Krönika: Jag är inte arg, jag är ledsen

Det är inte sjukdomen i sig jag tänker skriva om idag. De flesta av oss vet vad som är fel med Arsenal. Många av oss har säkert en egen uppfattning om hur det kan lösas och ett oändligt antal personer lägger ner mycket tid på att analysera Arsenals situation. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det finns inget någon kan säga nu som inte redan har sagts, som inte redan har konstaterats. Det tjänar inget till att upprepa samma saker. Det som däremot är nytt för mig i mitt supporterskap är känslan av sorg som har börjat dyka upp mer och mer under den här säsongen.

Jag såg inte matchen igår, något jag är tacksam för. Självklart höll jag koll på hur det gick men i ärlighetens namn skulle de flesta av oss kunnat låta bli att se matchen och ändå göra en rätt så korrekt analys efteråt. Arsenal är så förutsägbara att innan ens de här matcherna spelas vet de flesta av oss hur det kommer sluta. När slutresultatet var ett faktum så svepte en enorm sorg över mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den känslan. Jag brukar bli arg. Ilska kan jag hantera. Ledsamheten är desto svårare.

Att vara arg är något jag kan få utlopp för. Jag höjer rösten, säger en massa mindre snälla saker om nästan allt som har med Arsenal att göra och skriver några meningslösa tweets. När jag blir ledsen så stannar det inom mig mer, jag kan inte få ur mig det. Känslan hänger med mig och är så mycket jobbigare att bära runt på än ilska. Ledsamheten är inte lika explosionsartad, den är mer segdragen och energikrävande. I Arsenalsammanhang är ilska för mig ett 100-meterslopp och ledsamheten ett maratonlopp. Ilskan släpper relativt fort, den här ledsamheten som jag burit med mig under hela den här säsongen är fortfarande kvar. Den växer för varje gång vi gör en typisk Arsenalinsats. Med den utvecklingskurvan är risken ganska stor att det snart blir outhärdligt.  

Det här har förändrat mitt supporterskap. Förr, inför en match, kunde jag börja tänka på den någon dag innan. Fundera på vilken elva som borde starta, analysera våra chanser och skapa förhoppningar inför matchen. Det har försvunnit från mig den här säsongen. Om jag ska vara ärlig så började det långt innan den här säsongen men det är på en ny nivå nu. Det slår mig knappt att vi har match förrän det är avspark. Jag läser inte allt, lyssnar inte på alla podcasts och stänger av tv:n så fort matchen är slut. Jag kollar på arsenal.se. Inget mer. Jag orkar inte läsa och höra samma saker igen. Jag är förvånad, och lite imponerad, att samma personer orkar upprepa samma saker om och om igen. Efter en match, om vi har vunnit, känns det okej. Inte den här glädjen som jag känt tidigare. Skillnaden är att förr fanns det hopp och en vinst förstärkte det hoppet. Nu, även vid en vinst, vet vi att det bara är ett plåster på ett stort vidöppet sår. Plåster hjälpte en gång i tiden, inte nu längre. Såret behöver bli undersökt av en läkare, medicin behövs för att stoppa inflammationen och det måste sys igen på riktigt den här gången. Men där är vi inte. Vi borde ha fixat det är såret för länge sedan, men av någon anledning låter klubben det fortsätta att blöda.

Jag misstänker att klubbens ovilja att ens försöka lösa det här kan vara en av anledningarna till att jag är mer ledsen än arg. Jag vet att oavsett vinst eller förlust så kommer den här säsongen bli som tidigare säsonger. Jag överdriver inte när jag påstår att risken att vi förlorar även nästa ligamatch är betydligt större än chansen är att vi vinner den. Förr gjorde det mig arg, nu gör det mig ledsen. Att se sin klubb fortsätta på den destruktiva väg de har valt är mer ledsamt än något annat. Konsekvenserna är en arg supporterskara. Ilskna supportrar är inte något någon klubb vill behöva hantera. Arsenal får dock skylla sig själva. Om klubben inte orkar bry sig mer, varför ska vi? Om Wenger inte vill förändras, varför ska vi hålla igen? Om spelarna hellre vill spela för andra klubbar, varför ska vi stötta dom?

Svaret på dessa frågor är egentligen lika enkel som den är klyschig. Kärlek. Kärlek är också anledningen till att jag är så otroligt ledsen nu för tiden. När man ser någon, i det här fallet något, man älskar agera så som Arsenal agerar är första känslan ilska. Man blir arg och skäller och visar sin frustration på andra sätt. När det inte fungerar, efter en lång tid av ilska, blir det en uppgivenhet som resulterar i sorg och ledsamhet. Där är jag nu. Hur länge den känslan förblir inom mig avgör Arsenal.

Några övriga tankar;
Troy Deeney kan dra någonstans. Han har helt rätt i allt han säger, det är en smärtsamt korrekt analys av Arsenals problem, men endast jag(vi) får kritisera Arsenal. När någon annan gör det blir jag tokig.  Jag tror jag nämnt den här jämförelsen förut men jag tar det igen för att försöka förklara min dubbelmoral. Det är som med relationen med sina föräldrar. Vi kan säga nästan vad som helst till dom, mindre snälla saker, och av någon anledning är det okej. Men skulle någon annan säga någon elakt om våra föräldrar, oavsett om det är sant eller inte, blir vi tokiga och intar försvarsposition. Så Troy Deeny kan hålla käften om Arsenal.

Jag hoppas Wenger tvingar alla våra spelare att se och lyssna på det Deeney sa. Jag hoppas Wenger ser och lyssnar på det Deeney sa. Och tar åt sig.

En annan tanke. Jättebra att man kan straffa filmare i efterhand men som så många har påpekat redan – vilken kompensation får laget som råkade ut för det? Vi får inte tillbaka poäng som den där filmningen (eventuellt) kostade oss. Däremot kan en eventuell avstängning hjälpa andra lag. Watfords nästa match är mot Chelsea, ett lag som just har lika många poäng som Arsenal. Vem kommer en eventuell avstängning hjälpa mest, Arsenal eller Chelsea?

Det är bara att vara tacksam över att Liverpool och Chelsea tappade poäng också.

Watford är före oss i tabellen. Det här var faktiskt ytterligare en förlust borta mot ett lag i övre halvan.

Hur kommer det sig att vi återigen har två bortamatcher i rad i ligan? För ett så mentalt svagt lag som Arsenal spelar det roll. Vi är bättre hemma, men av någon anledning läggs det två bortamatcher efter varandra för oss, för randra gången den här säsongen. Det innebär med största sannolikhet ytterligare en förlust, ytterligare krisstämpel, istället för en chans att lugna ner det hela lite med en hemmamatch.

Jag kunde inte bry mig mindre om Alexis och/eller Özil stannar, eller till vilken klubb de går till. Jag vill ha spelare i klubbens om vill spela för Arsenal. Just nu verkar vi ha en hel del som inte vill det och det syns på fotbollsplanen.