Ironi, glädje och försiktig optimism

Igår eftermiddag lär inte gå till historien som någon extraordinär afton. En vanlig dag. En vanlig match. En vanlig vinst. Ändå tror jag att jag om ett par år kommer komma ihåg alla dessa inledande matcher på Emirates av en enda enkel anledning.

Exakt vad den anledningen är vet jag inte, men det var efter att Shola Ameobi kvitterat till 2-2 i mötet mot Newcastle som hela Twelve Pins brakade ut i ett enda stort jubel. Några minuter senare - när matchen var över - visade Sky Sports hela tabellen efter helgens omgång. Först visade man bottendelen, lag 11 till 20, och innan man skiftade över till lag 1 till 10 skapade pubbesökarna en trumvirvel som sedan brast ut i ett enda stort jubel när vi såg vårt Arsenal ligga "in the top half".

Man får skratta, gråta eller bara ruska på huvudet beroende på vilken typ av person man är, men om någon inför säsongen hade sagt att vi skulle vara så glada över en vinst mot Sunderland, att vi skulle jubla ironiskt när vi såg Arsenal ligga på övre halvan av tabellen och att vi skulle sjunga "we're staying up" skulle jag nog åtminstone ha bjudit på ett skrattfullt leende.

Att saker och ting skulle gå illa den här säsongen var det nog ingen som tvekade på, men Arsenals värsta säsongsstart på över ett halvt århundrande var det få som hade gissat sig fram till i första taget. Nu står vi där vi står och precis som jag skrev i förra inlägget gäller det att ta en match i taget. Förr hade man råd att sikta framåt ett par veckor och se fram emot toppmatcher, men nu kan vi inte ens se fram emot Chelsea på Stamford Bridge om bara två veckor. Först måste vi nämligen handskas med Marseille på Stade Velodrome och Stoke hemma på Ashburton Grove.

Robin van Persie är en klass för sig själv. Foto: Bildbyrån.

Matchen då? Vad finns det egentligen att säga om den mer än att det var de tre poängen som var viktigast. Arsenal är ett lag som saknar allt som kallas självförtroende, någonting man gjort ända sedan den där Carling Cup-finalen i slutet av februari. Det är även varför jag efter matchen tog upp diskussionen om hur intressant det vore att se vårt lag spela med självförtroende. Hur bra vore de egentligen? Skulle de slå topplagen? Hur många vinster i rad skulle vi lyckas rada upp? Hur bra skulle vi spela? Problemet är att vi inte har en aning om svaren. Inte så länge vi inte tar oss ur den formsvacka jag ihärdigt pratat om under de senaste veckorna.

Igår fanns det dock mycket positivt att hämta, någonting vi bör bygga vidare på inför de kommande veckorna. De första tjugo minuterna var antagligen den bästa fotboll vi spelat under hela säsongen. Mål efter 39 sekunder, anfall efter anfall, målchans efter målchans, inlägg efter inlägg. Sunderland var totalt borta, totalt utspelat. Och Robin van Persie, wow. Holländaren befinner sig på en helt annan planet just nu och bör nämnas i samma andetag som världsstjärnor som Ronaldo, Messi och Villa vilket jag säger utan att ens blinka.

Trots vår tidiga dominans stod det bara 1-0, någonting som jag tror både jag och resten av åskådarna visste skulle bita oss i ändan förr eller senare. Så länge det står 1-0 räcker det med en hörna, ett skitmål eller en frispark för att det skall vara utjämnat. Och det var exakt det som hände. När Sunderland fick en fantastisk frisparkschans ett par meter utanför straffområdet visste man att Sebastian Larsson skulle stega fram och ta den. Och när man visste att Sebastian Larsson skulle stega fram och ta den visste man att det skulle bli mål. Och mål - det blev det. 1-1.

1-1 av Eskilstuna-sonen Larsson. Foto: Bildbyrån.

Frustrationen växte sig allt större både på planen och bland publiken. Om den här matchen hade spelats ett par år sedan - eller till och med tidigt under förra säsongen - hade folk vetat att vi kommer sätta ett ledningsmål förr eller senare. Men så som det gått på sistone vet folk att vi alltid ligger närmare än förlust än en vinst. Varenda missad målchans slutade antingen i en djup suck eller en högljudd svordom. Och målchanser, det hade vi gott om.

Med bara tio minuter kvar befarade man det värsta, men när man behövde en spelare att rädda laget, en spelare att kliva fram ur sin skugga, en spelare att ta på sig hjälterollen, ja, då fanns Robin van Persie där igen. Precis som jag skrev på Twitter efteråt må holländaren inte vinna titlar med eller åt oss, men om han fortsätter på samma bana är det omöjligt att inte se honom bli legendklassad förr eller senare. Just nu är det han som ensam bär ett lag utan ryggrad. Bara det en enorm prestation.

Efter målet väntade sju nervösa minuter följt av fem ännu nervösare minuter. Om det är någonting Arsenal är ett mästarlag på är det att tappa ledningar. Men till allas glädje höll man 2-1, tog tre poäng och vann en match. Nu väntar Stoke i nästa ligamatch på hemmaplan och egentligen allt talar emot en vinst i den matchen, främst det faktum att vi inte lyckats vinna två ligamatcher i rad sedan februari, vilket är hela åtta månader sedan.

Många av oss är dock trötta av att var förbannade, deprimerade och uppgivna, vilket fått mig att försiktigt bli lite mer optimistisk i mitt tänkande. Hur dåligt det än gått på sistone känns det som om laget sakta men säkert håller på att binda sig samman. Och när man väl får tre-fyra vinster på raken kan saker faktiskt vändare fortare än man anar. Omöjligt är det inte, speciellt om man tittar på spelschemat under de kommande veckorna. Det enda topplaget vi möter fram tills mitten av december är Chelsea. Resten av matcherna ser överkomliga ut, trots att många av dem lär bli väldigt tuffa.

Kan vi hoppas på mer glädje de kommande veckorna? Foto: Bildbyrån.

Det viktigaste just nu är dock att glädja sig åt gårdagens vinst, Liverpools och Tottenhams poängtapp, Robin van Persie, positiva tecken och se fram emot veckans Champions League-möte mot M a r s e i l l e. Imorgon klockan sju avgår tåget från London St Pancras innan det blir en eftermiddag samt tågbyte i Paris. Tre timmar senare kommer jag befinna mig nere på sydkusten tillsammans med en stor flock gooners. Exalterad, nervös och spänd, men jäklar vad kul det skall bli!

Vi hörs troligtvis på torsdag kväll eller fredag morgon, men om jag har möjlighet skall jag utan tvekan försöka skicka iväg ett kort inlägg när jag är på plats i Frankrike. Hur det går återstår dock att se. Hoppas på bättre tider. Hoppas på vinster. Hoppas på Arsenal. Come on you Gunners!