Krönika: Get Reading to rumble

Jag har ingen särskild relation till ”The Royals” som Reading kallas. Jag vet knappt var staden ligger. Men när jag tänker efter slår det mig ett par saker. Jag vet till exempel att Reading inte ligger särskilt långt från London men med våra svenska mått ligger ju nästan allting nära London. Dessutom, för vad som känns som en halv livstid sedan, besökte jag Maidenhead ett par gånger. Det är en grannstad till Reading (som bekant uttalas ”Redding” vilket i stort alla vet utom möjligtvis min barndomsvän Marcus som även uttalade Leicester ”Lejj-Chester” och Chelsea ”Kjell-Se-A”) men inte sjutton åkte vi västerut när underbara London låg knappt en timme åt andra hållet. På vägen västerut från London mot Reading residerar för övrigt den legendariska staden Slough (David Brent woop woop!).

Några år senare såg jag faktiskt Reading spela. Eller ja - spela är ett starkt ord. Det var 2008 och jag var med en vän till Liverpool och skulle se The Peoples Club (Everton) mot Reading. Jag hade hoppats på ett bra tryck på Goodison Park men stämningen var sämre än allt jag tidigare upplevt - inklusive Highbury då ofta känt som ”The Library”. Precis lika dåligt var spelet. I regnet lyckades dock ”The Toffees” peta in en vinstboll på en hörna genom Jagielka. Enda behållningen var annars hemmafansens konstanta buande av irländaren Stephen Hunt. Den medelbegåvade Stephen tillbringade för övrigt dagen till ära med att snubbla omkring och mest skälla på domaren. Pintsen var dock lika kalla som goda och till ett pris som en Londonresenär närmast skulle beskriva som realisation. Efter den matchen åkte vi faktiskt vidare och såg Arsenal dryga ut serieledningen, mot Blackburn, till 5 poäng. Titelutmaningen havererade ju som bekant ett par veckor senare men just då var det bra drag i Islington.

Reading, som endast spelat tre säsonger i högstaligan, lottades precis som i år 2012 mot Arsenal i Ligacupen. Matchen spelades på Madjeski Stadium i oktober och kom att bli något alldeles galet extra. Arsenal, då som nu, mönstrade med några få undantag ett b-lag i mjölkcupen. Martinez vaktade buren med Jenkinson, Djourou, Koscielny och Miquel framför sig. På mitten var det tunnsått med erfarenhet då Gnabry, Frimpong och Coquelin samsades. I tremanna-anfallet flankerade Walcott och självkarikatyren Arshavin den tveksamt friserade marockanen Chamakh. I Readings elva kunde man notera den i EM 2016 så framgångsrike Robson-Kanu samt den redan då (ur)åldrige Jason Roberts. Precis som årets fajt mot Reading sändes inte matchen i svensk TV utan man var dömd att leta piratströmmar. Jag hittade en hyfsad ström men när jag HDMI:ade upp datorns skärm på min TV (detta var alltså pre-Chromecast) gick det inte att helskärma flashvideon som erbjöds. Jag släpade då min orimligt tunga fåtölj ända fram till teven för att kunna urskilja vad som skedde vilket såg inte så litet retarderat ut. Anledning till detta var att jag ville få ut ljudet i mitt surroundsystem. När jag tänker efter var det mycket väsen för ingenting. Nog om det.

Redan efter två minuter kom en förvarning om vad som komma skulle. På en hörna höll Reading på att göra mål. Martinez räddade ovetandes bollen med huvudet efter den tagit i stolpen. Reading hade fler chanser innan man i den tolfte minuten målade. Jason Roberts stötte in ettan i öppet mål från nära håll. Långt kvar tänkte jag. Arsenals mittfält och försvar hade då tävlat i avdelning yra hönor men så här kan det ju inte fortsätta. Trodde jag.

