En vanlig dag -med heroin

…det räcker för mig. Så skrev en gång en av Sveriges stora nutidspoeter. Eller sjöng en stor populärmusiker eller skrev en gång en ung och begåvad skribent. I sin kontext så var orden både mer avvikande och utstickande, som de var uppenbart självklara och till fullo logiska. Lösryckt förbryllar de men som pusselbit i rätt sammanhang målade de upp en bild så begriplig att det nästan gjorde ont.

Samma poet/sångare/skribent, startade kanske sin karriär som evigt ung i en nyromantisk poporkester. Ungdomligt slät, oförstörd och evigt vacker, estetiskt frigjord och fullständigt obesvärad av morgondagens eventuella konsekvenser. Ständigt på jakt efter nya gränser att passera och ständigt sökande efter nya regler att nonchalant bryta mot. Där det svenska folkhemmets gator kantades av röda gubbar gick den unge mannen mot samtliga han såg. Han gjorde oberoendet till konstart. Han satte ett obetalbart värde i att inte bry sig och odlade ytans glans och själens totala dekadens.

Med en stilla gäspning sträckte han sig efter konjakskupan. Med en nonchalant hängande hands beniga fingrar höll han cigarettförlängaren som om rökandets förströelse var både livsavgörande och dess enda innehåll. Att verka med stil, vackert lidelsefullt och att engagera, samtidigt som om ingenting någonsin kunde få honom att bry sig. Den obekymrade ungdomligheten gick hand i hand med den ständigt närvarande självdestruktiviteten. Dekadens och degeneration blev till en liten mouche nedanför ett vitsminkat kindben.

För några år sedan satt D&M på en krog i den lilla hamnstaden. Det tittades på det blågula Zverige som kvalspelade mot något europeiskt blåbär, Svenne Banan var maniskt upphetsad och från topp till tå iklädd kvällstidnings- och ölfabrikatsreklam. När sällskapet hade genomlidit en sisådär 15-20 minuters antipropaganda, gled en suspekt klädd individ in i salen och satte sig ned framför en av TV-skärmarna. Mannen såg ut att vandra i ålderns höststormar, hade långt tovigt skägg och stripigt hår.

Mannen väckte, i den nationella glädjeyran, initialt inte mycket till uppmärksamhet. Men efter ett tag började D&M lyssna till hans röst. Inte till vad han sade, utan till en liten rest, till en diskret undanskymd ström av lenhet. En ljus och nästan pojkaktig korsning av uppländska och blekingska gav sig till känna under det spruckna rasp som bara en man, väl bekant med livets hårda erfarenheter, kan ge ifrån sig.

Efter detta auditiva tomtebloss började D&M söka sig även visuellt i mannens riktning. Vem var han? Vilket ansikte kan denna ärrade mannen ha burit som ung? Vems ansikte dolde sig under dessa livets omilda konsekvensbeskrivningar? Vems röst var det som faktiskt gick att förnimma? Och plötsligt blev det tydligt för den då smått förvirrade, D&M vem mannen var. Eller snarare hade blivit. Ett stjärnskott skjuten från himlavalvet, en fallen ängel, en tonårsikon som hade fallit offer för den egna myten.

Plötsligt väcktes känslan av att stå i vägen för en ostoppbar våg. Plötsligt kändes mannens uppenbarelse så ålderstigen, så oskyddat sårbar och så bräckligt skör. Obönhörligt påträngande blev mannens hudlöshet inte bara hans egen utan även D&M´s upplevelse av densamma. Den manliga ensamhetens utsatthet blev, där inne i den delade folkfesten, som allra mest påtaglig och ohejdbar.

Och du som håller på Arsenal. Hur tror du att ditt lag skall kunna skydda sig mot förfallets hårda järnhand? Hur skall vi göra för att kläcka koden till det värdiga åldrandets konstform? Hur skall vi kunna gå från ung till medelålders, och vidare till gammal, utan att hålla fast vid det till synes odödligt unga så länge att det stapplas in i det föråldrade. Hur skall vi kunna spänna bågen så hårt som någonsin går utan att få den brustna strängen slagen i ansiktet.

Ditt hjärtas lag som odlat myten av det för evigt unga fyllt av ungdomlighetens löften om ljusnande morgondag. Hur skall vi hantera den hyllade ungdomligheten på ett sådant sätt att vi inte blir offer för myten av densamma?

Konsten måste bli att kunna odla ungdomens frukt och ha vett att skörda i tid, utan att den blir fallfrukt till katalansk röra eller offer för den ljusblåa frostnatten. Att kunna plocka ungdomens druva utan att krossa den under självgod uppfylldhet och att kunna lagra, förädla och att behålla så att vi får njuta av den odlade jordens ljuvliga skörd. Att inte fixeras vid den ungdomlighet som omöjliggör vikten av gradvist mognande.

Att inte stupa inför det omöjliga lagom, utan att acceptera kompromissen mellan dröm och verklighet och kunna ge sig själv förlåtelse för kompromissen? Att kunna brytas ned och raseras för att komma tillbaka med evigt liv?

Jag tror vi blev som han…