När tiden, bokstavligen, stod stilla

Det var en passande avslutning på säsongen. En säsong som har bjudit på så höga berg och djupa dalar att Gröna Lunds attraktionsingenjörer redan har börjat projektera för en kopia på Djurgården. Självklart skulle också den sista matchen för den här våren bjuda på drama värdigt Strindberg.

Det står i lagen att Arsenals fotbollslag aldrig ska ta den enklaste vägen till framgång. Finns det en enda liten möjlighet att ställa till det för den egna klubben, då är spelarna skyldiga att ta den. Jag är rätt övertygad om att det är så, för varför skulle vi annars utsätta oss för dessa situationer om och om igen?

Arsenal-Norwich förra helgen var den mest ångestladdade matchen som Arsenal har spelat sedan CL-kvalet mot Udinese i höstas, och slutresultatet i den matchen gjorde mig så upprörd att jag först var tvungen att gå och ut och gå jätteargt för att sedan besöka hälften av Uppsalas studentnationer i ren ilska. Därför var jag ända fram till i lördags ganska säker på att jag skulle strunta i att kolla på ligafinalen – för en sådan nervpärs till var jag rätt säker på att jag inte skulle klara av.

Men det är klart att jag tittade på matchen – fick en inbjudan till verksamhetschef Lander. Det finns ju någon morbid längtan efter matcher som dessa hos oss fotbollsfansfakirer. Om det var lika jobbigt som förra helgen? Självklart. Det var ju lika givet som en straff till hemmalaget på Old Trafford.

Första halvlek tog jag med relativ ro, när jag inte skällde ut försvararna och/eller det defensiva jobbet på mittfältet. I andra halvlek – när vi plötslig skulle försvara en mycket ömtålig 3-2-ledning – var det desto svårare att behålla lugnet. Sista kvarten, inklusive de osannolikt många minuterna av Fergie Time, kunde jag inte ens sitta ner längre. Var jag inte ute på balkongen så var jag inne i Arsenal Swedens souvenirlager/Landers sovrum eller på väg ut till en taxi som kunde ta mig raka vägen till psykakuten.

När Gibbs gjorde sin episka brytning med bara ögonblick kvar höll jag på sönderfalla inifrån, för jag hann se nätet rassla bakom Szczesny hundradelarna tidigare. Den glidtacklingen förtjänar sin plats i den arsenalska folkloren.

Artisten Säkert har skrivit en låt som heter Isarna, och i refrängen sjungs det ”En timme tar en vecka här”. Jag är övertygad om att den låten inte handlar om söndagens match, för då hade det mer varit ”En minut tar en vecka här”. Sista minuten på The Hawthorns kändes exakt så lång. Om ett barn hade fötts i 90:e minuten hade hon hunnit konfirmera sig när domare Jones blåste av.

Det var några långa minuter med andra ord.

Känslan efter matchen var inte som att vinna en titel, men det var likförbannat extremt tillfredsställande. All den oro jag har känt över Champions League-platser och klubbens ekonomi var därmed bara ett vagt minne. Efter fem minuter tog dock Lander upp Robin van Persies kontrakt, så då var det bara att börja oroa sig igen. Men det var en fin stund där just efter slutsignalen i alla fall!

Idag på jobbet har jag ägnat mig åt att le överdrivet mycket åt elever som håller på Spurs och Manchester United. Det kan de gott ha efter allt hån jag har fått ta emot den här säsongen.

Till sist skulle jag i efterhand vilja önska er alla en trevlig St Totteringham’s day. Vi gör väl om det firandet nästa år?