Seamans mörkaste stund sänkte Arsenal

Det vilade någon form av förbannelse över vinnare i Cupvinnarcupen, för inget lag lyckades, under turneringens 40-åriga historia försvara titeln. Detta trots att åtta lag hade chansen genom att spela final året efter de hade vunnit turneringen. Arsenal drabbades av detta öde i Paris 1995.

Arsenal nådde finalen efter en övertygande seger mot Omonia från Cypern för att därefter besegra Bröndby med sammanlagt 4-3 efter två jämna matcher. I dubbelmötet mot Auxerre gjorde Ian Wright mål i båda matcherna och det räckte till en sammanlagd seger med 2-1.

Tidigt under våren blev det turbulens i Arsenal då managern George Graham fick sparken sedan det hade uppdagats att han hade tagit emot mutor i samband med spelarövergångar. Den tillfällige lösningen som manager, Stewart Houston, fungerade dock bra - i alla fall i europaspelet.

Semifinalen mot Sampdoria blev dramatisk. Arsenal vann första matchen på Highbury 3-2 efter att Steve Bould hade nätat två gånger inom loppet av tre minuter och Wright gjort hemmalagets tredje mål. Arsenal släppte dessvärre in 3-2 när det återstod en knapp kvart av matchen, vilket gjorde att det var öppet inför returen.

I Genua öppnade Mancini målskyttet tidigt och Arsenal var pressat att göra mål. Wright kvitterade efter en timmes spel och The Gunners såg ut att gå till final. Sampdoria gjorde dock två mål genom Bellucci i den 82:a och 85:e och nu var Arsenal riktigt illa ute. Med någon minut kvar att spela fick bortalaget frispark från 35 meter och den dundrade Stefan Schwarz in med en sträckt vänstervrist.

Matchen gick till förlängning, som förblev mållös, innan straffar tog vid. Lee Dixon öppnade straffläggningen med mål för Arsenal innan David Seaman räddade hemmalagets första från Sinisa Mihajlovic. Därefter sköt Eddie McGoldrick över innan Seaman på nytt räddade - den här gången på Jugovics försök. John Hartson ökade pressen på Sampdoria med sitt mål, men Maspero höll i liv i matchen. Tony Adams följde upp med en patenterad “blunda och skjut allt vad du kan”-straff, som givetvis gick i mål, varpå Mannini också nätade. I sista rundan fick Paul Merson se sin straff räddad, men Seaman gjorde sin tredje straffräddning för kvällen när han fick upp en hand och höll Lombardos straff ute. Arsenal till final.

Finalen, som spelades på Parc des Princes i Paris början av maj 1995, var mållös i halvtid. Chanser saknades dock inte, utan båda lagen hade möjligheter att ta ledningen. Zaragoza blev laget som spräckte nollan i 68:e minuten då Esnaider fick en fin träff utanför straffområdeslinjen och på halvvolley skickade in 0-1 bakom en chanslös Seaman.

Knappt tio minuter efter målet kvitterade Arsenal sedan Hartson hållit sig framme i straffområdet och tryckt in 1-1. Strax före full tid var Dixon nära att orsaka en straff då han satsade våldsamt mot en Zaragozaspelare i eget straffområde, men högerbacken hade marginalerna - och domaren - på sin sida den gången.

Matchen gick till förlängning där Zaragoza var nära att göra mål sedan Aguado nickat en boll som Seaman fick sträcka ut på och tippa i stolpen, för att sedan fånga in returen. Arsenalmålvakten skulle trots det bli syndabock i den här matchen.

När det bara återstod sekunder av matchen fick Nayim bollen på högerkanten och han skickade iväg en blandning mellan rensning och försök till långskott som gick högt upp i luften och sedan singlade mot Seamans mål. Den engelska landslagsmålvakten såg till en början ut att ha koll på bollen, men då han trippade bakåt mot mållinjen misstajmade han helt sitt upphopp och bollen letade sig in bakom honom i ett ögonblick som Seaman själv har beskrivit som det värsta i karriären. Nayim å sin sida har alltid hävdat att hans tanke hela tiden var att skjuta och att de som hävdar att han inte menade att sikta på mål inte vet vad de snackar om. Den som studerar situationen på Youtube kan nog vara beredd att dra en annan slutsats än målskytten.

För Arsenals del fanns det ingen väg tillbaka efter målet och därmed kunde man inte försvara titeln. En tung förlust och ett mörkt kapitel i David Seamans annars så framgångsrika Arsenalhistoria.

Förre Arsenalspelaren David Hillier berättar här om sin upplevelse av matchen (Ur Kanonmagasinet nummer 62):
-Det var en märklig match för vi var aldrig riktigt hotade. Jag byttes in i halvtid och vi hade kontroll på matchen, men i slutet kom det där slumpmålet när Seaman inte klarade av att hoppa och ta bollen. Det var första gången vi i laget var med om ett sådant mål, trots att vi hade spelat fotboll i 20-25 år.
-Besvikelser är en del av fotbollen för de är en del av livet, och på mig fungerar de som motivation för att lyckas bättre nästa gång.
Hillier berättar att det var det var kutym i Europacupmatcher att spelarna gav sina motståndare små gåvor efter matchen, och ju närmare man kom finalen ju dyrare blev gåvorna.
-Ingen av oss kunde förstå att det hade slutat sådär och efter matchen var jag i upplösningstillstånd. På min plats i omklädningsrummet hittade jag en liten låda och det var presenten från Zaragoza. Jag var så förbannad att jag tog lådan, slängde den på golvet och stampade sönder den.
-Sedan tittade jag åt sidan och såg hur Eddie McGoldrick öppnade sin låda och i den fanns ett Gucci-armbandsur med Zaragozas klubbmärke på. Då blev jag ännu surare, så när McGoldrick gick och duschade snodde jag hans klocka.