Krönika: "Vad är det för fel på oss?"

För ett tag sen skrev jag en krönika om hur Arsenalsupportrar uttrycker sig i olika sammanhang, tonen som används och påhopp som uttrycks. Då la jag mest fokus på det som skrivs om spelare och tränare men idag tänker jag lägga fokus på hur vi behandlar varandra inom supporterskaran.

Det är ingen hemlighet att det råder två läger bland oss supportrar just nu, de som vill att Wenger ska stanna och de som vill att Wenger ska lämna. Om ni nu från den där meningen tänker göra det här till ytterligare ett forum för att diskutera ”Wenger in/Wenger out”, visst, gör det, men det är inte det som är poängen med den här krönikan. Poängen, eller vad jag vill förmedla med det här, är istället hur vi behandlar människor med en annan åsikt än oss själva. Den frågan kan såklart göras enormt stor och beröra ämnen som är betydligt större, och viktigare, än Arsenal. Jag har kanske inbillat mig det här men jag tycker mig se en mer hätsk ton i allmänhet just nu. Ett av de bästa exemplen hämtar vi nog från den politiska världen, tonen mot de med en annan politisk åsikt än ens egen. I de flesta fall rör det sig om olika sidor, höger eller vänster. Då är det kanske mer förståeligt att folk ryker ihop på ett oacceptabelt sätt då man har olika utgångspunkter till att börja med, men vad är det som gör att Arsenalsupportrar ryker ihop dessa dagar? Vi delar ju faktorer till gemenskap och glädje (nåja) – vi tycker alla om Arsenal, vi är alla på samma sida i det här!

Trots det var det alltså slagsmål i samband med matchen mot City, supportrar till samma lag – vårt lag – började slåss med varandra under pågående hemmamatch.
Det kan inte bara vara jag som skäms något enormt som Arsenalsupporter över det här? Vad är det för fel på oss? Okej, det finns alltid idioter i alla grupper men den ursäkten håller inte med tanke på att det här inte är något som händer varje match, det händer ganska sällan till och med. Idioterna har alltid funnits där men att använda våld kan ingen påstå går hand i hand med att ha idioter i supporterskaran. Det vi såg i helgen är utlopp från en väldigt frustrerad supporterskara just nu. Men även med vetskapen om den rådande frustrationen så kan jag inte på något sätt hitta en enda giltig ursäkt för att bete sig på det sättet.
Den absolut sämsta ursäkten jag har sett är den om att det här är spelarnas och Wengers fel. Elva män springer efter en boll och en man vid sidolinjen som fattar beslut om dessa män som springer efter en boll är alltså en okej ursäkt för att behandla våra medsupportrar (medmänniskor!) som skit, att till och med börja slåss med varandra på grund av det. Det rör sig om vuxna människor, som jag är helt övertygad om vet hur patetiskt och pinsamt det är men ändå tar till våld mot någon som inte delar deras åsikt om fotboll, om en fotbollsmanager.

Det här är inte Wengers, spelarnas eller klubbens fel, det här är helt och hållet supporternas fel, de individer som inte kan bete som folk bara för att någon inte håller med dig om hur underbar Wenger är eller hur hemsk Wenger är. Jag tänker nu återigen påpeka dubbelmoralen i att påstå att spelar och ledare skämmer ut Arsenal men inte förstå att du och jag som supportrar också kan skämma ut klubben. Hur kommer vi bete oss om (när) det meddelas att Wenger kommer att stanna kvar? Kommer vi då tänka att vi ska ställa till med än mer oreda kring klubben än det redan är idag eller kommer vi ta vårt förnuft till fånga och inse att oavsett hur missnöjda vi är med situationen så är vår huvudsakliga uppgift som supportrar att stötta laget?

Nej, jag säger inte att man inte ska visa sitt missnöje – det ska vi – men vi måste kunna göra det på ett sätt som inte leder till fysiskt våld eller annan form av påhopp på varnadra. För det går faktiskt att diskutera och framföra sina åsikter på ett respektabelt sätt. Den här polariseringen som finns i supporterskaran gör mer skada än nytta. Jag är övertygad om att spelare och tränare känner av det, och det är inte till någon som helst hjälp i deras arbete med att försöka hitta en lösning på den röra vi befinner oss i. För i allt det vi inte kan påverka, vilket är det mesta, så finns det en viktig sak vi faktiskt kan påverka – stämningen kring laget och klubben.

Det finns så många klichéer jag skulle kunna dra nu, alla skulle på något sätt resultera i slutsatsen att vi är starkare tillsammans än splittrade, men jag låter bli att dra dom då många av oss har svårt för att ta till oss av sånt som låter klyschigt. Oavsett vad vi må tycka om klichéer så stämmer de rätt ofta. Jag är helt övertygad om att en supporterskara som stöttar laget och varandra skulle uppnå så mycket mer än den supporterskara vi har just nu. För ni vet alla vad som kommer ske när fokus ligger på att ha rätt istället för att stötta laget. Stannar Wenger kommer den andra halvan jobba hårt för att bevisa hur rätt de har, lämnar Wenger kommer den andra halvan jobba lika hårt för att bevisa hur rätt de har. Det finns ingen lösning på vår situation om allt vårt fokus ligger på Wengers vara eller inte vara, för det kommer inte ta slut i och med att vi får ett besked. Fokusera om.

Avslutar med samma frågeställningar som jag framförde i den förra krönikan om supporterskap. Är det endast spelarna och tränarna som representerar Arsenal och varför har vi så höga krav på dom men så låga krav på oss själva? Det faktum att jag på så här kort tid har behövt ställa dessa frågor två gånger säger en del om situationen som vi nu befinner oss i just nu.

Det sägs ju att det är bra att avsluta på en positiv not. Vi vann i onsdags! Med ett spel i andra halvlek som var riktigt imponerande, länge sen det såg så bra ut oavsett motstånd. Håll fast vid den här känslan och njut, vi vet aldrig hur länge det varar med det här laget. Okej, det blev inte en helpositiv avslutning, halvt positiv, men det är bättre än helt negativ.