Krönika: Prestigeförlust - men ljusglimtarna finns där

Så är det ett faktum igen. En av Arsenals viktigaste spelare har lämnat klubben, och han gör det för en konkurrent. En konkurrent som till råga på allt leds av José Mourinho, fotbollsvärldens svar på Sauron i Sagan om Ringen.

Ur det perspektivet finns det inte så mycket positivt att hämta ur det faktum att Alexis Saruman förlåt Sanchez, klubbens målkung de senaste dryga tre säsongerna, nu är klar för Mordor förlåt Manchester United. Soppan runt hans övergång borde ha skötts snyggare; med den med chilenarens mått mätt svaga hösten i färskt minne är det solklart att Arsenal borde ha löst hans övergång till Manchester City i somras i tillräckligt god tid för att kunna signa en motiverad ersättare.

MEN, nu är vi ju Arsenalfans - och vi är ju inte de som gråter över spilld mjölk (felaktiga domslut däremot...) så låt oss istället fokusera på några anledningar till varför den här övergången kan vara bra för Arsenal i längden.

För det första: Arsenals nybakade transferteam gjorde det bästa av situationen nu när klubben riskerade att tappa Alexis gratis i sommar. Henrikh Mkhitaryan - eller ska vi göra som med Arsjavin och ryskan och använda de svenska transkiberingsreglerna av armeniska: Henrich Mchitarjan - är ingen dålig ersättare. Att han inte har lyckats fullt ut i United må vara hänt (Har ens någon utom David de Gea lyckats fullt ut i United de senaste åren?) för nog är han en mycket talangfull spelare, som tidigare i sin karriär har visat att han håller på högsta nivå. Jag ser fram emot att följa Henrichs utveckling i Arsenal.

För det andra: Arsenaltruppen slipper en person som utifrån det som har sipprat ut inte alltid bidrar mest till lagets harmoni. Radiotystnaden på sociala medier från de före detta lagkamraterna är talande när detta skrivs - särskilt med alla lyckönskningar Theo Walcott fick för en vecka sedan i färskt minne. Jag vet att det inte är avgörande, för nog kan en arbetsplats eller ett lag fungera väl även om någon oskön kollega ingår i teamet, och väl ute på planen har hans samarbete med lagkamraterna knappast varit dåligt. Samtidigt tror jag att klubben mår bättre utan en spelare som uppenbarligen inte vill vara där, och när det störande momentet är borta tror jag att de andra spelarna kan påverkas positivt.

För det tredje: Detta kan vara startskottet på en ny era i Arsenal - vilket naturligtvis känns spännande och positivt efter de senaste säsongernas hopplösa upprepningar av samma misstag. Sättet övergången genomfördes på känns väldigt otypiskt för Arsene Wenger, så spekulationen att det inte längre är hans ord som gäller till hundra procent i klubben ligger nära till hands. Stegen som klubben har tagit med värvningarna av Sven Mislintat och Raul Sanllehi känns inte längre som några första trevande, utan snarare som kliv mot en verklighet där Wenger inte längre är klubbens manager. Jag påstår inte att Wenger inte står bakom värvningen av Mchitarjan, men hade han fortsatt fått bestämma allt tror jag inte att den hade genomförts i den här formen.

Som helhet går det dock inte att komma ifrån att det är en prestigeförlust för Arsenal att tappa Alexis. Jag hade trots allt hellre sett honom kvar i klubben, med ett nytt kontrakt. Nu var det dock inte vad han själv ville, och det är bara att gå vidare. Chilenaren gjorde en hel del minnesvärda insatser för Arsenal - vi ska inte glömma att han har gjort mål i två FA-cupfinaler - men när vi ser tillbaka på hans insats i klubben om tio år tror jag att minnet av honom (och den där bedrövliga hundbanderollen på Emirates) har bleknat betänkligt.