Säsongen så här långt ...

Optimismen grundar sig i att vi har en bra placering i tabellen trots att vi hittills haft oflyt i ligaspelet. Kvittering i baken i matchens sista spark borta mot Spurs. Oturliga och felaktiga domarbeslut emot oss mot Newcastle (och Liverpool vilket lyckligtvis löste sig ändå) och förlust mot Charlton hemma trots massivt spelövertag. Dessutom har försvaret varit väldigt skadedrabbat så vi tvingats använda en rad olika konstellationer av mittbackspar framför 3 olika målvakter under säsongen. Med detta i åtanke måste man säga att det är mycket starkt att ligga på den placering vi gör.

Vad finns då att oroa sig för?

För det första vill jag säga en viss grad av ojämnhet. Om man jämför bortamatchen mot Panathinaikos och hemmamatchen mot Juventus i Champions leauge kan man inte få in i sitt huvud att det var samma lag som spelade de matcherna. Juventusmatchen framhåller jag som den bästa jag sett oss göra på år och dag. Vi var bättre än Juve på varenda position. Ända från Taylor längst bak, som överglänste Buffon med ett par svettiga och viktiga räddningar tidigt i matchen. Ända fram till anfallet som ju, vilket resultatet (3-1) antyder, var effektivare än Juves. Dessutom var Bergkamps framspelning till sista målet det snyggaste man sett sedan Henrys 1-0 mål på Highbury mot Man U för ett år sen.

Oroväckande är även den hysteriskt jämna tabellen. 6-7 lag ser ut som utmanare till ligatiteln just nu. Men sannolikt kommer det att röra sig om 3-4 när det drar ihop sig. Min gissning är att det kommer att röra sig om Leeds, som ångar på trots rättegångar, fyllefester och skador i truppen. Liverpool, som gjorde sig av med Fowler men istället lånat in Anelka. Och vad han kan åstadkomma i Premier Leauge om han kommer i närheten av den form han hade i Arsenal vet vi ju. Manchester United, som började ligaspelet katastrofalt, sålde en världsback och ersatte honom med en långsam bänknötare från Inter. Men som nu vaknat till och radar upp segrar. Naturligtvis kan man aldrig räkna bort United. Men räcker det hela vägen med det läckande försvaret och en målvakt som mer eller mindre kastar in bollarna i det egna målet? Samt självklart Arsenal. Highbury's heros har som sagt blandat och gett hittills under säsongen men med Tony Adams på väg tillbaka, Campbell i form efter en darrig inledning, ligans bästa målskytt och därtill ett mittfält som producerar i parti och minut ser det onekligen bra ut.

Hur detta ska sluta är naturligtvis svårt att sia om. Vilka får vara skadefria? Hur många Arsenalspelare kommer domare att visa ut bara för att de tycker det är kul? Hur många fler assist tänker pajasen i Man U:s mål skaffa sig? Vilka som hittills haft domare på sin sida råder det för övrigt ingen tvekan om. Fråga bara Bowyer och Woodgate?

Samtidigt som vi är på väg att få tillbaka skadade spelare kommer Lauren och Kanu att försvinna iväg för spel i de Afrikanska mästerskapen. Lauren, som spelat högerback i stort sett hela säsongen, kommer troligen att ersättas av Dixon som ju inte blir yngre eller av Luzhny som man ju inte direkt blandar ihop med Cafú? För den alltid lika roliga och underhållande Kanu, som jag gillar skarpt trots den klena målskörden, finns det gott om täckning. Samma sak är det med den radda av mittfältare som väntar på att avtjäna avstängningar på grund av utvisningar. Det känns som det finns en drös alternativ för mittfältet som är i stort sett lika bra allihop. Edu, som förföljts av skador och personliga tragedier sen han skrev på för ett år sen, är inte långt ifrån startelvan. Pires har spelat centralt i landslaget och kanske kommer vi att få se Inamoto och den mycket intressanta Jermaine Pennant i A-laget inom inte allt för länge.

Till detta bör läggas att Henry nästan helt säkert väntar en 3 matcher lång avstängning efter sin väldigt motiverade men ändå helt onödiga avhyvling av domaren efter Newcastlematchen. En match som vi dominerade fullständigt ända till Parlour fick sitt andra gula- och därmed ett rött kort. En utvisning som även Shearer protesterade mot. Snyggt av Shearer men tyvärr lönlöst. För att följa upp sin usla inledning visade domaren även ut Newcastles Craig Bellamy felaktigt (en utvisning som senare hävdes), samt bjussade Newcastle på en straff 5 minuter från slutet efter att Campbell jagat ikapp och gjort säsongens brytning på Lauren Roberts friläge. Att domare kan missa saker som händer kan jag köpa, men att domare blåser för saker som inte har hänt och han därmed omöjligen kan ha sett är däremot ett otyg.

Hur detta slutar återstår som sagt att se. Men i vilket fall som helst så känns det som att bortamatchen mot United 4 omgångar från slutet kan bli en rysare?

Och slutligen, vilka spelare förtjänar en extra skopa beröm efter drygt halva säsongen?

Först måste jag nämna Stuart Taylor! Killen är (var) tredjemålvakt och kastades in i A-laget. Har stått nästan uteslutande stora matcher, Juve, Pool, Man U, Newcastle och har skött sig klanderfritt. Att han i Newcastlematchen hade backning av ungdomslagets 17-åriga målvakt som satt på bänken pga. alla skador gör inte trycket mindre. Starkt! Noteras bör att Wright numera är frisk men Taylor håller platsen i målet.

Sol Campbell: Som började darrigt efter sitt långa skadeuppehåll men nu har spelats upp sig och är den gigant i försvaret vi vet vi värvade.
Martin Keown: Som alltid stått i skuggan av Tony och nu av Sol, men som efter att har varit bänkad en tid återtagit sin plats i startelvan. Och i vanlig ordning spelar med det mod och den hårdhet vi lärt oss känna igen. Ett klockrent exempel på hur mannen fungerar fick vi se i den omtalade Newcastlematchen. Keown fick en armbåge i huvudet av Shearer (ofrivilligt). Efter att ha legat ner och blivit omplåstrad en stund reste han sig upp med bandage runt skallen och en rejäl bula därunder bara för att vräka sig in i en nickduell och nicka bort en boll 10 sekunder senare. Honom vill man inte möta i en mörk gränd?.
Nwankwu Kanu: Som var fri att lämna klubben i somras men stannade. Har tagit en plats i startelvan och även om han ännu inte pepprat in mål är han en väldigt nyttig spelare. Bra som target, kan hålla i bollen och har fantasi som Astrid Lindgren när han väl har den. I matchen mot Liverpool blev han tvungen att backa hem och försvara efter Van Bronckhorsts utvisning. Och som han gjorde det. Trots att mittfältare fanns på bänken blev Kanu kvar på plan till slutet och han rankar själv den som en av de bästa matcher han någonsin gjort.  
Fredrik Ljungberg: Har växt ännu mer och har kort och gott varit ligans bästa högermittfältare den här säsongen.
Fransoserna: Och framförallt då Vieira, Pires och Henry som dominerar på sin respektive position. Men det visste vi ju redan innan säsongen började?

Mot ett spännande 2002!

Micke Svärd