Tack för allt, Eduardo
tor 22 jul 2010 kl 00:00
När klockan slog över till 06.00 morgonen den tredje juli 2007 började det regna i London. Det var en till synes helt vanlig dag i den engelska huvudstaden. Arsenal hade genomgått en berg-och-dalbane-säsong då man nyligen avverkade det första året på lyxbygget Emirates. Nu var Arsenal-spelarna på semester för att ladda om batterierna inför nästa säsong.
Åtta dagar tidigare hade en stor ikon tagit avsked. Det handlade om ingen mindre än Thierry Henry. Efter en rad incidenter var det den enda lösningen som fanns kvar för en av Arsenals bästa spelare genom tiderna. Det var ett bittert avsked som lämnade stora hål i många fans hjärtan. Men Arsenal var en klubb i ständig utveckling och rörelse, vilket gjorde att Henrys avsked var ett steg i processen man var tvungen att ta.
Transferryktena var precis som alltid många och stora den där sommaren för tre år sedan. Men den tredje juli skulle en blixt falla ner från klar himmel. Morgonregnet övergick till solsken i London och i samma slänga uppdaterade Arsenal.com sin hemsida. På sidan kunde vi nu läsa att Arsenal slutfört värvningen av en viss Eduardo da Silva.
Arsenal-supportrar begav sig fort som attan ut på Google, Wikipedia, YouTube och alla andra informationskällor de kunde hitta. För vem var egentligen den här Eduardo? Till slut kom de flesta fram till att han var en brasilienfödd kroat som valt att spela för det kroatiska landslaget. Dessutom kom de allra flesta fram till att han hade ett rätt så bra målfacit i sin hemklubb Dinamo Zagreb. 83 mål på 123 matcher var trots allt ett facit som var mer än godkänt.
Frågorna var många efter att Wenger tagit beslutet att värva kroaten. Skulle han klara av spel i Premier League? Kom han hit för att ersätta Henry? Vem skulle han bilda anfallspar med? Hur mycket skulle han få spela?
Efter att försäsongen avklarats dröjde det inte många veckor tills Eduardo visade att han hör hemma i Premier League. Hans debut kom i 1-1-matchen mot Blackburn som vi tyvärr inte lyckades vinna. Hans inhopp gjorde ingen större skillnad, men det var den första gången vi fick se vår dödliga striker in action. Tio dagar senare gjorde han sitt första Arsenal-mål i CL-kvalet mot Sparta Prag. Två veckor senare gjorde han sitt första mål i Champions League i en komfortabel vinst över Juande Ramos Sevilla.
Eduardo i en ligamatch mot Newcastle. Foto: Bildbyrån.
Veckorna gick och trots att Eduardo inte var ordinarie i startelvan skulle han få allt mer speltid p.g.a. Robin van Persies ständiga skadeproblem. Ju längre säsongen led, desto fler mål gjorde han. Fram tills den 23 februari 2008 hade han gjort hela 28 framträdanden, 12 mål och 8 assists. Ett godkänt facit för att ha kommit lite mer än halvvägs i sin debutsäsong för Arsenal.
Arsenal hade greppet om ligan när man den 23 februari steg ut på S:t Andrews. I anfallet hittade vi en Adebayor i toppform och en klinisk striker i Eduardo. Det kändes som ingenting kunde gå fel den här eftermiddagen, men tyvärr gick exakt allting fel. Dagen slutade i ren misär, tårar och ilska.
Matchen på S:t Andrews hade just startat, men den hann bara bli tre minuter gammal innan M. Taylor beslutade sig för att göra det mest idiotiska tilltaget han någonsin gjort i hela sitt liv - det här.
Det var en av de mest horribla skador som någonsin inträffat på en fotbollsplan, och som fotbollssupportrar runt om i världen nu fick skåda. Sky Sports och flera andra tv-bolag valde att inte visa repriser av skadan - så illa var det. Offret för det här var ingen annan än vårt nyförvärv Eduardo da Silva. En Eduardo som ingenting annat kunde göra än att bara ligga och vänta, vänta och ... vänta. Alla Arsenal-spelarna runtom honom var kraftigt berörda. De kunde inte tro sina ögon, de ville bara gräva ner sig under jorden och avbryta matchen. Fabregas stoppade ansiktet i händerna och ville bara försvinna. Adebayor tittade bara ner i marken och ville fly. Flamini, Hleb och alla andra hukade sig och tog sig för ansiktet. Den 23 februari 2008 var en dag som få skulle glömma.
En hemsk syn. Foto: Bildbyrån.
Det var hemskt. För att ens återberätta historien finner jag knappt några ord. Eduardo hade under säsongens gång visat tecken på att bli en anfallare av Henrys rang. Hans kliniska avslut, hans smarta löpningar och hans förmåga att hamna i dessa lägen gjorde honom till en farlig anfallare. Men nu kändes allt över. Rapporterna efter matchen sade att det kunde ha varit slutet på hans karriär. Ledare, spelare och fans kunde ingenting annat göra än att hoppas på det bästa.
Dagarna, veckorna och månaderna gick långsamt förbi. Arsenal lyckades tappa ledningen i ligan och sluta först på en tredjeplats. I Champions League åkte man ut efter en bedräglig förlust mot Liverpool. Samtidigt låg Eduardo fortfarande på sjukhus, i hopp om att hans karriär inte skulle vara över.
