackburn och dels har vi fått se ett Sp*rs åka ur FA-cupen (mot Portsmouth). Det kunde ju inte börjat bättre, eller hur? För oss väntar ett tufft möte mot våra ärkerivaler och deras utgång ur FA-cupen ger oss ännu större möjligheter att besegra dem.

Vi har fortfarande chansen att vinna ligan (chanserna ökade dessutom efter Uniteds poängtapp) och trots att vi har ett försvagat lag finns det ett ljus i mörkret. RvP är så gott som tillbaka, Bendtner levererar på stadig basis, Campbell kan spela igen och vi har Song tillbaka (efter att han missat matchen mot Barcelona pga skada).

Nu är det dags att börja tagga inför matchen mot Tottenham och det är dags att ännu en gång visa vem som är storebror! Mer om matchen imorgon!

**

P.S. För er som undrar vart ljudbloggarna försvunnit så är det så att de haft en liten paus. Den ska få en nypremiär nästa vecka då förhoppningsvis en mycket intressant och "halvkänd" journalist gästar ljudbloggen!