Framtiden

God eftermiddag! Det har varit ett par hektiska dagar på sistone. Det har inte bara resulterat i att man varit borta ofta, utan även att man varit totalt utsliten när man väl kommit hem igen. Igår blev det i stort sett ingenting annat än sömn och det antar jag att ni alla förstår. Idag är det min sista semesterdag (börjar jobba imorgon tisdag) och nu gäller det verkligen att vila upp sig rejält inför det som komma skall.

Medan andra ligor haft ett break på flera veckor har Premier League-lagen ihärdigt spelat vecka in och vecka ut, ibland upp till tre dagar i veckan. Medan Zlatan och hans Milan är i Dubai och medan Barcelona igår spelade sin första match sedan 21 december har bl.a. Arsenal fått slita och kämpa under jul och nyår. Chelsea har besökt Emirates, Wigan har blivit besökt av Arsenal och på nyårsdagen besegrades Birmingham av The Gunners.

Saken görs inte bättre av att helvetesschemat fortsätter. I övermorgon väntar Manchester City och tre dagar efter det går vi in i FA-cupen mot Leeds. Fyra dagar efter det väntar Ipswich på bortaplan och tre dagar efter Ipswich-mötet väntar West Ham på Upton Park (dit jag för övrigt skall försöka ta mig). Det är först efter matchen mot West Ham vi har lite vila på en vecka. Och sedan drar det igång igen med matcher mot Wigan, Ipswich och FA-cupen med bara några dagars mellanrum.

Vad som dock gör saken bättre är att vi slipper möta topplag. Vi kommer i nästan två månader bara köra vårt eget race och vi har verkligen allt att vinna. Medan Manchester United har kvar att möta Tottenham, Chelsea, Arsenal och Manchester City alla på bortaplan (!!!) har Arsenal redan mött alla dessa lag utom Tottenham på bortaplan. Jag kan erkänna att jag är rädd för att United har en chans att gå igenom ligan obesegrade, men att de skulle vinna alla fem matcher mot alla i top 5 (Big Four är nog ett minne blott...) kan vi nog utesluta, till och med när det handlar om Manchester United. Man skall dock aldrig säga aldrig.

Hur länge håller sig Manchester United obesegrade? Foto: Bildbyrån.

Det finns naturligtvis massor av nyheter att ta upp, men jag tänkte bara ta upp ett fåtal idag. Det första kommer från Theo Walcott som säger följande:

Making the changes worked again. If someone had said we'd get seven points in these three games I think we'd take that. It shows how important the squad is and how you have to rotate, especially in this busy period.

Just trupprotationen har varit ett väldigt hett samtalsämne på sistone. Medan jag själv och många andra var besvikna över det lag som ställdes upp i Wigan kan man i efterhand faktiskt tycka att det var helt okej. Laget som ställdes upp mot Wigan var fortfarande riktigt bra och borde ha vunnit matchen, men försvarsspelet havrerade och det blev bara 2-2. Men marginalerna är små. Om Arshavin satt 3-1 i mitten av andra och vi hade vunnit hade alla hyllat Wenger. Nu blev resultatet ett annat och Wenger blev kritiserad.

Jag försöker inte rättfärdiga hans beslut på något sätt (åtta byten var lite för mycket), men om man spelar tre matcher på fem dagar blir risken för skador avesvärt stor samtidigt som vissa spelare blir uttröttade. Nu skall man kunna spela tre matcher på fem dagar om man får nästan en miljon i veckan och jag tror vi även hade gjort det om vi varit inne i april och varenda match varit absolut avgörande för ligautgången. Nu hade vi dock chansen att rotera med tanke på vår relativt skadefria trupp och Wengers beslut att vila upp laget inför svårare matcher mot Birmingham och Manchester City kan jag tycka var helt okej nu i efterhand. Det var någon som kom med en intressant synpunkt igår. Medan Birmingham - som ställde upp med exakt samma lag som hade spelat fyra dagar innan - såg smått trötta och sega ut såg Arsenal piggt och rappt ut.

Jag kan tänka mig att vi spelar med exakt samma lag mot Manchester City samtidigt som vissa spelare som Arshavin, Bendtner och Denilson får chansen mot Leeds och Ipswich. Men det är samtidigt att leva farligt med tanke på att både Leeds och Ipswich kan chocka oss om de bara vill. Wenger har ett par tuffa beslut att ta de kommande veckorna.

