Framåt

God eftermiddag! Det har ju blivit en rätt så uttjatad inledning, men det finns inte så mycket bättre och artigare hälsningsfraser som dessutom passar in i en blogg, så vi får väl fortsätta köra på det. Ibland önskar man ju att man kunde skriva på engelska då man kan inleda på minst en miljon sätt utan att känna sig dum. Hur som helst, nog om det!

Det har varit ett par händelsrika och omtumlande veckor vi fått vara med om. Uttåg ur alla cuper på bara några veckor innebär nu att Premier League är den enda titelchansen vi har kvar den här säsongen. Hur mycket man än kan skriva om allt dåligt som hänt är det nu dags att blicka framåt. Det är en mening jag avskyr att skriva varenda gång, men det är först i sommar som den riktiga utvärderingen skall göras och inte just nu. Detta då vi fortfarande har tio hyperviktiga matcher kvar att spela.

Jag vet att alla ni har läst massvis och åter massvis om det som hänt i allt från Carling Cup till FA-cupen (jag själv körde två raka inlägg om det), men nu är det dags att lägga all misär bakom sig och fokusera på Premier League-spel igen. Jag vet exakt hur jobbigt det är och hur förbannade vissa blir av orden "vi måste se framåt", men sanningen är ju att det inte går att göra så mycket mer. Precis som jag sade innan är det i sommar de kritiska frågorna måste besvaras av både tränare och spelare. Då kan vi även börja planera vad som är bäst för spelarna, laget och klubben inför nästa säsong för att samma sak inte skall repetera sig.

Visst lär vi få höra det vanliga "vi har lärt oss från våra misstag" vilket vi alla borde förstå är rent struntprat och Wenger lär även prova med den gamla vanliga "det här laget kommer bara bli bättre och bättre - lita på mig" vilket är en sanning med kraftig modifikation. Det är först då vi kan ställa alla mot väggen och kräva svar, kräva förändringar och kräva det vi vill kräva. Innan dess gäller det att stå bakom laget (vare sig man går på varenda match eller ser den i tv-soffan) och ge sitt fulla stöd.

Det låter säkert löjligt för vissa av er, men det är den bistra sanningen. Det hjälper inte att "dissa" att gå eller se på matcherna, att skriva könsord på Twitter eller någonting annat löjligt och trots att motsatsen (positiva saker & optimism) inte har någon effekt på laget eller spelarna måste man ändå inse att vi ligger rätt så bra till i ligan.

Det gör ont, men vi måste gå vidare. Foto: Bildbyrån.

Vi kan spekulera hur mycket vi vill kring hur det hela kommer sluta och medan jag är rätt säker på att de flesta gått från optimistiska till pessimistiska vet man aldrig vad som händer i fotboll. Det är just den ovissheten som får oss att älska ett fotbollslag och sitta där hemma, på puben eller gå på matchen vecka in och vecka ut. Man har inte den blekaste aning om vad som händer.

Följande exempel kan låta löjliga, men sanningen är att ingen vet vad som händer här näst. Chelsea - som av många varit helt avskrivet - kan ur ingenting komma tillbaka och gå om både Arsenal och United, Arsenal kan vinna tio raka matcher eller så kan vi se ett scenario där United-matchen flyttas upp - pga CL-spel för United - till att vara den sista matchen av säsongen och plötsligt har vi oss ett nytt 1989. Exakt vad som helst kan hända och medan vissa scenarion är troligare än andra kan man inte utesluta någonting.

Vi har ett par riktigt svåra matcher kvar som bl.a. inkluderar en tripp till Stoke, en svår hemmamatch mot ett nyfött Liverpool, ett hatmöte mot Sp*rs och en match som kan avgöra hela ligan i Arsenal - Manchester United. Det är verkligen inget lätt schema och medan United spelat klart två av sina tuffaste matcher (Chelsea borta & Liverpool borta) är det plötsligt Arsenal som har "tuffast" schema kvar.

Trots att jag här ovan skrev att Arsenal kan vinna tio raka matcher (man vet aldrig vad som händer, men oddsen på det lär vara skyhöga) är jag inte så pass dum att jag faktiskt tror på det. Spelarna, laget och tränaren måste naturligtvis tro det, men vi supportrar har som tur är tillåtelse att vara både optimistiska och pessimistiska. 10 raka vinster är naturligtvis inte helt omöjligt, men det är föga troligt, speciellt när vi har lag som Liverpool, Stoke, Tottenham och United kvar att möta.

Det kommer bli tufft för Arsenal och jag har seriöst svårt att se hur vi skall få ihop så mycket som 7 vinster i de matcher vi har kvar att spela. Naturligtvis kommer vi gynnas av att vi endast har Premier League att fokusera på och spelarna kommer gå in i varenda match med friska ben, en bra genomgång av taktiken och spela som om det vore som en cupfinal (= springa benen av sig). Medan många andra lag vi möter har cupspel kvar att fokusera på (Stoke, Liverpool, Manchester United, Tottenham och Bolton) kan vi gå in i varenda match med vetskapen om att vi faktiskt kan möta ett lag med trötta ben, med minnen av en tragisk förlust (åtminstone några av dessa lag kommer att åka ur) och med en vilja som inte är hundraprocentig.

