Krönika: Det är på riktigt nu

Vi spelade bort oss själva från ligan i augusti (typ), åkte ur FA-cupen rekordsnabbt, förlorade en ligacupfinal på ett imponerande dåligt sätt och har lallat oss igenom Europa League. Lalla är kanske lite väl starkt uttryckt men det har från min sida inte känts som något värt att bry sigom, framförallt inte under gruppspelet. Det kändes lite mer när vi blev lottade mot Östersund, men inte för att det var dags för slutspel utan för att Arsenal skulle spela en tävlingsmatch i Sverige.

När det blev dags att möta Milan så ska jag ändå villig erkänna att det kändes lite mer på riktigt, Arsenal v Milan, det känns alltid oavsett i vilket tävlingssammanhang. Bortamatchen på San Siro var en av våra bästa matcher den här säsongen. De är dock inte svårräknade, våra bra insatser den här säsongen.

När det var dags för kvartsfinal så återgick jag till mitt ”vem-bryr-sig-om-Europa League-humör” och även om det blev smärtsamt jobbigt när vi höll på att göra ”en Arsenal” i Moskva så var det mer på grund av uppgivenheten över insatsen än att vi var på väg ut ur Europa League.

Jag pratade med en Unitedsupporter för ett tag sen och frågade honom när Europa League  började räknas för honom, när det var dags för semifinal var hans svar. Han hade rätt, och det är inte ofta Unitedsupportrar har det. För nu känner jag något inom mig som jag inte käntpå hela säsongen - nervositet blandat med förhoppning. Förhoppningen vilar mer på att vi är endast tre matcher ifrån en Europatitel än faktiska realistiska förhoppningar byggda på vårförmåga att prestera. Skulle jag utgå från det så hade det bara varit nervositet, ingaförhoppningar.

Jag vet att det vara flera av oss som kände en uppgivenhet när det lottades fram att vi skulle möta Atletico Madrid. Helt förståeligt, kanske inte enbart på grund av att de har haft en bra säsong, utan framförallt med tanke på att vi har haft en (flera) rent av dålig(a) säsong(er). Min första tanke var att det här kommer bli ytterligare en pinsam förnedring i Europa, det är det på sätt och vis än, men är man så här nära en titel så kan till och med Arsenal lyckas nå hela vägen.

Jag vet att några ansåg att Atletico nog inte såg fram emot att möta oss heller, ligger nog lite i det, men jag tror inte de är i närheten av så oroliga som de hade varit för någon säsong sen. Även de vet vad vårt lag är kapabla till, eller rättare sagt, inte kapabla till.

Nyckeln i semifinalen är föga förvånade vårt försvarsspel, det har inte hållit måttet på flera säsonger, men vem vet - kanske är det ikväll pusselbitarna faller på plats? Nä, det är det inte, men kanske släpper vi bara in två mål istället för fem, och det skulle underlätta enormt om vi ska nå en final. Trots att det här laget, som oftast underpresterar och gör oss besvikna, så finns det något i dom som ibland lyckas med sådant som vi inte tror de ska. Vad det nu än var som laget tog fram mot United i FA-kvarten 2015, City i FA-cupsemin 2017 och FA-cupfinalen mot Chelsea 2017, behövs i de här två matcherna mot Atletico också.

Den kanske största anledningen till att det är på riktigt nu för mig är att varenda cell i mig vill att Arsene Wenger ska få avsluta sina tid i Arsenal med en titel, må så hända det är Europa League, det är en titel han inte har, det är en Europatitel. Om våra spelare inte kan se till att prestera nu, med tanke på att de vet vad varje match nu innebär, så förtjänar de all den kritik Wenger har fått genom alla år gånger två, riktat enbart mot dom. Att de presterar betyder inte per automatik att det kommer räcka, men jag tror att det med största sannolikhet innebär en final. När vi spelar på vår högsta nivå är vi svårstoppade, även för lag som är bättre än oss.

Saker och ting jämnar inte ut sig, oavsett vad någon säger. Man förtjänar inte tur, oavsett vad någon säger. Men Arsene Wenger förtjänar ett värdigt avslut och det finns bara ett sätt för honom att få det - nu är det på riktigt! För kanske sista gången i Arsene Wengers Arsenalkarriär. Men snälla låt det inte blir för sista gången, låt sista gången det är på riktigt för Wenger vara den 16 maj på Parc Olympique Lyonnais.