Foto: Bildbyrån
Det finns en hel del kvar att spela om för Ramsey, Bellerin och övriga spelare.
Krönika: Jag tänker inte redan ge upp
Det tog två omgångar innan jag kände mig uppgiven för första gången den är säsongen. Den där bitterhet som jag har så lätt för att känna kom ovanligt tidigt. En del av mig tycker jag har rätt att känna så, det är samma Arsenal nu som förra säsongen, att tro att det kommer se ut som tidigare säsonger är berättigat om ni frågar mig. Men en större del av mig tänker inte vika ner mig redan nu - jag tänker inte ge upp än.
Lördagens bortamatch mot Stoke kunde lika väl varit vilken bortamatch som helst de senaste säsongerna. Det är samma svagheter nu som för två säsonger sen, fyra säsonger sen, sex säsonger sen. Rent taktiskt är det samma misstag som för två säsonger sen, fyra säsonger sen, sex säsonger sen. Resultatet är samma resultat som för två säsonger sen, fyra säsonger sen, sex säsonger sen. Reaktionen från oss supportrar är som för två säsonger sen, fyra säsonger sen, sex…… okej, kanske inte sex säsonger sen. De kraftiga reaktioner som kommer efter var och varannan Arsenalförlust nu för tiden känns som något som etablerat sig de senaste säsongerna.
Jag skulle kunna göra en uppräkning likt den ovan gällande det mesta kring Arsenal, det är precis så förutsägbara vi är och har varit i flera säsonger nu. Men det skulle inte förändra något. Vi kan inte påverka hur Wenger tänker när han spelar en vänsterback i mitten i ett tremannaförsvar med flera mittbackar tillgängliga i truppen, hur Xhaka tänkte när han återigen slog en dålig passning som ledde till ett insläppt mål, vad det är som gör att Özil verkar vara rädd för att gå in i närkamper, varför Walcott får komma in istället för Lacazette eller varför Ramseys box till box-spel verkar mest gälla en box. Det finns en del andra spelare som jag också skulle kunna räkna upp, men det var ju det jag sa jag inte skulle göra, det som inte skulle förändra något. I alla fall inte förändra något för mig som supporter och hur jag tar mig an den här säsongen efter lördagens besvikelse.
Vi kan egentligen bara påverka en sak - oss själva. Jag personligen har inte lätt för att separera förnuft från känslor, i alla fall inte när det kommer till Arsenal. Mina känslor speglar mycket av det jag redan har skrivit, mitt förnuft säger att min reaktion efter en bortaförlust i andra omgången är överdriven. Förnuftet vet att det är 36 omgångar kvar, att vi antagligen inte är det enda topplaget (om vi nu fortfarande tillhör den gruppen) som kommer tappa poäng borta mot Stoke, att ingen egentlig slutsats kan dras redan nu. När säsongen är slut kommer inte platserna 1–4 bestå av United, Huddersfield, West Brom och Watford. Inte heller tror jag Chelsea kommer sluta 12:a, och både min känslomässiga och förnuftsmässiga slutsats är att Arsenal kommer sluta högre upp i tabellen än den 11:e plats som laget har i skrivande stund.
Det är allt det där som gör att jag fortfarande ser fram emot resten av säsongen. Jag tänker vara naiv och tro och hoppas på något bättre än tidigare säsonger, jag tänker fortsätta intala mig själv att förr eller senare måste det vända uppåt, så varför inte den här säsongen? Jag tänker hoppas att Wenger på något magiskt sätt kommer fixa det här. Framförallt tänker jag inte ge upp efter två omgångar.
Det här med att tro att inget kommer förändras, att allt kommer vara som tidigare säsonger för med sig en bra sak, all typ av framgång är en bonus. Det vill säga, det blir antingen som de senaste säsongerna eller så blir det bättre. Att det faktiskt kan gå sämre än de senaste säsongerna tänker jag inte bry mig om just nu. Precis som ingen slutsats kan dras efter två omgångar om hur bra det kommer gå den här säsongen kan inte heller någon slutsats dras om hur dåligt det kommer gå.