Krönika: Vi förlorade titeln

Vi förlorade titeln.
Det är precis så det känns.
Manchester U må vara lyckliga den här dagen, men en större gåva än den Arsenal gett konkurrenterna från Old Trafford kommer ingen någonsin få i hela världen. Vi hade mer eller mindre slagit in trofén i guldpapper, när vi plötsligt slet bort pappret och kastade iväg titeln. Våren 2003 har varit en rent usel resa, där vi haft ledningen i massor av matcher, men släppt in både mål och tappat poäng.
Igen, igen och igen.

Jag orkar inte rabbla de en gång för alla, men låt mig bara konstatera. På de tio senaste ligamatcherna har vi bara fyra segrar följt av fyra oavgjorda och två förluster. Med det facit vinner vi ingen titel. Det, om något, har vi sett bevis på den här eftermiddagen.
Jag orkade inte ens se övertiden från Highbury utan svepte mitt kaffe och drog i samma ögonblick klockan tickade in på 91 minuter. Det kan förstås diskuteras, men vi är alla supportrar och vi reagerar på olika sätt. Nick Hornby har beskrivit det på ett alldeles utmärkt sett i sin Fever Pitch. Det kan inte sägas bättre.

Styrelsevännen Peter Sundlöv, som är en stor förespråkare av att aldrig deppa ihop eller kritisera sitt eget lag, sitter och skakar på ett tåg hem till Skövde den här kvällen. Han och kollegan Uffe Jansson trotsar den tunga dagen och reser till London för säsongens sista hemmamatch mot Southampton på onsdag kväll.
Det måste bara hyllas.

Det finns, förresten, två biljetter över till den matchen. Jag har två biljetter över, men jag tänker inte utnyttja de... jag orkar inte. Jag orkar inte åka till London och se oss i en betydelselös match, när vi precis förlorat titeln till Manchester U.
Min sång och glädje över ett mål mot Southampton kan inte bli äkta nog. Det är ingen tröst för de tidigare 36 omgångarna och en andraplats - igen!  Min besvikelse över en förlorad titel är för stor och går inte bara över på några dagar. Det tar tid. Därför stannar jag hemma, slickar såren och värmer upp för Cardiff.
Det är en ny tid den 17 maj.
Det är en annan titel.

Jag kan bli orolig för supportrars framtid med tanke på lilla Albin, som aldrig kunnat visa sig vara ödmjuk en enda gång på vår hemsida och fortsätter sitt osmakliga uppträdande i vårt forum. Det visar sig, förstås, att inte ens en titel kan få honom att vara stor i segerns stund, men det hade tydligen varit alldeles för mycket begärt.
När man hånar istället för att glädjas åt sitt eget lags framgång kan man inte kalla sig supporter.
Det är alltid en tröst.

Vi är Arsenal.
Vi är stolta.
Vi ses den 17 maj.
FA-cupen ska hem!