Keep on fighting...

72 timmar senare sitter jag utanför Royal London Hospital och skrattar. Det är inte första gången jag gjort det sedan den hemska söndagkvällen jag fick bevittna på Wembley. Det blev en natt fylld av alkohol, sörjande och både fysiska och psykiska sår. Mina knogar var spräckta, mitt hjärta var brustet och min ledighet slut.

Dagen efter började jag jobba efter en två veckors lång semster. Jag var deprimerad, bakfull och var bara minuter ifrån en mental kollaps under hela dagen. Idag är det bara roligt. Jag har vandrat runt på Londons gator, satt mig ner vid Thames, twittrat på min iPhone och bara skrattat. Jag har skrattat åt ödets ironi. Jag skrattar än.

Det är fascinerade hur psyket fungerar hos en fotbollsupporter. Jag känner massvis med vänner som knappt tagit förlusten på allvar när man själv är på väg på att bli galen. Det är sånt man får leva med om man är en die-hard supporter.

Samtidigt är det lika fascinerande att se hur fotboll fungerar, och även få ett bevis på varför det anses vara världens största sport. Att veckan innan vara med om det lyckligaste ögonblicket man haft (i supporterväg) på flera år för att bara en vecka senare få vara med om det exakt motsatta. Ja, jag saknar ord.

Det är kanske så de vill ha det. Att vi skall få känna på en sista grym förlust. Gud, Fru Fortuna (lyckans gudinna) eller Moira (ödets gudinna) kanske ville ha det så. När Manchester United vann dubbeln år 1994 hade de bara några månader innan förlorat ligacupfinalen på Wembley mot Aston Villa. Visst, det var ett bra tag sedan, men det är ett av många bevis på att det bara är dumristigt att tro att allt är kört.

Jag var en av de sista Arsenal-supportrarna kvar på Wembley. Jag såg Ben Foster springa av lycka, jag såg Robin van Persie långsamt gå upp för trapporna för att ta emot en meningslös silvermedalj, jag såg Birmingham lyfta bucklan och jag såg allt firande från början till slut. Med all ärlighet var det det värsta jag vart med om sedan 2006. Jag satt där nästan helt ensam och kände en tomhet som inte kan beskrivas i ord. Det enda jag kunde tänka var: "tänk om det var Arsenal".

När de visade Jack Wilshere på storbildsskärmen föll han ihop och började gråta. Efter ett par minute rann även tårarna hos mig, men jag ville inte bli något skrattobjekt för äcklen vi har till grannar, vilket gjorde att jag gömde mitt ansikte i halsduken fler än en gång. Men mest var det bara en enda tomhet. Just där och då lovade jag mig själv att aldrig tvinga på mina framtida barn att bli fotbollsupportrar. Det är en värld som ena dagen slungar dig i en enda stor famn och kramar om dig som en stor nallebjörn för att nästa dag kasta dig in i ett brinnande inferno. Det är sinnessjukt, ingenting annat.

Men precis innan jag lämnade tittade jag ut mot gräsmattan och tänkte att det här kommer sluta lyckligt ändå. Jag vet inte vad som for in i mig, men det är en känsla jag aldrig haft tidigare efter en finalförlust. Kanske, kanske står vi där igen, bara några månader senare.

De senaste timmarna har jag läst massvis och åter massvis med blogginlägg. Sanningen är att det inte finns så mycket att tillägga till det som redan sagts. Hur smärtsamt det här än är finns det inte ens en liten anledning att ge upp. Jag må hata mig själv för att jag skriver det här, men det är dags att se framåt - och det med optimism.

Med lite rationellt tänkande är det inte så illa trots allt. Vi har massvis kvar att kämpa för och efter att ha smält den här förlusten blir det att ta tag i sig själv i nacken och fortsätta kämpa. Om United hade lagt sig ner efter förlusten 1994 hade de aldrig ens varit nära dubbeln. Men de gav fan i att ge upp och några månader senare var den förlusten som bortblåst.

Vad jag vill få fram är att vi måste fortsätta kämpa. Vi kan kritisera vissa spelare hur mycket vi vill för förlusten, men i slutändan får det bara oss själva att må bättre. Samtidigt skall de spelarna som tabbade sig i söndags ta del av den kritik som riktats mot dem och lära sig något av det. Jag vill inte peka ut spelare själv, men jag tror vi alla vet vilka det handlar om.

Sedan har även jag mina teser om varför vi förlorade. Allt från att vi inte tog det seriöst nog (hur många gånger fick vi inte höra att det var en "Kalle Anka-turnering"?) till att vinsten togs ut i förhand av en förvånande majoritet. Jag skiter i att det inte hade någon större påverkan på spelarna i sig, men det var löjligt att höra på förhand. Det skulle aldrig bli en "enkel" match och det var nog många som fick äta upp sina ord efter slutsignalen.

Samtidigt vill jag inte att laget skall glömma förlusten (som vissa sagt). Den här erfarenheten är viktig för dem då vi har extremt många spelare som aldrig tidigare varit i final. Nästa gång kanske de sliter ännu hårdare, kämpar ännu mer och står där som vinnare istället för förlorare.

Titta bara på hur Birmingham firade efter slutsignalen. Tror ni i all ärlighetens namn att Arsenal-spelarna hade firat lika vansinnigt? Det må hända att det var en stor skräll och att Birmingham-spelarna aldrig trodde på en vinst (vilket fick dem att reagera galet), men i slutändan såg man den stora lyckan i deras ögon. De hade kämpat tills den sista droppen svett fallit från deras panna. De hade aldrig slutat tro. De hade aldrig slutat försöka. Det var Arsenal som dominerade, men det var Birmingham som levererade.

I slutändan har jag ingenting att tillägga till allt det som är sagt. Arseblog, Goodplaya, Gunnersblog, Akhil Vayas, RSD och speciellt Arsespeak.com (läs den artikeln!) har redan sagt allting. Alla dem har skrivit en sak gemensamt - det är inte över. Vi kan deppa, vara förbannade eller känna oss tomma, men vi kan inte ge upp.

Nu väntar Leyton Orient i FA-cupen, en extremt viktig PL-match mot Sunderland och sedan returen mot Barcelona på Camp Nou. Om vi tar oss vidare i FA-cupen väntar sedan Manchester United på Old Trafford. Fru Fortuna må inte vara på vår sida just nu, men om vi tar oss igenom den här perioden med någorlunda bra resultat kan allting hända. Om vi inte gör det, ja, först då är det nog dags att köpa gravstenen.

Det är bara att ta nya tag. Arsenal kommer att vinna titlar förr eller senare och den här förlusten bidrar bara till den fantastiska känslan som kommer att infinna sig när vi väl står på pallen igen. Det är bara att komma igen, precis som alltid....

P.S. Jack Wilshere är min idol. D.S.