Gläds du med ManU?

Tack snälla Sir Alex. Tack sköna lirare som Ronaldo, Rio, Scholes, Rooney, Ruud och inte minst, Darren Fletchers skalle. Ligan lever igen!

Viva Manchester United.

"Svit-stopparnas" okrönta konungar satte slutligen halt för uppkomlingarna i fotbollsvärldens mest traditionslösa köplag, som nu var på väg att hota Arsenals rekordsvit.
Ni vet, 49:ers.

Nämen, sakta i backarna, och vänta litet nu...
Med en inte så liten portion förvåning noterar jag nu hur "fellow Gooners" plötsligt applåderar en bitter ligarival och gammal patenterad ärkefiende!

Det lämnar en märklig smak i munnen.

Är vi så desperata över den ryske miljardärens Londonleksak och dess framfart i den engelska ligan att vi numera nedlåter oss till att hurra för Sir Alex hejdukar?
Detta då det råkar gagna egna syften?

Förväntas man ställa sig och applådera Tottenham Hotspurs den dagen, de mot universums alla samlade odds, skulle råka knipa något derbypoäng mot det historielösa miljardbygget?

Aldrig!
Inte jag i alla fall.
Jag är inte med.
Jag är inte där.
Inte för en sekund.

Inte för att jag tror mig vara en bättre, finare eller "mer rätt" som supporter än någon annan.
Men jag har mina moraliska gränser även avseende sport och supporterskap.
Du som läser detta har sannolikt dina.
Kanske har vi samma.
Kanske inte alls.

Att Arsenal gjort bättre säsongsstarter än detta år är knappast någon nyhet för dagen. Men att frustrationen över det egna lagets tillfälliga misslyckanden och tillkortakommanden plötsligt blir till "lilla julafton" först då Manchester United (av alla lag) lyckas bevisa att Chelsea går att slå, det tyder kanske inte enbart på skevt omdöme.

Det visar även att självförtroendet är sämre än vad jag befarat.

Orkar man inte tro på det egna laget, så kan man ju alltid heja och stoja för att Chelsea åtminstone får stryk?

Och detta dessutom av ett lag som vi ständigt hamnar i kontroverser med. Ett lag vars mötesfacit ständigt resulterar trista efterspel i form av dossier, tjockare än Mourinhos "Wenger-akt", för FA att sitta och utreda.

Jag kan förvisso också garva gott åt glappkäften Mourinho där han står i sin flådiga ulster och utlovar nya brittiska helgdagar till höger och vänster i brandtalen över det egna lagets förträfflighet och dess tusenåriga oövervinnelighet.

Men skrattet fastnar i halsen när jag blir varse Sir Alex självgoda flinande samtidigt som den lila näsan på adelsmannen börjar anta en närmast explosionsartad röd nyans av pur triumf.

Jag är väl helt enkelt en odrägligt missunnsam typ.
Eller så har jag bara sjukligt lätt för att må illa över vissa händelser.

Får väl gå i terapi.

Men innan terapitimmarna ens påbörjats så konstateras att det varit mer lättsmält att tvingas bevittna hur exempelvis Graeme Souness skatgäng fått täppa till truten på Mourinho på Stamford Bridge kommande helg.

Ett önskescenario hade förstås varit att Chelsea åkt på årets stjärnsmäll vid visiten i Londons norra delar den 18 december. Min förhoppning är också att de gör det.

E ty jag har skådat fotbollens framtid och ljuset i höstmörkret. Jag har sett frälsaren som ska fortsätta sänka det ryska imperiet, plocka poängen av grannarna bortåt gatan och klå skottens rövargäng. Och hans namn stavas: Robin van Persie.

Skriv upp det. På närmsta Post-It lapp.

Text: Peter Weyde