Det är dags att vinna. Foto: Bildbyrån.

Det är naturligtvis ingenting spelarna skall ha i huvudet, någonting som skulle få dem att slappna av, men det är som supporter aningen lugnande att veta att vissa lag har andra tankar än Premier League, speciellt de mindre lagen som Bolton, Stoke och Tottenham som kommer att satsa fullhjärtat på FA-cupen respektive Champions League.

Medan vi har all anledning att klaga på spelare, laget och insatserna som fått oss att åka ur cuperna gäller det nu för just de spelarna att tillsammans bli ett lag och kliva fram ur skuggan. Det får inte finnas någonting annat än vinsttankar och den spelare som ens tvekar 0.1 % skall bänkas omedelbart i förmån för en spelare som vill kliva ut och bli hjälte med hela norra London (finns bara ett lag i norra London).

Medan vissa spelare uppenbarligen fortfarande inte mognat och medan laget inte är "där än" gäller det att ta lärdom av det som hänt (vilket inte innebär spelare som går ut i media och säger "we've learnt from our mistakes") och nu satsa fullhjärtat på att se sig som vinnare i mitten av maj månad. Det finns ingen som helst plats för förlorare i laget just nu och jag hoppas innerligt att Arsène Wenger visar upp den kalla handen för spelare som inte verkar kämpa nog.

Precis som Arseblog skriver i dagens hyllningsinlägg till Fredrik Ljungberg behöver vi ha en spelare som kliver fram och leder det här laget och antingen gör mål eller skapar mål i de matcher som kommer väga fram och tillbaka. Det bästa exemplet på en sådan hjälte är just Fredrik Ljungberg som under vårdelen 2002 var en av världens bästa spelare och som nästan på egen hand spelade hem ligatiteln till Arsenal den säsongen (han var ju även spelaren som låg bakom Wiltords mål på Old Trafford).

Fredrik Ljungberg 2002. Foto: Bildbyrån.

Varenda en av de tio matcher som vi har kvar att spela är en cupfinal - vilket faktiskt låter rätt tragiskt med tanke på hur vi spelat i dem.... - och det gäller för varenda tränare i tränarstaben att mata in det i spelarnas sinnen. Det får inte finnas någon spelare som inte "orkar" ta den där extra löpningen eller som väljer att promenera till hörnflaggan när man ligger under eller som inte tar hemåtjobbet när man är i en enmålsledning. Medan det förekommer av spelare i all lag under större delar av säsongen får det absolut inte hända nu när goda råd är dyra.

Hela klubben (vilket innefattar allt från oss supportrar till de som sitter i styrelsen) måste ha det inprintat i sin hjärna att allt annat än en Premier League-pokal innebär ännu ett stort misslyckande som i sådana fall skulle se en så anrik klubb som Arsenal gå titellösa i sex år. Och medan vissa supportrar menar att titlar inte är allt är det oacceptabelt för en klubb som Arsenal att inte vinna titlar. De behöver inte komma på löpande band á la Barcelona, men det behöver komma snarare än senare.

Det kommer bli djävulskt svårt, men det är långt ifrån omöjligt. Vinna tio matcher lär vi inte göra, men vinna en pokal finns fortfarande chansen till. Jag hoppas bara att Arsenal tar den chansen, för annars blir vi tvungna att se fram emot en sommar som kommar bekännetecknas av ordet "kris".

Sist men inte minst vill jag kommentera Jens Lehmanns återkomst i klubben. Trots att han är ogillad av en del supportrar har han alltid varit något av en favorit för mig då jag själv spelade målvakt i min aktiva karriär. Han må vara galen (och då pratar vi inte om galen som i galen, utan galen som i ett psyko), men det är just därför många tagit sig honom till hjärtat. Han är en legend och kommer alltid att förbli så. Han kommer inte spela en enda match så länge Almunia är frisk, men det ger åtminstone någorlunda trygghet att ha Lehmann redo på bänken istället för James Shea (inget illa menat).

Lehmann efter den där kvällen. Foto: Bildbyrån.

Han kan nog inte tillföra så jättemycket mer än stabilitet på bänken, men ordet "nödlån" förklarar just det. Sedan lär inte Almunia välkomna nödlånet med öppna armar, vilket säkert kan få honom att prestera ännu bättre. Sedan vore det ju inte helt fel att se en galen tysk springa runt och fira en sista ligatitel, men det är ju bara en dröm, och drömmer går tyvärr oftast i kras. Men vi får se, vi får se.

Det var dock allt för idag! Vi hörs imorgon eftermiddag igen. Ha det!