Tystnaden talar för sig självt

Jag är inte arg. Jag är inte förbannad. Jag är inte besviken. Jag är inte frustrerad. Jag är inte irriterad. Jag är inte uppgiven. Jag är, kort och gott, ingenting.

Det här kommer inte bli ett domedagsinlägg. Det här kommer inte bli ett deppinlägg. Det här kommer inte bli en analys. Det här kommer inte bli någonting.

Efter en härlig vinst mot Manchester United visade vi upp varför vi är ett av de ojämnaste lagen i hela ligen. Att möta Stoke borta är alltid svårt, för varje lag, men att se så oinspirerat, så segt och så dåligt ut är en ren besvikelse, ingenting annat.

Det finns egentligen ingenting att säga. Jag har skrivit tusentals krönikor om varför det krävs förändring, var det krävs förändring och hur det krävs förändring. Vår katastrofartade avslutning för säsongen talar för sig självt. Jag behöver inte sitta här och skriva ännu ett inlägg om vad som gått fel, vad som är fel och vad som behöver göras. Men om det är någonting som är så uppenbart det bara kan bli, så är det att någonting är fel.

Jag hatar att säga följande saker, men det måste sägas. Stoke spelade ut oss taktiskt. Stoke spelade ut oss målmässigt. Stoke spelade ut oss chansmässigt. De hade större självförtroende, de är formstarka och de hade hemmaplan. Det är ibland allt som krävs för att kunna vinna mot vilket lag som helst. Vi var dåliga. Stoke var bra. Inga krusiduller. Ren fakta.

För de som vill läsa mer om matchen kan ni alltid läsa matchrapporten av Jacob Lennartson. Där har ni alla detaljer ni behöver veta om självaste matchen.

Manchester United är ligamästare 2011. Ser man tillbaka på hur många gånger de vunnit ligan de senaste tjugo åren är det en näst intill osannolik statistik. Ibland har de inte varit bra nog, men vunnit. Ibland har de inte varit starka nog, men vunnit. Ibland har de inte haft det där lilla extra, men ändå vunnit. I år har de haft en svag säsong, men ändå vunnit. De kan vinna, de vet hur man vinner och de kommer att vinna fler gånger. United har varit Englands bästa lag de senaste tio åren och fortsätter att vara det. Jag hatar dem innerligt, men här får ni ett ärligt grattis även från mig.

För Arsenal finns det numera bara en positiv sak att fira varje vår, och det är St Totteringham's Day. Jag älskar dagen lika mycket som alla er andra, men om jag tar på mig mina neutrala glasögon ser det allt löjligare ut för varje år när vi själva inte är bra nog för att vara det topplag vi är. Visst är vi bättre, starkare och snyggare än våra grannar, men firandet får inte gå överstyr.

Sist men inte minst är jag trött på att folk fortsätter vara positiva, optimistiska och "Look On The Bright Side"-aktiga direkt efter en förlust. Just nu är det inte rätt tid för det. På samma sätt som det inte rätt tid att basunera ut extrema åsikter, skriva med CAPS LOCK eller begära avsked, avgångar och värvningar. Låt oss smälta den här förlusten, spela klart säsongens två sista matcher och sedan börja sia om nästa säsong. Just nu är merparten av supportrarna deprimerade, besvikna och uppgivna, vilket leder till att merparten av alla kommentarer som görs inte är rationella eller nyanserade.

Sist men inte minst låter jag tystnaden tala för sig självt. Släck lamporna. Stäng musiken. Ställ er vid fönstret. Ta in tystnaden. God natt.