Det finns ingen som Freddie

Arsene Wenger har alltid haft Fredrik Ljungberg som en av hans absoluta favoritspelare. Att han varit allra längst i klubben under Wengers era säger väl allt. Och då har svensken ändå varit skadad en tredjedel av tiden, ungefär. Men när han varit frisk har han varit viktig, det är helt säkert.

Men nu låter det annorlunda. Ljungberg börjar närma sig det av Wenger så förbannade 30-strecket, det som ytterst få spelare får passera och samtidigt spela vidare i Arsenal. Det är snarare fler spelare som är under 20-strecket än över 30-strecket (jämför detta med, typ, ManU). Allt tyder på att Ljungberg är på väg att få exakt samma behandling som en annan Arsenal-legend: Patrick Vieira.

Pat hade, precis som Ljungberg, sina bästa år bakom sig. Det var redan tydligt att tronföljare var på väg att ta över efter den väldige fransmannen, och hans flertalet skador – skapade av honom själv på grund av hans tuffa stil – var inte några glädjeämnen för en annan fransman: Le Boss.

Och nu är det Ljungbergs tur, allt tyder på det. Och jag kan inte låta bli att undra vad mer, förutom en duktig fotbollsspelare, som Arsenal gör sig av med den dagen de bestämmer sig för att dumpa Freddie. För mig är han nämligen så mycket mer, och inte bara för att han är svensk. En kämpare, en ledare, en trotjänare. En lagkapten. Hur mycket betyder Freddies rutin egentligen, nu när Keown, Bergkamp, Vieira är borta? Min gissning är att den är ovärderlig för alla kidsen just nu.

Och om det är så, gör Arsene sitt största misstag på länge, kanske någonsin, om han släpper djupledsgubben från Halmstad. För även om ett gäng ungdomar krossar ett annat gäng ungdomar (plus Fowler, Dudek och Hyypiä) med 6-3 så betyder det inte så mycket. Det är i matcherna mot ManU, Chelski och Liverpool i ligan, när det betyder något, som Ljungberg behövs. Där finns ingen som Freddie, och det hoppas jag att Arsene förstår. Och därför, bara därför (om inte för allt det andra), kan det vara en dödssynd att släppa honom.