Arsenal - mod, kärlek och tårar

En röd-vit sommarnatt

You might try then, as I did, to find a sky so full of stars it will blind you again. Only no sky can blind you now. Even with all that iridescent magic up there, your eye will no longer trace constellations. You’ll care only about the darkness and you’ll watch it for hours, for days, maybe even for years, trying in vain to believe you’re some kind of indispensable universe-appointed sentinel, as if just by looking you could actually keep it all at bay. It will get so bad you’ll be afraid to look away, you’ll be afraid to sleep. - M. Danielewski.

Regnet smattrar mot fönsterrutan i en natt som känns både dimmig och kall. Tyst för mig själv öppnar jag fönstret och tittar ut, ut i en tom värld, en värld som inte får plats i min näve. Alla ljus har slocknat och ingen syns till på de mörka gatorna. Det enda jag hör är regnets splatter mot den reda våta asfalten. Jag kastas tillbaka i tiden. Tre år sedan. Det var då jag kom hit. Det var då jag tog mina första steg i denna spökstad. Då var allting annorlunda. Men jag kastas fort tillbaka till nuet. Nu är säsongen slut, studenten firad och en oviss sommar har välkomnats.

Klockan står på 23:49 när skorna och Arsenal-jackan dras på. Jag ska ut. Jag ska bege mig ut i en mörk, kall och oklar natt. Den deprimerande känslan tar över hela mitt sinne. Regnet blöter ner mitt hår och mina kläder, men i natt orkar jag inte bry mig. Kläderna får stå ut med de kalla regndropparna. Jag tittar ner på min jacka och kollar på klubbemblemet. Sedan så kysser jag det. Då plötsligt slår det mig. Arsenal. Mitt kära Arsenal.

Alla minnen uppstår ur ingenting och plötsligt sitter jag hemma i Karlskoga som 10-åring och glor på Premier Leauge. Arsenal. Derby County. Highbury. Dagen innan hade min mor blivit inlagd på sjukhus. Jag satt hemma tillsammans med min barnvakt och den matchen dök bara upp ur ingenstans på den lilla tv vi hade haft råd att köpa. Nittio minuter senare var jag kär i Arsenal. Jag må bara ha varit 10 år, men jag visste exakt hur det kändes att bli kär.

Sekunden senare tittar jag upp mot den mörka natthimlen. Fan. Jag är tillbaka. Tillbaka i Eskilstuna. Tillbaka i spökstaden. Det finns inte en enda själ i sikte. Det är bara jag och gatulyktena. Det är bara jag och regnet. Plötsligt kommer allt i en enda stor följd. Allt från Thomas avgörande mål till Lehmanns räddning mot Villarreal. Sedan dyker finalen mot Barcelona upp i minnet. Jag försöker glömma den, men fan, det går inte. Jag försöker igen, fan också, jävla piss. Jag börjar gå allt fortare och fortare, som om någon skulle jaga mig. Det enda som återkommer i mitt huvud är bilderna på en firande Eto'o och Xavi. Fan, fan, fan. Jag börjar nästan springa. Den osynlige mannen bakom mig börjar helt plötsligt likna Xavi. En Xavi som jagar mig. Han gör det som om jag vore ett byte, någonting att äta upp. Vad fan ska jag göra. Där, ja, jag ser en fotbollsplan. En plan jag aldrig sett tidigare. En plan som kan bli min enda räddning.

Jag springer, springer och springer, ända tills jag når mittpunkten. Sedan slår en stark sommarvind mig på kinden. Mannen, Xavi och alla minnen är borta. Plötsligt känns det som om jag är hemma. Det känns som om jag står mitt på Highbury. Mitt i The Home Of Football. Jag ser mig omkring, men ser ingenting annat än mörker, mörker och åter mörker. Helt själv, mitt ute i ingenstans, börjar jag skrika. Skrika som om jag är på väg att dö. Skrika som om det är den enda utvägen. Jag slänger min Arsenal-jacka på marken och fortsätter att skrika ända tills mina lungor håller på att spricka. Jag skriker ända tills jag inte orkar mer, ända tills min röst tar slut och jag sakta faller till marken med ryggen före. Jag blundar. Gräset är vått och tränger igenom min t-shirt och in i min hud. Jag blundar. Allt känns så bisarrt, så konstigt. Jag blundar. Sedan kan jag inte hålla mig. Jag börjar gråta. Tårarna flyter nerför min kind och jag känner den salta konsistensen nå mina läppar. Jag hade drömt. Jag hade drömt om någonting som är så borta som det bara kan komma. Jag hade drömt att Francesc Fabregas avgjort CL-finalen på Wembley.

