I väntan på en lång kall vinter

Det var ljust, soligt och fint när en domare skulle blåsa igång en fotbollsmatch i södra London. Det fanns ett Arsenal som hade en chans att vinna. Och det fanns ett Chelsea som inte riktigt var på topp. Men när höstmörkret föll över den brittiska huvudstaden slocknade allt ljus, allt hopp och alla drömmar. Det enda vi såg framför oss var en svart, kall och tom ridå.

Hopp och tro är två saker som en människa alltid bär med sig, genom hela sitt liv. När det regnat klart väntar alltid solsken. Och när solskenet försvinner kan man alltid förbereda sig för regnet. Men idag fanns det varken regn, sol eller någonting annat. Idag fanns det inget hopp, ingen tro. Idag fanns det bara en mörk skogstig som vi ständigt tappade bort oss i. Det fanns inget ljus som kunde vägleda oss. Det fanns ingen människa som kunde höra våra rop på hjälp. Det fanns ingenting som på något sätt kunde hjälpa ett litet barn att finna hem.

Det lilla barnet jag pratar om är Arsenal. Det lilla barnet är fotbollsklubben som vi följer i både vått och torrt. Det finns ingen tvekan över vår kärlek till klubben. Det finns ingen tvekan över vår kärlek till laget. Det finns ingen tvekan över våra känslor som lever ett eget liv när vårt älskade Arsenal spelar. Men det finns samtidigt ingen tvekan om att det här laget förtjänar ett bättre öde.

Den här hösten känns dock som om en enda stor väntan på en lång kall vinter. November står snart inför dörren, december kan bli ännu kyligare och januari kan mycket väl bli ett kallt helvete. Den mörka skogstigen kommer bara bli ännu mörkare, ännu kallare och ännu hemskare.

Jag vill tända eld på mina tankar, resa bort från mitt sinne och glömma hela skiten. Jag älskar Arsenal som om det vore min fästmö, men jag klarar inte av att se något som bara kan liknas vid tortyr. Jag klarar inte av att se Sunderland skjuta ett hål i själen, att se West Bromwich rycka sönder oss i bitar och se ett Chelsea avsluta det hela med att sätta en spjut i hjärtat retfullt enkelt.

Det hela var egentligen en repris på förra årets möte mot Chelsea. Arsenal dominerade stundtals, hittade alltid nya vägar att bryta sig igenom och var ständigt alerta, men när det väl kom till kritan, när bollen väl skulle tryckas in, när det där lilla barnet äntligen skulle hitta hem, då fanns det ingenting annat än en svart ridå.

En säsong i Premier League är en känslosam berg- och dalbana som aldrig tar slut. Att följa ett lag som Arsenal kan få en att känna sig älskad, må toppen och ha massor utav vänner. Men ett lag som Arsenal kan även få en att känna sig oönskad, ensam och helt kall. Du kan inte köpa en känsla, utan du är tvungen att uppleva allt det som antingen tar dig upp till himmelriket eller ner till helvetet.

I slutändan ställer vi oss ändå frågan: vad väntade vi oss? Det var länge sedan jag kände mig så pessimistisk och det var länge sedan jag gick in i en match där jag bara trodde på en poäng. Chelsea är för starka, för skickliga och för bra. Arsenal är ett skadeskjutet får som har många problem att handskas med. Enklare än så går det inte att sätta det.

Tre poäng efter Manchester City, två poäng efter Manchester United och sju poäng efter Chelsea. Kan Arsenal resa sig? Självklart kan man det. Det har väl alltid varit något av Arsenals specialitet. 1997/1998 var vi utdömda och hånade, men vann till slut ligatiteln. 2001/2002 var vi kritiserade och stundtals hatade, men vi vann till slut ändå. 2005/2006 gick allt åt helvete, men vi spelade ändå Champions League-final. 2009/2010 blev vi slagna två gånger om av både Chelsea och United, men var ändå med i titelracet fram till slutet. Om det är någonting vi skall våga tro på är det en stark comeback. Det, om något, har Arsenal nästan aldrig misslyckats med.

Idag känns det dock tungt. Morgondagen är inte lika ljus som den brukar vara, framtiden är ett tomt hål och hoppet är försvunnet, men jag tänker inte lägga mig ner och ge upp. Jag må drömma mig tillbaka till en tid i ett annat liv, men vi lever i nuet. Det gäller att gräva ner den här förlusten så långt ner i jorden man bara kan. Sedan gäller det att ta nya tag, tro på nya segrar och spela som det lag vi alla lärt oss att älska.

Nu skall jag ta ännu en klunk av den lilla sprit som finns kvar och somna till en verklighet som inte finns. Drömmar må vara underbara, men det är få gånger de slår in i verkligheten. Just nu drömmer jag dock gärna vidare, för jag ville inte känna den krypande ångesten och depressionen som får en att vilja glömma allt. Livet går vidare, Arsenal går vidare, men ingen, absolut ingen, kan ställa tillbaka klockan och ta tillbaka de sex poäng som vi så gärna behövt.

Vi må ha förlorat, men kärleken, minnena och framtiden finns fortfarande kvar. Det gäller bara att ta vara på det, för en dag kanske den där gyllene dagen kommer. En dag kanske dagen kommer då det där lilla barnet aldrig går vilse i skogen igen. En dag kanske dagen kommer då RvP avgör en CL-final. En dag kanske dagen kommer då våra drömmar äntligen går i uppfyllelse. En dag, en dag ... en dag.