Krönika: Jag vill alltid krossa dem

Dessa försäsongsturnéer är omdiskuterade och många supportrar anser att de är onödiga. Man pratar nostalgiskt om den tiden då träningsläger på försäsongen lades i länder som Österrike, Schweiz och andra Europeiska länder. Men världen ser annorlunda ut nu. I princip alla storlag reser långt på försäsongen, oavsett om den är USA, Kina, Malaysia, Australien eller något annat land. Det är ett sätt att bygga sitt varumärke med fansen från de delarna av världen där det inte bara är att hoppa på ett 2,5-timmarsflyg till London. För många av dem är det deras enda chans att få se laget de älskar.

Jag har inga problem med att se de ekonomiska vinningarna med att åka på de här turnéerna. Jag förstår varför man gör det, och jag tror inte heller att spelarna lider så mycket av det. De flyger långt, visst, men det är knappast som när en annan skrapat ihop en flygbiljett med fyra byten och en restid på ett 48-timmar i Economy-class. Det går nog ingen större nöd på dem. Och de åker ju inte bara dit för att spela matcher. De dricker té, lär sig Martial Arts, spelar trummor och medverkar i ändlösa Q&A-sessioner med fans. Allt dokumenteras ihärdigt av Arsenal TV och läggs ut i sociala medier.

Jag tror inte heller att det påverkar de sportsliga förberedelserna så värst mycket. Skillnaden är kanske att klimatet inte alltid är det bästa (speciellt i Shanghai var det ju oerhört varmt) och planen i Peking kändes direkt livsfarlig. Där satt man på helspänn i 90+ minuter och hoppades på att ingen skulle skada sig. Men jag tror att när det handlar om träningsupplägg spelar det ingen större roll var i världen man befinner sig.

Det som oroar mig allra mest när det kommer till försäsongsturneringar är det deras påverkan på oss supportrar som är kvar hemma.

Jag tror att majoriteten av oss vet bättre än att dra för stora växlar på hur det ser ut i en försäsongsmatch på en åker i 40-gradig värme. Man kan vrida och vända på uppställningar, byten och spelarprestationer men sanningen är att det ju inte säger någonting alls. Wenger och hans stab har säkert många frågor som de vill ha svar på såhär inför säsongen, men vi vet inte alltid vilka de är. Försäsongsmatcher handlar sällan om att vinna matcher (även om det såklart är en bonus) men att spelarna inte gör mål, eller släpper in alldeles för enkla sådana, betyder inte alltid att de är dåliga på sina jobb. Det handlar mer om att få minuter i benen och att spelarna ska arbeta upp kroppen till maxnivå till säsongsstarten.

Man kan inte titta på en försäsongsmatch på samma sätt som man ser på en match under säsongen. Man kan inte dra några växlar på dem, oavsett om man vinner eller förlorar. Det enda man egentligen kan göra är att se den och sedan glömma den. Man kan välja att ta med sig positiva aspekter men man man kan inte tro att de här matcherna säger särskilt mycket om varesig nyförvärv eller ungdomsspelare.

Det allra största problemet med att möta andra storlag under försäsongen är att vi supportar inte fungerar så.

När hela ens supporterskap är uppbyggt kring rivalitet går det inte bara att stänga av. När man spenderar 10 månader varje år med att hata allt som Chelsea är och står för går det inte bara att glömma för att man spelar en meningslös match i ett land långt borta som på pappret inte betyder något. För för oss kommer det alltid att betyda någonting. Vi vill alltid att Arsenal ska vinna - och vi vill alltid att Chelsea ska förlora.

Det var det enda jag kunde tänka på när jag såg matchen mot Chelsea igår. Att det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vet allting som jag sagt tidigare, när man står öga mot öga med Chelsea väcks någonting i en som inte går att ignorera: Jag vill krossa dem.

Det gör fortfarande fysiskt ont att se deras anfall rinna igenom vårt mittfält och förbi vår backlinje. Det gör ont att se våra spelare gå bort sig, misslyckas med passningar och schabbla bort målchanser. Det gör ont att se Ospina vittja nätet bakom sig och att se dem fira. Det kommer aldrig INTE göra ont. För det är det som gör fotbollen till vad den är.

För mig finns ingenting positivt i att möta andra storlag under försäsongen. Det finns inget nöje i det. Och även om man får en viss tillfredsställelse av att slå Bayern München på straffar är den så försvinnande liten och meningslös att den liksom inte väger upp det jobbiga i att se oss slita mot ett lag som vi har en sådan nedrig historia mot de senaste säsongerna.

Jag förstår att möten storlag i mellan är viktiga PR-redskap för turnéerna där borta. Att en match mellan Arsenal och Chelsea drar mer folk än att de båda Premier League-klubbarna ska möta lokalt motstånd. Men det är vi som supportrar som drar det korta strået. Och jag finner mig själv sittandes hemma och se matchen på en knackig stream med lite ont i magen varje gång den där spanjoren vi inte pratar om slår en passning som går rätt.

Försäsongen ska vara en chans för oss att ladda om. Precis som spelarna behöver vi supportrar tid att andas, lägga den gamla säsongen bakom oss och blicka fram mot den nya. Det är under den här perioden som allting är möjligt. När alla lag är potentiella ligavinnare och vi fortfarande kan bygga världens bästa lag. Det är nu vi ska drömma, hoppas och peppa inför den kommande säsongen. Men att möta lag som Chelsea o Bayern under den perioden förflyttar fokuset från det som är härligt med försäsongen.

Nu är i alla fall turnén över för den här gången och laget har återigen landat i London. Nästa helg väntar Emirates Cup där Sevilla, Benfica och RB Leipzig medverkar. Därefter är det dags för Community Shield och för andra gången på två veckor står Chelsea för motståndet. Då är vi närmare en ligastart, närmare ett topptränat lag och förhoppningsvis med våra bästa spelare tillgängliga. Och även om det fortfarande handlar om en försäsongsmatch utan egentligt värde känner jag redan nu den där känslan vibrera inom mig: Jag vill krossa dem.