Reading gjorde osannolikt nog tre mål till i den första halvleken. Självmål av Koscielny (min 19), Martinez fumlar in ett tamt långskott (min 20) och Noel Hunt knoppar in ett inlägg via stolpen (min 37). De mäktiga Arsenal låg helt plötsligt under med 4-0. Mot jävla Reading. Jag funderade på att stänga av skiten men fåtöljen var så tung att jag lika gärna kunde sitta kvar. Halvleken ut i alla fall.    

Det kanske mest förvånande var inte resultatet utan att Reading, efter noter, spelat ut Arsenal. Förutom ett tamt avslut av Chamakh skapade Arsenal snudd på ingenting men i minut 47 kom Walcott loss efter en snygg passning av Arshavin och kunde på ett ovanligt (?) kliniskt vis chippa in 4-1. Hopp? Njae. Det fanns i det närmaste ingenting som tydde på en uppståndelse. Flera f.d. Arsenalspelare har vittnat om att Wenger sällan tar till hårtorken ala Sir Alex men han kan inte ha varit nöjd i paus. Något sade han i alla fall för när de rödklädda kom ut till andra halvlek så var det med en helt annan inställning. Redan efter tio minuter i den andra halvleken hade Arsenal skapat mer chanser än under hela första.
Sedan klingade forcering sakta av men till slut kom utdelningen. I minut 64 skallade den nyss inbytte Giroud snyggt in en hörna. 25 minuter kvar och jag tänkte att det kan nog gå detta. Som sig så retligt gör när man jagar tickade klockan närmast relativistiskt snabbt. När det återstår mindre än två minuter av ordinarie tid tränger sig Koscielny på sitt säregna do or die manér fram på en hörna och knoppar in bollen. Jebus! Men det är inte långt kvar nu. Innan Reading gör avspark har klockan tickat en bit över 90 minuter. Det blir fyra minuters tillägg men i den 95:e minuten har Arsenal ännu inte lyckats få in en kvittering. Då tjongar Coquelin in en boll i straffområdet, Chamakh nickar ner till Walcott som på halvvolley skjuter mot mål. Målvakten är på den men bollen fortsätter mot målet där en försvarare på mållinjen rensar! Var den inne!? Bugger it tänker Carl Jenkinson, som följt med upp i anfallet. Han hamrar in returen för att göra säkert. Domarna har dock, felaktigt, redan dömt mål. Kaosartade scener när Arsenalspelarna firar att de undvikit det så nesliga nederlaget - jag står upp i vardagsrummet på (o)klassiskt vis vilt skrikandes ”-get in, get in”.

Men det är ju inte slut än. Förlängning väntar och det verkar som fotbollsgudarna har ett par äss kvar i rockärmen trots de åtta målen vi redan bevittnat. När den första förlängningskvarten närmar sig slutet avlossar Chamakh ett välriktat skott strax utanför straffområdet. Bollen slinker in vid Federicis stolpe. Ha! Klart tänker jag. Fem raka baljor hämtar sig ju ingen ifrån. Tji får jag. Med fem minuter av matchen kvar skjuter en Readingspelare mot mål, bollen touchar en försvarare och styrs. Rakt på pannan på ryssen Pogrebnyak (som 2006 gjorde 13 mål på 26 matcher i det lustigt namngivna ryska laget FC Tom Tomsk) och in i mål. Va fan nu då? Straffar? Det kan ju gå hur som helst det. Så dumt. Men Arsenal har en egen ryss. På tilläggstid i den andra förlängningskvarten rycker Arshavin loss på vänsterflanken. Trots att Walcott är helt fri framför mål avlossar han en vänsterdoja mot mål men en Readingförsvare räddar på målinjen. Neeeejaaaaa! Bollen går rakt ut till den fristående Walcott som smashar in segermålet! Vilken grej. 5-6! Att sedan Chamakh med matchen sista spark snyggt lobbar in 5-7 var bara den berömda glasyren på tårtan.   

Matchen ikväll har mycket att leva upp till.