Krönika: Vad gör vi med resten av säsongen?

Som jag ser det har vi två alternativ, antingen låter vi detta mörker som vi befinner oss i styra vårt supporterskap eller så låter vi vårt supporterskap vara ljuset i mörkret. Valet är egentligen upp till var och en av oss, ett evigt ältande och gnällande kommer inte förbättra något nu. Jag tror inte det behövs mer gnäll från oss supportrar för att klubben ska förstå det enorma missnöje som råder bland oss - de vet! Om de bryr sig eller inte är en annan fråga men vi kanske ska vänta tills efter säsongen innan vi bestämmer oss för att fortsätta visa vårt missnöje. Nej, det resonemanget är inte baserat på det klassiska Wengerargumentet ”döm mig efter säsongen” utan på att det antagligen är först då vi vet om det blir någon förändring nästa säsong, om det finns någon anledning till att fortsätta visa vårt missnöje.

Innan vi går vidare med de två alternativen vi Arsenalsupportrar står inför så vill jag bara poängtera att jag förstår vad supportrar till andra klubbar menar när de påstår att Arsenalsupportar är en bortskämd skara. Det som för oss just nu känns som det värsta mörkret på evigheter består alltså av en fjärdeplats i ligan, slutspel i Champions League och spel i femte omgången av FA-cupen.
Argumentet att vi bara ska jämföra med oss själva håller ju inte på så sätt att vi faktiskt inte har blivit sämre, vi håller oss på samma nivå som de senaste tio åren, en stabilitet som många andra klubbar gärna hade velat ha.
Och inte heller kan vi påstå att Arsenal någonsin varit en fotbollsklubb som levererar ligatitlar och europatitlar vart och vartannat år, även om många Arsenalsupportrar har inbillat sig det. Nej, det jag tror detta enorma missnöje beror på är att vi står still, vi går inte bakåt, men framförallt rör vi oss inte framåt. Det har alltså gått så pass långt nu att vi är många som är villiga att riskera ett djupt fall bara för att få uppleva något oväntat, något som inte är förutsägbart, något som vi inte fått uppleva på evigheter. Det kan bli en enorm smärta (värre än något vi upplevt de senaste tio åren) under en lång tid men det kan också bli en glädje vi inte fått känna på över tio år.

Man kanske kan säga att vi helt enkelt vill uppleva nya känslor i vårt supporterskap, oavsett vilka känslor det är, inte samma känslor om och om och om och om och om igen. Så till det som är kvar av den här säsongen och hur vi som supportrar ska hantera det här. Om vi nu har intalat oss att vi supportar kan påverka med att framföra vårt missnöje, om vi inte är högljudda nog så blir det ingen förändring, så kan vi lika gärna intala oss själva att vi även kan påverka situation med lite positivitet. (Vill bara tillägga att jag inte tror på karma, anledning till det är José Mourinho. Och Diego Costa. Ni förstår säkert.) Vi behöver lite positiv energi, för spelarnas skulle men kanske framförallt för vår egen skull.
Oavsett hur många ”nu säger jag upp mitt Viasatabonnemang” eller ”det är inte värt det” vi häver ur oss så kommer vi alla sitta där på måndag och se när Sutton slår ut oss FA-cuppen (förlåt, jag är inte riktigt redo för alternativ två än) och bidra till en av de största skrällarna på länge i FA-cupen. Efter det kommer vi alla börja sakna Arsenal under det långa uppehållet innan det är dags för ytterligare en förlust (förlåt igen) borta mot Liverpool i början av mars och vi kommer, oavsett hur illa det ser ut i april, hoppas på att vi får fira St Totteringham’s Day och många av oss kommer också hoppas på Champions League-spel även nästa säsong. Oavsett hur illa det är idag, och hur mycket värre det riskerar att bli, tror jag att vi är för investerade i det här för att faktiskt tro på vår egen domedagsprofetia.

Det är kanske naivt att tro att du och jag som enskilda supportar kan bidra till något, kanske är det även naivt att tro att vi som grupp, Arsenal Sweden-medlemmar, kan bidra till något, men vilket annat alternativ har vi? Om vi nu finner någon form av tillfredsställelse i att säga ”vad var det jag sa” när laget går dåligt, och av någon konstig anledning hoppas på att få uttrycka detta, så är vi faktiskt en del av problemet – inte en del av lösningen.
Jag hoppas innerligt att jag lyckas efterleva alternativ två men jag är rädd för att jag kommer ge vika till alternativ ett, men jag ska då minsann försöka. Det borde vi alla göra.
Vi är en sån liten del i denna enorma Arsenalvärld men jag vet att jag absolut inte mår bättre av att se Arsenal misslyckas, oavsett hur förutsägbart det är, så jag kan lika gärna må dåligt och försöka stötta det här laget. Valet är på sätt och vis rätt enkelt, må dåligt och fortsätt tjata om allt som är skit med klubben/Wenger/spelarna eller må dåligt men försöka att inte bidra till mer negativitet.
Ett av de två alternativen har två negativa komponenter, det andra en negativ och en positiv – vilken väg väljer du resten av säsongen?