Njut, glöm & fokusera

När min första och enda barndomsidol Teemu Selänne satte 2-1 i förlängningen under Stanley Cup-semifinalen mot Detroit år 2007 stod det helt plötsligt 3-2 i matcher till Anaheim Ducks och det målet kan hittills vara det viktigaste som någonsin gjorts i Ducks historia. När han intervjuades efter matchen avslutade han med att säga:

We have ten minutes now. Let's enjoy these ten minutes and then forget it you know. We can do better. We have to do better. We want to do better.

Exakt samma ord kan ikväll appliceras efter vinsten mot Udinese. Efter flera veckor, månader och årstider av förluster, förluster och ännu fler förluster kunde man ikväll andas ut, skrika ut sin frustration och känna en glädje man inte känt sedan Arsenal senast vann en viktig match, vilket var så långt tillbaka som i februari månad.

Att de flesta supportrarna var nervösa inför kvällens drabbning är nog en underdrift. Det var inte bara en vinst eller förlust som stod på spel, utan ett Champions League-avancemang, £25 miljoner och vår klubbstatus.

Trots flera fantastiska chanser hade Udinese en fantastisk vägg där bak vid namn Samir Handanovic. Samtidigt kunde de fortsätta att använda sin effektiva kontringsfotboll och till slut gav den resultat när di Natale helt ostört fick nicka in 1-0 via Szczesnys vänstra stolpe. Och man började redan acceptera den värsta possibla utgången.

I halvtid låg jag ner på golvet och ville spy. Så nervös som jag var just då har jag inte varit på flera år. Ett lag som redan var i spillror, en klubb på dekis, en tränare som blivit halshuggen av media, supportrar som de senaste månaderna fått leva under konstant ilska och frustration. 1-0 till Udinese. 45 minuter kvar. Himmel eller helvete?

En smart man sade en gång: It's when you are at your lowest you start bouncing back. Arsenal har under sina fjorton år med Wenger vid rodret aldrig befunnit sig närmare gränsen till undergång. Men vad än Wenger sade i halvtid gav det effekt. Ut kom ett helt annat lag än vad man förväntade sig och inom tjugo minuter stod det inte bara 1-1, utan 2-1.

Tomas Rosicky visade upp en form han inte visat upp sedan 07/08. Gervinho gjorde Udinese-försvararna till åtlöje. Theo Walcott sprang på allt man kunde springa på. Och när man behövde honom som mest klev vår kapten Robin van Persie fram och satte 1-1.

Men den stora hjälten heter inte Robin van Persie idag, utan det gör en 21-årig polack vid namn Wojciech Szczesny. Jag erkänner att jag aldrig tagit till mig honom som många andra gjort, men ikväll är Szczesny den största hjälten utav dem alla. Udinese behövde två mål till. Udinese behövde momentum. Udinese behövde ett snabbt mål.

Hörna. Vermaelen. Hands. Visselpipa. Gult kort. Straff. di Natale. Nervositet. Ångest. Uppgivelse. Fotsteg. Blick. Szczesny. di Natale. Szczesny. di Natale. Szczesny. di Natale. Steg mot bollen. Tillslag. Luft. Bultande hjärta. Szczesny. SZCZESNY.

De kunde gjort 2-1. De kunde fått momentum. De kunde tryckt på. De kunde fått 3-1. De kunde vunnit. Men när man behövde en hjälte som mest klev Szczesny fram och räddade Arsenal helt på egen hand. Det kan ha varit den viktigaste straffräddningen en Arsenal-målvakt gjort sedan Jens Lehmann tog den där straffen av Riquelme back in 2006.

Sedan tog det bara ett par minuter innan Theo Walcott visade upp att han fortfarande kan avsluta kyligt, säkert och stabilt. 2-1! Och när man såg minuterna ticka ner kunde man andas ut på ett sätt man inte kunnat göra på hur länge som helst.

De senaste veckorna har varit en enda lång resa igenom ett brinnande helvete. Svordomar, ilska, spend some fucking money-ramsor, frustration, depression och ångest. En vinst mot Udinese kommer inte att förändra den oroande situation vi fortfarande befinner oss i, men ta tio minuter av er tid och njut av segern, av Champions League-avancemang och hopp om en bättre säsong.

Efter att ni tagit dessa tio minuter gäller det att hoppa tillbaka till platta nummer ett igen. Vi behöver fortfarande förstärka laget. Vi behöver fortfarande tre nya spelare. Vi behöver fortfarande ersätta Nasri och/eller Fabregas. Vi måste fortfarande förbättra oss. Och det gäller att vi gör det snabbt om vi skall ha någon realistisk chans att över huvud taget utmana i toppen.

Det är segrar som dessa som kan förena ett helt lag, ja, till och med en hel klubb. Efter flera veckor av ren förödelse såg vi ljuset i slutet av tunneln. Det må vara svagt, men vi ser det. Och nu gäller det att vi lägger ner varenda svett- och bloddroppe som finns för att nå ljuset.

Vi har fått en sen kickstart på säsongen, men den behövdes som aldrig förr. Ett par värvningar, ett par turliga vinster och en sammanfogad spelartrupp kan få oss back on track. Nu väntar Manchester United på Old Trafford. Do or die. Men det är det här vi lever för.

Fem år har gått sedan Adebayor säkrade segern på Old Trafford. Vi har ingen Adebayor. Vi har ingen Fabregas. Men vi har hopp. Och hoppet är som vi alla vet det sista som överger människan.

We love you Arsenal, we do.