När jag långsamt öppnar de våta ögonlocken ser jag en himmel full av stjärnor. En himmel full av hopp och längtan. Jag ser alla legendarer som någonsin burit en Arsenal-tröja. Jag ser Adams, Henry, Rocastle, Brady, Vieira och alla de andra. Jag ser dem alla - mitt framför mina ögon. Min hand sträcker sig långsamt upp mot himmelen och jag försöker nå dem, men de är för långt borta, för långt borta att ta på. Min hand vägrar att sträcka sig så långt. Sedan faller den bara till marken, som en död soldat, och mina tårar fortsätter att strömma ner för kinderna.

Fotboll är känslor. Fotboll är hat, kärlek, avund och allt som kommer där emellan. Fotboll är liv eller död. Fotboll är allt. En dag kommer jag att sitta i min gamla fåtölj och tänka tillbaka på den här dagen. Tänka tillbaka hur härligt det kändes att vara ung och fri. Tänka tillbaka på en tid då jag hade hela mitt liv framför mig. Men nu sitter jag inte i den där fåtöljen. Nu ligger jag ner på en fotbollsplan vars gräs är genomvått på grund av sommarregnet. Jag ligger och gråter och jag skäms så jävla mycket.

Jag skäms så mycket att jag inte vill gå upp. Jag vill ligga kvar. Ligga kvar här för evigt. Men jag kan inte. Jag måste hem. Hem till mitt riktiga hem. För oavsett hur hemma det här känns kan jag inte ligga här och drunkna i mina egna tårar. Jag bryr mig inte om kylan, mörkret eller människor som kan ha hört mig. Jag bryr mig inte om vad folk skulle tro om mig om de visste vad jag gjorde i detta nuet. Det enda jag bryr mig om är mina drömmar. Drömmar som tagit mig tillbaka till en svunnen tid - och en oviss framtid. Till slut kommer den där starka sommarvinden igen. Jag sträcker min rygg och ställer mig till slut på mina egna ben. Jackan som nu legat i det iskalla gräset tar jag varsamt upp och sätter på mig. Hela min rygg blir till is, men jag känner mig som en ny människa. Det känns som om jag äntligen blivit återuppfödd.

Jag tittar långsamt tillbaka på mittpunkten där jag legat. Sedan torkar jag mina kinder och börjar sakta gå hemåt. På hemvägen skrattar jag, och jag tror jag vet varför. Men det tänker jag bara hålla för mig själv. Det kommer att stanna i mitt hjärta. Ända tills jag dör. Plötsligt ser jag ljuset.

Plötsligt ser jag solen. Gatulyktena känns inte längre som ett hinder och det obehagliga mörkret har ersatts med värme och solljus. När jag nått porten jag skall in igenom tar jag upp min tändare och en Lucky Strike. Jag tänder ciggen och njuter. Njuter av en sommarnatt jag aldrig kommer att glömma. Det finns inte mycket kvar av ciggen när den senare åker ner på marken. Sen öppnar jag porten och går in, vetandes att ingen någonsin kommer att förstå vad jag gått igenom. Natten må ha tagit slut, men minnena lever och kommer för alltid att leva vidare. Arsenal har förändrat mitt liv. Arsenal har förändrat mina vanor, mina känslor och mina livsmål. Trots att jag är osäker på om det är bra eller dåligt är jag absolut säker på en enda sak. Arsenal är mitt allt. Arsenal är mitt blod, min kropp och min själ - för evigt.

Love is sometimes denied, sometimes lost, sometimes unrecognized, but in the end, always found with no regrets, forever valued and kept treasured. - Unknown.