Krönika: Med honom skulle vi nå nästa nivå

-Jag fick den första! Jag fick den första!
Arsenal Swedens dåvarande ordförande Mats Willner nästan studsade ut ur den lilla souvenirbutiken just norr om Highburys East Stand. 2004 var en knapp månad ungt och någon dag tidigare, mitt under Arsenal Swedens första medlemsresa, kom transferbomben. José Antonio Reyes var klar för Arsenal. Att det sedan visade sig att det faktiskt inte var Willner som hade kommit över den allra första matchtröjan med Reyes namn på ryggen - för det var ju den han var så barnsligt lycklig över - gjorde ingenting. Hans känslor sammanfattade bra vad de flesta Arsenalfans kände när det kom till värvningen av spanjoren.

Lördagens besked att Reyes har omkommit i en bilolycka gjorde mig tagen. Inte bara för att rycktes bort alldeles för tidigt eller för att han var en fin fotbollsspelare, utan också för det han symboliserade. När han värvades av Arsenal slog klubben alla andra - inklusive jättar som Real Madrid och Manchester United - på fingrarna. Det var till oss en av fotbollsvärldens största talanger ville komma, under en tid då Arsenal var på väg att bli en av de ledande klubbarna i världen. Reyes var den spelare som skulle cementera Arsenals plats som Premier Leagues bästa lag, och värvningen var en kvitto på att klubben hade tagit nästa kliv. Den då 20-årige anfallare blev symbolen för detta steg och för förhoppningarna om framtiden det samtidigt innebar.

Kvällen under den där medlemsresan för femton år sedan när Reyes just hade signat för Arsenal tillbringade vi på Puben Twelve Pins vid Finsbury Park. Det var god stämning minst sagt. Bartendern med de centimetertjocka glasögonen fick jobba hårt för att servera ett gäng lyckliga Arsenal Sweden-medlemmar som dansade till det irländska livebandet i den murriga baren. Mellan varje låt var det vi som ledde sången: ”Olé olé olé olé José José”. Det dånade över puben och vi fortsatte ute på gatan efter stängning.

Hans insatser under det där första halvåret lovade gott. Debutmålet mot Chelsea i FA-cupen var ett av de vassaste långskotten som Highburys North Bank någonsin fick se och han gjorde dessutom ett par viktiga baljor när Arsenals ligaguld var säkrat och laget kämpade för att gå obesegrat genom säsongen.

I augusti samma år kom min personliga Reyes-höjdpunkt. Det var hemmapremiär och jag och vännen Johan Luks var på plats för att hylla mästarna och stötta i jakten på rekordet i antal matcher utan förlust i den engelska högstaligan. Middlesbrough stod för motståndet och Arsenal tog planenligt ledningen. Boro vände dock matchen och chockade hemmafansen genom att gå upp till 1-3. Då lade Arsenal i en ny växel.

Bergkamp reducerade och Pires kvitterade inom loppet av tio minuter. Direkt efter gästernas avspark efter 3-3-målet fick Arsenal tag på bollen och kom i en ny anfallsvåg. Reyes fick tag på den, vände bort en försvarare och skickade sedan in en otagbar kanon i nättaket. Det målfirandet var det absolut mest högljudda och intensiva jag fick uppleva på Highbury.

Att resten av Reyes tid i Arsenal inte blev så bra som vi hade hoppats på är trist. Det kom tidigt rapporter om att han hade svårt att komma in i dem engelska kulturen, hade svårt för vädret och inte lärde sig engelska. Något som säkert berodde på att hela hans familj hade flyttat med till London och bodde med honom där och han på så sätt inte tog chansen att acklimatisera sig till livet i ett nytt land.

Trots att han aldrig blommade ut till en ny Henry eller Pires är vi många som håller honom högt och jag vet inga Arsenalfans som har något ont att säga om honom. Ta bara exemplet när Jocke Lander och Pontus Norén stoppade hans bil utanför Highbury efter Martin Keowns testimonialmatch och han gladeligen stannade upp för ett foto och en autograf.

Det är en ledsam dag för Arsenal och för fotbollen i stort. En alldeles för ung människa, make, far och son har somnat in och det går inte att föreställa sig den sorg hans närmaste nu går igenom. Jag hoppas att alla fina ord om Reyes som har delats på sociala medier under dagen når fram till dem och kanske ger någon lindring i mörkret.

Ikväll hoppas jag också att Willner letar upp den där matchtröjan från 2004 som en hyllning till spanjoren. Själv minns jag kvällen på Twelve Pins när Reyes-sångerna aldrig tog slut och ett målfirande på North Bank i augusti samma år. Så länge minnet av José Antonio Reyes lever kvar finns också människan kvar någonstans.