Efter att Arsenal spelat klart säsongen tändes dock ett ljus i tunneln. Man kunde för första gången med säkerhet fastställa att karriären inte var hotad, och att han en dag kunde spela fotboll igen. Eduardo hade så fort han kommit ur sjukhussängen påbörjat rehabiliteringen. En rehabilitering som skulle ta en lång tid, en väldigt lång tid.
Arsenal inledde en ny säsong och vår kroat fortsatte att träna upp sig. För Arsenal gick det inte bra. Man tappade greppet om att kämpa för en ligatitel redan under hösten och spelet stämde under långa stunder inte alls. Mycket tydde på att vi faktiskt saknade Eduardo, trots att RvP för en gångs skull höll sig relativt frisk.
Veckorna flöt på och Arsenal fortsatte att kämpa i såväl ligan som cuperna. Den 25 januari mötte vi ett starkt Cardif City på bortaplan. Resultatet lydde 0-0 efter full tid och en returmatch skulle några veckor senare spelas på Emirates Stadium. En returmatch där Eduardo da Silva för första gången på nästan ett helt år skulle få sätta på sig Arsenal-tröjan och spela en match. Hur det gick i matchen vet vi alla. Den slutade 4-0, varav 2 mål från Mr. Comeback himself.
Eduardo gjorde två mål i sin comeback! Foto: Bildbyrån.
Eduardo var tillbaka, och det med besked. Tyvärr hann verkligheten ikapp både honom och fansen. Skadorna började komma titt som tätt och det satte stopp för hans framfart. Så fort han fick chansen att spela en match, var han skadad nästa. Så fortsatte det ända tills säsongen faktiskt tog slut.
Det fanns många frågetecken inför 09/10. Eduardo var ett. Många tvekade över hur pass bra han skulle klara av spelet i Premier League efter hans skadeproblem, men när säsongen väl tog fart motbevisade kroaten oss alla. Han gjorde mål, assist och spelade generellt sett väldigt bra. Det tråkiga var att det bara varade i några matcher. Sedan började skadorna ta vid igen och helvetet för honom ville inte ta slut på några sätt alls.
Så fortsatte det i princip hela säsongen och för några månader sedan var han i princip bänkad varenda match, trots att vi hade stora anfallsproblem. Trots att Wenger bekräftade att han tänkte behålla Eduardo, kunde han inte tacka nej till det bud som Shaktar Donetsk lade på bordet. Eduardo själv hade utryckt sin önskan om att spela reguljärt och det skulle han inte få i Arsenal. Shaktar Donetsk var dock villiga att satsa på anfallaren, och igår blev övergången officiell.
Det är med blandade känslor jag tar farväl till Eduardo. Han var en striker som kunde lett oss till stora framgångar, och trots att den där bistra eftermiddagen i Birmingham inte förstörde hans karriär, förstörde det en stor del av hans ljusa framtid. Den senaste säsongen bevisade att han tyvärr inte klarade av jobbet i Arsenal, inte längre.
Innerst inne känner jag dock en enda stor sorg. Eduardo har alltid varit en gentleman och han har alltid funnits där för oss. Taylor är och kommer förbli hatad av Arsenal-fansen. Hans beslut för två år sedan förstörde en ljus framtid och en del av kroatens karriär. Om han inte tagit det beslutet kunde vi just nu haft en av världens bästa anfallare. Istället har vi ingenting.
Tacklingen som förstörde hans framtid i Arsenal. Foto: Bildbyrån.
Eduardo lämnar nu Arsenal för Shaktar Donetsk, men han har en sista sak att säga oss alla innan han lämnar vår älskade klubb för gott:
Before I start a new chapter in my career with Shakhtar Donetsk, I just wanted to send a message to all my friends at Arsenal. The past few days have been very emotional for me. Although I am excited about the challenge ahead with my new club Shakhtar Donetsk, I am so sad to be leaving my home for the past three years - Arsenal Football Club.
Arsenal is a very special football club and I will miss so many people - my team mates, all the staff and of course, the wonderful Arsenal supporters. I would just like to thank everyone for your support during my time at Arsenal.
When I first came to England, I could not speak the language and knew nobody, but as soon as I arrived I was made to feel at home and part of this big family. Also, I want to say thank you to the Arsenal supporters - you have been fantastic to me and always sung my name and I will never forget this.
I had some very difficult times with my injury, but Arsenal was always there for me - the medical staff, the management, the players and the supporters. Thank you everybody. Although I have now left the Club, Arsenal will always be in my heart. I will always look for the Arsenal results and of course, I wish Arsène Wenger and the great players at the Club well for next season and the future.
Jag önskar honom verkligen all lycka till i Shaktar Donetsk, och jag hoppas verkligen att han en dag i framtiden ännu en gång kan spela för de bästa och mot de bästa. En stor del av mitt hjärta gråter just nu, men jag kan ingenting göra åt det. Fotboll är en grym värld som tyvärr inte alltid är rättvis. Men nu är det dags att ta ett sista farväl. Trots att han inte längre spelar för Arsenal kommer han för alltid att finnas kvar i våra hjärtan. Tack för allt, Eduardo.