November är ny månad

Efter sommaruppehållet angav Arsenal tonen direkt genom att vinna Charity Shield mot Liverpool. En prestigevinst inför den stundande ligastarten där två av seriens huvudkonkurrenter och tippade topplag möttes, och där Londons stolthet drog det längsta strået.

Smakstart när ligan drog igång med en komfortabel hemmavinst mot Birmingham City. Sedan rullade det liksom på av bara farten. Derbyrivalerna West Ham och Chelsea störde ordningen litet, men inga mörka förlustmoln syntes på horisonten. Istället sattes fotbollsrekord. Sju och en halv månads spelande utan förlust, Wiltord och Henry utsågs till månadernas spelare för augusti respektive september. Det såg milt uttryckt ljust ut för laget som bärgat dubbeln. Och detta samtidigt som tungt spelarkapital i Pires och Ljungberg följde matcherna från läktarplats. Champions League spelet syntes synnerligen stabilt, och Arsenal tog för sig på kontinenten. Man i det närmaste förnedrade PSV Eindhoven på deras egen hemmaplan med 4-0. Inte nog med att dubbeln hemma skulle försvaras sade Wenger, nej nu var det nya mål. Nu talades det trippel med seger i Champions League.
Visionen om ett Arsenal som Europas klubb numero uno. Och hemma i England skulle man marschera igenom hela ligaspelet - obesegrade.

Jantelagen är inte allenarådande i den Skandinaviska hemisfären, om nu någon levde i den villfarelsen. Avundens gift finns över hela denna planet. Så när allt går litet för bra, och man dessutom har fräckheten att sticka ut hakan med målsättningar om ytterligare triumfer så ställer sig snabbt fiender på rad. Väntandes, med sneda hungriga leenden och eggade sågar. Är man dessutom framgångsrik fransman på engelsk mark, så reduceras knappast antalet som gläds när man hamnar i otakt med de egna visionerna.

Fyra raka förluster blev plötsligt ett smärtsamt faktum, och kanske ett ruskigt höstuppvaknande för en och annan supporter som trodde att rälsen till nya troféer redan var lagd och att endast en behaglig färd väntade till dessa glänsande slutmål.

BBC:s fotbollsexpert Mark Lawrenson deklarerade högt att Le Boss bjudit på årets skrattpartaj med sina uttalanden om att gå obesegrade genom ligan. Kollegorna inom tabloidpressen var heller inte sena att dra igång motorsågar med högoktanigt bränsle. Därutöver lyckades som bekant det engelska fotbollsförbundet näpsa till Arsenal när tillfälle gavs.

Fyra raka förluster är den mörkaste förlustsvit som inträffat på 19 år i klubbens historia. Och sist det inträffade, i december 1983 fick dåvarande tränaren Terry Neill sparken mitt under pågående säsong. Jag gissar att dagens klubbdirektion är något vidsyntare, även om man sannolikt inte kommer att se med helt blida ögon på en femte förlust. För då är Le Boss på väg mot nya rekord, men sannolikt inte i enlighet med sina visioner. Ett sådant miserabelt facit går att finna först om man går ännu längre tillbaka i historiens rullor. Det handlar om säsongen 1976-77 för att vara exakt.

Men självförtroendet har inte knäckts trots oktobersviten. Tongivande spelare går ut i brittisk press och talar med självförtroende om att fortsätta jobba enligt plan. Monsieur Wenger har inte sänkt vare sig blick eller ambition trots dessa mörka höstveckor. Han synes tvärtom än mer målmedveten på ett sätt som kan få den mest inbitne Arsenal-supporter att börja fundera på om inte karln bör vara litet mer ödmjuk i sitt kall. Men varför skulle han falla jantelagens vänner till föga? Varför skulle man kröka rygg, ducka och huka sig ?

Det må låta som den slitnaste av klyschor: "Bara spotta i nävarna och ta nya tag". Det är ny månad i kalendern nu, och vi vänder blad. Det kommer sannolikt att bli nya tillfällen till fest och glam. Lärdomen från oktober-02 får bli påminnelsen om den eviga sanningen att det inte finns några enkla resor i sportens värld, och att det inte alltid är rättvisa som skipas på en plan när två lag möts.

Vi är Gooners, och vi ger aldrig upp!

PETER WEYDE