Krönika: Kan vi göra oss av med hjärnspökena nu?

Det finns många ämnen som jag skulle kunna fokusera på inför en match mellan Arsenal och Manchester United. Hur många klassiska matcher har det inte spelats mellan dessa två lag? Hur avgörande har Ferguson och Wenger varit för varandras utveckling? Lägg sen till José Mourinho till mixen så finns det ännu mer att skriva om. Bland alla dessa alternativ har jag valt att fokusera på vad som på engelska kallas för ”bogey”, ett ord som likt så många andra engelska ord nu även används av oss svenskar. Bogey kan översättas på flera sätt men ”hjärnspöke” känns som det som bäst beskriver ordets mening på svenska. I sportsammanhang är kanske mardrömsmotstånd mer passande.

Vi känner alla vårt eget lag bäst så ni får ta det för vad det är när jag påstår att få lag har så många bogeys som Arsenal, och på lördag ställs vi kanske mot den värsta av dem alla – Manchester United – på bortaplan! För att göra det hela än mer utmanade så ställs vi inte bara mot Manchester United, utan mot ett Manchester United som nu har Mourinho som manager – Arsene Wengers personliga bogeymotståndare.

Vi tar statistiken på en gång så vi har glasklart för oss hur illa det faktiskt är. Senast Arsenal vann borta mot Manchester United i ligaspelet var säsongen 2006/2007, den säsongen vann vi båda ligamötena. Efter det har 23 matcher spelats mellan de båda lagen, United har 14 segrar, Arsenal endast fyra. Av de nio ligamatcher som spelats på Old Trafford efter säsongen 06/07 har Arsenal inte vunnit en enda, det har blivit sju förluster och två oavgjorda. Och som de flesta av oss vet vid det här laget har Arsene Wenger, om vi bortser från en Community Shield-seger, aldrig vunnit mot José Mourinho. Det är alltså dubbelt gånger bogey vi ställs mot på lördag.

Visst, vissa av dessa matcher har varit mot Unitedlag som senare vunnit ligan men vi pratar också om upplagor av United som många andra lag rätt enkelt har besegrat, bestående av spelare som är betydligt sämre än våra, där vi har bidragit till att någon yngling (Rashford) fått sitt genombrott och där vi spelat anfallsspel som fått Phil Jones att se ut som en världsback. I den senaste matchen lagen emellan hade Arsenal fortfarande chansen att vinna ligan, vi hade allt att spela för. United såg ganska mediokra ut och vi ställde upp med ett väldigt starkt lag. United med ett lag där hälften av spelarna, lite överdrivet nu, många av oss som inte är Unitedfans knappt kände till. På förhand var det en rätt given Arsenalseger, men så fungerar det inte med oss, inte mot United, inte på bortaplan. Där och då hade vi antagligen vår bästa chans hittills att äntligen bryta den dystra ligasviten, men inte ens då, med alla förutsättningar på vår sida, lyckades vi med det.

Vad är det som gör att vi har så otroligt svårt för Manchester United överlag och mer specifikt på bortaplan? Vi kan inte påstå att de alltid haft de bästa spelarna, det bättre laget, den bättre managern, turen osv. Allt det här har vi haft på vår sida också, men inget av det verkar spela roll när Arsenal ska spela match på Old Trafford. Vi har nästan en helt ny trupp nu i jämförelse med 5–6 år sedan, spelare som inte haft för vana att förlora mot United, men ändå är det samma visa varje gång, spelare som fått det till sin vana för att de nu spelar för Arsenal.

I ett Arsenal Sweden-poddavsnitt inför FA-cupsemifinalen 2015 så yttrade jag något i still med; ”United vet att de inte förlorar och vi vet att vi inte vinna”. Nu vann vi den matchen, vår enda seger borta mot United på tio år, men jag tror ändå det sammanfattar det mentala spöket som den här matchen är för oss, ett hjärnspöke helt enkelt. Jag tror det är något som sitter djupare än endast hos spelarna, det sitter i båda klubbars identitet nu. För som sagt, oavsett trupp så är det otroligt svårt, nästan intill omöjligt, för oss att få med oss en seger från Old Trafford.

Men för varje match som spelas så kommer vi närmare vår första seger. I matematiken finns det en regel som säger att minus och minus blir plus. Vi ställs verkligen inför två minus på lördag, vår oförmåga att besegra United och José Mourinho, kanske är det den här matchen som äntligen slutar i plus för oss. För det finns något med den här truppen som har saknats tidigare säsonger, jag tycker mig se tendenser som inte alltid har funnits där. Jag är inte säker på att vi hade lyckats vinna mot Southampton och Burnley om samma matcher spelats förra säsongen. Att på bortaplan i Champions League, efter 90 minuter av dåligt spel, vända ett 0-2-underläge till 3–2-seger är en form av styrka som endast bra lag besitter.
Förra säsongen hade Cech aldrig hunnit upp när han halkade i matchen mot Spurs och det hade slutat med ett mål i baken. Det som talar för oss på lördag, utöver de styrkor som laget visat den här säsongen, är att när mycket talar emot oss så har vi en förmåga att prestera på topp. Vi trivs när vi inte har förväntningar på oss och med tanke på hur det har sett ut de senaste tio åren mot United så har i alla fal inte jag några förväntningar inför lördagens match, och jag tror inte att jag är ensam om att resonera så.
Kanske är det just det som gör att vi äntligen vinner en ligamatch på Old Trafford.
För det är verkligen på tiden att vi bryter denna dystra svit och visar att varken Manchester United eller José Mourinho är hjärnspöken för oss längre…