Det är verkligen sant
Det har gått ett dygn från vår mäktiga seger på Stamford Bridge i FA-cupen. Vägen mot en ny resa till Cardiff ligger öppen om vi sköter oss på Old Trafford mot Sheffield United den 13 april.
Jag kan fortfarande inte tro det är sant.
Jag kan fortfarande bli lika överraskad över resultatet så här 24 timmar senare.
I en tid, när många trodde vi vikt ner oss och medierna började surra om en maj utan titel i London N 5, stod vi upp för den röda tröjan och vårt klubbmärke.
Det är starkt och ska hyllas.
Att se glädjen över 3-1-målet bland spelare och supporters den här magiska tisdagen får mig att hoppas och tro på att vi sätter dit Manchester United igen och fixar två titlar framför ögonen på Sir Alex Ferguson. Han kan få fortsätta tjata om Champions League och hoppas på den titeln, men det är som ni alla vet vid det här laget fullständigt ointressant för undertecknad. Vi fick packa ihop på grund av John Carew och hans två mål mot ett virrigt och vilset försvar.
The fucking Champions Leauge.
Tungt, trist och uppgivet, men inte alls i närheten av de känslor jag var rädd för att få uppleva vid en förlust mot Everton och utslagning av Chelsea. Därför var det med största oro man mötte söndagen och tisdagen, men det slutade lyckligt.
Så där lyckligt man drömde om.
Vi viker oss aldrig.