Mitt hjärta blöder

Den salta konsistensen av tårar flyter ner för min kind och nuddar läpparna. Jag känner ingenting annat än en salt vattendroppe i hopp om att det regnar. Det regnar inte, inte ute, men nog regnar det i mitt huvud. Jag försöker ta på mig ett paraply, men det fungerar inte, regnet bara öser ner och jag ser ingenting i mörkret som skymmer min sikt Jag ser inte ett enda ljus. Jag ser inte en återvändo. Jag ser ... ingenting.

Min ork är slut, den finns inte, den är borta med vinden. Varje dag, varenda lilla dag har jag vaknat och drömt mig iväg. Arsenal har en större del i mitt liv än vad ni anar. Ibland är Arsenal det enda, verkligen det enda jag tänker på. Varje dag har jag satt mig framför datorn och skrivit ett inlägg, en nyhet eller gjort en ljudblogg i förhoppning om att vi ska vinna någonting den här säsongen. Varenda dag.

Dimman tätnar och det lilla jag såg är helt borta. Jag svamlar fram i de gråa havet av dimma och försöker hitta en utgång. Jag hittar ingen. Tre veckor tidigare fanns det ingen dimma. Jag promenerade i solsken och vackert väder. Det fanns inga hinder, inga blockeringar och ingenting som kunde stoppa mig. Men när solskenet tar slut så kommer regnet. Ett regn som vägrar att ta slut.

Jag har år in och år ut gråtit vid förluster och jublat vid vinster. Jag har blivit förnedrad både på internet och offentligt. Jag har blivit trampad på för min kärlek för Arsenal otaligt många gånger. Jag har fått mina hatmail, hatsms, hatkommentarer och allt annat. Jag har slitits mellan himmel och helvete alltför många gånger.

Ikväll har Arsenal spelat bort ännu en ligatitel, mitt framför ögonen på mig. Och det är inte vilket jävla lag som helst som gjort det. Det är fucking Tottenham. Sp*rs. Yidsen. De som inte vunnit mot oss på över 10 år. Tio jävla år har de säsong in och säsong ut misslyckats med att besegra oss. Och så väljer de den här dagen av alla dagar. Jävla ... *****.

Jag vill ha tillbaka mitt solsken, mitt gröna gräs och fina moln. Jag vill ha tillbaka Henry i toppform, jag vill ha tillbaka 2003/2004. Jag vill ha en Vieira, en Pires, en Ljungberg och en Adams. Jag vill ha tillbaka spelarna med ett hjärta större än våra supportrar. Jag kritiserar inte spelarna vi har idag, inte alls, men jag längtar tillbaka till tiden då alla var rädda för oss, till tiden då vi vann titlar på löpande band - till tiden då Henry gjorde saker som Messi gör just nu.

Hoppet är ute, nergrävt och kommer aldrig att komma tillbaka. Det är över nu, över. Det känns som jag kommit hem från en begravning, en begravning där jag gråtit floder. Jag orkar inte mer, jag orkar inte. Jag älskar Arsenal och jag älskar dem så jävla mycket att jag inte vet vad jag ska ta till mig nu. Jag älskar att se Arsenal vinna och jag älskar att se galna gooners som hoppar runt som idioter vid mål. Men jag klarar inte av förluster av sådant här slag. Det vore en sak om det skulle varit en vanlig förlust mot Wigan, men ... det var inte Wigan och det var inte en vanlig förlust.

Varje säsong, varenda jävla säsong ska vi stå ut med samma sak. Spelare som är hoppfulla, ledare som är hoppfulla och fans som är hoppfulla. Varenda gång slutar det exakt likadant - i ren misär. Den här gången var vi åtminstone nära, men just därför känns det extra förjävligt.

Jag vill ut, jag vill bort, bort härifrån. Jag vill gå i gatlyktornas sken och känna mörkret falla över mig. Jag orkar inte med ännu en säsong utan det vi suktat efter i vad som känns tusentals år. Just nu får det gärna vara natt förevigt.

*

Silvestre kan bara vara snäll och packa sina saker och dra. Almunia kan göra detsamma. Vad fan de har gjort i år har jag ingen aning om och just nu bryr jag mig heller inte ett minsta dugg om de skulle bli sparkade direkt imorgon. De har ingenting jag vill se i detta Arsenal. De förtjänar inte att spela i vårt röd-vita ställ. Lösningen finns heller inte i pengar och i ett köp av en massa spelare. Det enda vi behöver är en anfallare (Chamakh), en försvarare (X) och en målvakt ur vårt eget led (Fabianski, Mannone eller Szczesny). Det räcker så. Jag vill inte se Arsenal bli något slags Manchester City och köpa in fem spelare i sommar. Lösningen finns inte där, utan i att hitta en formel som gör våra spelare skadefria.

Arsenal är en sund klubb. Den sköts på ett perfekt sätt och Wenger är en bra manager. Bristerna finns inte i spelarmaterialet, i styrelsen eller i arenan. Den finns någonstans i kärnan av spelarnas mentalitet, psyke samt fysiska tillstånd. Vissa spelare får ibland för sig att spela uselt ena matchen för att spela superbt nästa. Sådant håller inte på högsta nivån. Och vad har egentligen hänt med Diaby sen han rakade av allt sitt jävla hår? Jo, han har blivit urusel.

Det blev ingen matchrapport ikväll, precis som ni märker. Det finns ingen anledning till det just nu. Det finns de som dock vill veta vad för betyg våra spelare fick i dagens match. Då kan ni kika på dem här. Rättvisa och bra.

*

Dimman blir allt tjockare. Jag ramlar. Jag försöker ställa mig upp. Jag misslyckas. Det kommer några, de slår mig. Det gör ont. Det gör förjävligt ont. Jag bara ligger kvar ovetandes om vad som hänt. Jag tittar upp mot stjärnorna, skadad och sårad. Jag drömmer mig iväg, iväg till en värld som inte finns.

Oavsett vad som händer dig idag, om en månad eller ett år så kommer jag alltid att älska dig, mitt Arsenal. Jag kommer aldrig att släppa dig, bara så du vet. Jag kommer hålla fast i dig för evigt. Jag kommer skita i om du ligger sist i League Two eller först i Premier League. Det är dig jag har tillägnat mitt liv. Det är dig jag älskar. Bara så du vet så kommer du finnas i mitt hjärta idag, imorgon och förevigt. Jag kommer aldrig att sluta att älska dig, aldrig någonsin. Arsenal til I die.