Sol - En äkta Gooner

Jag var en av dem som genast stämde in i jublet och lovsången och jag viftade nonchalant bort alla kommentarer om att han aldrig skulle kunna bli en äkta Gooner. Under den efterföljande veckan tror jag att jag sa "Drömvärvning" med ett fånigt leende på läpparna säkert tvåhundra gånger.
Därefter gick man och väntade på debuten. Den kom i träningsmatchen mot Real Mallorca i Österrike. Sol hoppade in då det återstod tio minuter och det var speciellt att se honom i "rätt" tröja.

Sedan återstod bara väntan på den riktiga debuten. För Arsenal i Premier League. Motståndet svarade Middlesbrough för och vi vann komfortabelt med 4-0. Jag kunde inte vänta tills jag fick se den första matchen på Canal+.
Första tv-matchen för säsongen blev Arsenal-Leeds på THOF. Men vad var det man fick se? Trots det på pappret fantastiska mittbacksparet Campbell-Adams, så var Arsenals försvar virrigare än på länge.
Särskilt Vidukas 2-1-mål fastnade i mitt huvud. Adams hann inte alls med i svängarna och Sol blev totalt bortfintad. Var det så här det skulle se ut? Redan då började jag tvivla.

Under hösten blev inte försvarsspelet så mycket bättre. Vi tappade flera gånger ledningar på hemmaplan och vi ska inte ens nämna den förhatliga Charltonmatchen.
Plötsligt insåg jag det. Sol Campbell var en floppvärvning och han skulle verkligen inte kunna bli en äkta Gooner. Detta tänkte jag, som den trångsynte supporter — som inte kan se längre än till nästa match — jag är.
I dessa tankar jag gick alltså när det började dra ihop sig till den 17 november. Det var derbydags i London och atmosfären, som i vanliga fall är obehaglig, utvecklades nu till rena rama hatstämningen. Men det var här vändpunkten kom för Sol.

Svenska supporterklubben lyckades komma över några biljetter och jag blev erbjuden att följa med, och naturligtvis tackade jag utan den minsta tvekan ja. En sådan här en-gång-i-livet-upplevelse ville man ju inte missa.
På plats i London såg vi att det in var många som bar Arsenaltröjor eller halsdukar, och jag kan utan att överdriva påstå att det låg hat i luften. De sjabbiga kvarteren runt White Hart Lane andades elak förväntan och jag kan säga att man inte var så kaxig där man gick på den slitna och trånga trottoaren.
Vi var många som var oroliga över hur Sol skulle klara av den uppmärksamhet som riktades mot honom, men han visade direkt i matchens inledning att han var heltänd. En saftig tackling på Ferdinand i Sp*rs första anfall väckte ovationer hos Arsenalfansen.

Campbell var kung i försvaret under matchen trots att han hånades och utsattes för flaskkastning. Han gick från White Hart Lane med högt huvud, och han hade också tagit det första steget mot att bli en Gooner.
Det var i matchen mot Man United i ligan som jag för första gången såg hur bra han verkligen är. ManUre lyckades knappt skapa en enda målchans på hela matchen och Sol styrde Upson så bra som generalen i mittförsvaret ska styra sin kollega. Barthez's pajaskonster stal dock all uppmärksamhet från Sols stormatch.

Sedan dess tycker jag inte att Campbell har varit dålig i någon match. Han har på egen hand hållit upp försvaret i många matcher, som mot Liverpool borta, Chelsea hemma och Everton borta. Bortsett från Pires och Henry är Campbell i mitt tycke årets spelare i Arsenal så här långt och jag skulle inte bli förvånad om han blir någon gång i framtiden blir lagkapten för Arsenal. Han har blivit den drömvärvning jag och alla andra Gooners hade hoppats på.
Och ja, Sol Campbell är numera en äkta Gooner. Det bevisade han en gång för alla på White Hart Lane den 17 november 2001.