En annan sak jag tänkte påpeka var att Song spelat väldigt bra på sistone. Mycket på grund av att han haft en mer fast roll på mittfältet. Han följer fortfarande med upp i ett par anfall, men de senaste veckorna har han varit mycket mer tillbakadragen än vanligt vilket hjälpt vår defensiv massor. Chelsea hade ingenting att komma med när de besegrades för en vecka sedan. Birmingham hade lite mer att komma med, men stoppades gång på gång av bl.a. Song på mittfältet. Om han fortsätter har en lite mer tillbakadragen roll - precis som han hade hela 09/10 - tror jag vårt defensiva arbete får sig en rejäl uppsving.

One Song, we've only got one Song! Foto: Bildbyrån.

Vad som även bör påpekas är att Djourou gjort två väldigt bra matcher i rad. Även Koscielny har gjort det bra mot tuffa motstånd som Chelsea, Wigan och Birmingham. Sagna skall vi heller inte glömma bort. Han kan ju för övrigt inte vara en människa. Om man spelare tre matcher på fem dagar och springer som en idiot i varenda match kan man omöjligen vara människa.

Saken med det här laget är att det inte finns något mitt emellan. Antingen spelar man ut lag eller så kollapsar man totalt. Det finns inget mitten. Det finns inte en mellannivå för Arsenal. De matcher man vunnit har man spelat bra i. De matcher man förlorat har man spelat uselt i. De matcher man spelat lika i har man gjort antingen eller. Om vi ska ha en realistisk chans att vinna en förbannad titel den här säsongen krävs det att laget håller samma nivå som man hållt i matcherna mot Chelsea och Birmingham. Det gäller att lägga alla poängtapp bakom sig och sikta framåt.

Om vi dessutom kan hitta en jämn och stabil nivå skulle det bli ännu bättre. Det finns ingen chans att vi kan spela ut varenda lag vi möter fr.o.m. nu, men det finns en chans att vi kan vinna många matcher om vi spelar på en nivå som passar oss. Om laget anser att den nivån vi hållt mot Chelsea och Birmingham passar oss, well, då skall man även spela så i varenda match. Men med tanke på hur bra laget spelat känns det smått orealistiskt att vi kommer hålla samma nivå en längre tid. Bottennapp och likaresultat kommer att komma, speciellt när skadorna börjar göra oss påminda igen. Frågan är bara hur länge vi kan hålla oss relativt skadefria och fortsätta bygga på vårt imponerande bortaspel.

En annan viktig fråga är vad vi ska ha för prioritering i cupspelet. Skall vi ställa upp med ett b-lag mot Ipswich eller skall vi ta Carling Cup seriöst, precis som vi gjort tidigare den här säsongen? Skall vi gå in mot Leeds på Emirates med fullt manskap eller vilar vi ett par spelare och riskerar förlust? Eller riskerar vi verkligen förlust om vi vilar ett par spelare? Leeds är ju ändå ... Leeds. Samma sak med Ipswich. Men att åka ur FA-cupen i första omgången och att riskera att åka ur Carling Cup när vi är så nära en titel (må det vara en "Kalle Anka-titel", det är fortfarande en titel...) vore hemskt.

Samtidigt kan vi inte skita i ligaspelet. Vi måste ha vår bästa trupp tillgänglig i ligaspelet och vi måste starta med bästa möjliga elva i bra många ligamatcher. Men hur går det ihop om vi måste starta med en så pass bra elva som möjligt mot Leeds och Ipswich? Det kommer inte att gå. Wenger kommer vara tvungen att vila spelare förr eller senare och från och med nu handlar mycket om prioriteringar.

Wenger har en del tuffa beslut att ta. Foto: Bildbyrån.

Att Barcelona väntar om bara en och en halv månad gör inte saken bättre. Visserligen har vi Wolverhampton hemma matchen före (vilket bör tillåta oss att vila de absolut viktigaste), men på en och samma gång kan Wolverhampton straffa oss för det. De var en sekund ifrån att spela 1-1 på Old Trafford tidigare den här säsongen och de var minst lika nära att spela lika på Emirates förra säsongen.

Det är extremt svåra beslut som väntar för Wenger och hur han än gör kommer han att bli kritiserad. Vad vi dock kan fastställa är att vi har en chans mot Barcelona om våra spelare fortsätter hålla sig skadefria. Om vi spelar lika bra som vi gjorde mot Chelsea och Birmingham har vi all chans i världen att slå Barcelona på Emirates och få till ett resultat på Camp Nou. Det gäller dock att inte skaffa sig för höga förhoppningar.

Innan vi börjar gå mot slutet av detta inlägg vill jag även ha med två uttalanden. Ett av Lukasz Fabianski och ett av vårt japanska nyförvärv Ryo Miyaichi. Fabianski säger följande:

When I was 20 I was different in the way of thinking. The first year when I was playing for Legia [Warszawa] was amazing, a lot of things happened to me and my world changed completely. Maybe I was getting too excited when people were saying positive things about me but I’ve always been working with good coaches and [they] always worked with me not only on the goalkeeping side but also the mental preparation.

The most frustrating time for me [was when I was injured] because after I came back I was sitting on the bench. Three years almost always sitting on the bench was not enjoyable but now it’s ok. I know people have questioned me and maybe some still do, but to be honest I was only focused on working hard and doing my job on the pitch. I always knew I had the ability to play at the top level. The players see me every day in training and know what I am able to do.

I had the believe as well and [was always waiting] to get that chance, to play longer and at the moment it’s alright. I don’t want to get overexcited about it but I’m enjoying it.

Personligen förstår jag absolut varför Fabianski fortfarande ses som ett orosmoment av vissa. Med tanke på hans historik i Arsenal-tröjan kan man förstå att vissa fortfarande inte litar på honom. Vad jag däremot tycker är pinsamt är kommentarer som dessa. Förutom ett enda ingripande (mot Newcastle hemma) har han gjort fantastiskt bra ifrån sig, vilket får mig att må lite illa över folk som enbart kritiserar honom för att "de kan göra det".

Jag har inga problem med folk som fortfarande är lite osäkra över hans kvalitet, men jag personligen anser att han förtjänar minst lika mycket cred för allt det han gjort bra som all den kritik han fått för det han gjort dåligt. Ända sedan han fick chansen mot Partizan Belgrad har han spelat över förväntan. Han har räddat poäng åt oss (Manchester City, Wolverhampton, Everton m.fl.), han har varit dominant i luften, han har kommunicerat bra, han har gjort superräddningar, ja, han har gjort i princip allting rätt. Trots det får han ändå kritik som jag inte riktigt förstår mig på.

Senast mot Birmingham gjorde han en kanonmatch. Förutom den fantastiska räddningen på Sebastian Larsson frispark var han dominant i luftrummet (tog nästan allting) och kommunicerade aktivt med sina försvarare. Han tog höjdbollar som om det var det enda han hade gjort under sina 25 år på jordklotet.

Han valdes till Man of the Match av Arsenal-fansen (på Arsenal.com) efter matchen mot Manchester City och han valdes till MOTM av Sky Sports efter matchen mot Everton på bortaplan. Arsène Wenger har tydligt förklarat att han är vår nye förstemålvakt och trots kritiken har en hel del fans trots allt slutit upp bakom polacken.

Fabianski kastar sig ut i luften. Foto: Bildbyrån.

Det bästa är att det är Fabregas som nickar bort hörnan därefter. Foto: Bildbyrån.

Så länge inte den Fabianski som vi sett tidigare säsonger gör sig påmind finns det ingen anledning att peta honom. Han har gjort bra ifrån sig och lär även göra så i fortsättningen. Ett tydligt bevis på det är att folk knappt pratat någonting alls om att köpa in en ny målvakt i januari. I somras och i höstas var det ett absolut måste och även jag ansåg att det rent av var ett måste att köpa in en målvakt. Nu har jag dock ändrat åsikt, precis som många andra. Lukasz Fabianski är #1 och Wojciech Szczesny är en fantastisk andremålvakt som mycket väl kan komma att bli vår framtida #1.

Sist men inte minst kan vi alla med glädje läsa vad Ryo sagt om sin kommande tid i Arsenal:

I'm confident I have the ability to penetrate defenses over there and hopefully I'll be given the marks that I am looking for. I just have to go there and give it a shot, compete and hopefully one day I will be standing on the pitch at Emirates Stadium.

I don't feel pressured (by the comparisons) but I know in myself that I have nowhere near the talent of such great players as Cristiano Ronaldo and Thierry Henry. I just have to do my best to one day come close to being the kind of players they are.

En av Miyaichis största egenskaper är snabbheten. Han har klockat 10.84 på 100 meter vilket bara är några hundradelar ifrån Theo Walcotts 10.30 på samma distans. Precis som Young Guns nämner har både Miyaichi och Walcott blivit erbjudna en karriär inom professionell friidrott, men tackat nej för att satsa på fotbollen. Bara tanken av att ha Miyaichi på en kant och Walcott på en annan medan vi kan ha spelare som Ramsey och Wilshere i mitten gör mig smått skrämd över vilken framtid Arsenal kan ha. När man dessutom tänker på Djourou, Gibbs, Szczesny och uppkommande ynglingar som Aneke och Afobe blir man ännu mer skrämd. Om vi kan ta vara på all denna talang, ja, då ser framtiden extremt ljus ut.

Det här var dock allt för idag. Imorgon börjar jag jobba igen och jag har ingen aning om när morgondagens inlägg dyker upp. Vi får väl helt enkelt vänta och se. Tills dess får ni ha det så bra! Tack och hej!