Indiepotters

Är du en snart medelålders man, har bakgrund som bandledare inom hårdrocken och senare även inom indiepopen, så vill du inte vara Fotbollsturist enligt standardmall 1A. Trots att du för länge sedan förslutit dina band, slagit dig ner i äktenskapets lugna hamn och accepterat din lott i livet, så vill du ändå inte vara som de. Som de andra. Du vill fortfarande, om möjlighet finnes vara lite indie. Du kan själv.

Så när D&M med lekkamrater åkte till Stoke-on-Trent var de övertygade om att det här, det fixar vi, inga problem. Förvisso var hela området runt tågstationen knökfullt med hjälpsamma Stewards som erbjöd assistens och förvisso visste denna sagas huvudfigurer, att det gick bussar från centrum ut till Britannia, men det gällde liksom inte dem. De kunde ju fixa det hela själv, hur svårt kan det vara?

Så killarna började knalla på in mot den stadskärna de ansåg sig vilja ha som bas. En pub med Sky Sport skulle, med tanke på eftermatchverksamhet, lokaliseras men efter att detta var gjort, så gick männen med raska steg i den riktning de ansåg arenan ligga. Hej då bussarna, hej då Stewards och hej då gemene fotbollsturist. Stadskärnan lämnades och motorväg korsades. De såg arenan resa sig långt borta i horisonten och de såg en ocharmig gångväg parallellt med motorvägen, men ansåg sig så klart stå över sådana förenklande steg av stämningsförlust.

Lost In Pottersland. Foto:manumats

Så de fortsatte rakt fram med tanken om att man alltid kan vika av på någon småväg senare. De hade gott om tid och friska ben, så det var bara att gå vidare. Ungefär 20-25 minuter senare, när ölen från tågresan höll på att gå ur kroppen och tröttheten ta över dess plats, var tonläget ett annat. De unga männen stod då mitt i ett förvisso genuint radhusområde, men ändock någon form av radhusområde. Ingen Britannia Stadium var längre skönjbar och inga rödvitrandiga replicatröjor heller. En och annan rostig trehjuling och övergiven sandlåda, men inte mycket som påminde om en närvaro till världens bästa fotbollsliga. 

Men som en hägring under en wengersk ökenvandring, reste sig då en själavårdande syn. En kvarterspub i samma gamla vackert röda tegel, med samma gamla skyltar och med samma gamla självklart inbjudande lockelse. En paus, en öl och sedan skulle allt bli bättre. Med en Bombardier satte sig våra hjältar ned för en stunds överläggning. Olika alternativ lades fram och till och med det nästan onämnbara, att fråga efter hjälp, dök upp för förkastelse.

Då reste sig några av lokalens mest lokala män, i ungefärligen samma ålder som berättelsens huvudfigurer, upp och kom fram till bordet där de satt. En kort sekunds undran och ett kort ögonblick av reservation övergick till ett positivt kontaktande. De förvillade fotbollsturisterna fick all hjälp de någonsin kunde tänkas behöva. De råddes att sitta kvar, hänga i socialt umgänge för att sedan åka med i den minibuss, de nyfunna vännerna alltid brukar ta, en sådär 15-20 minuter före avspark, och så blev också utgången. Våra fotbollskonsumerande hjältar kom till arenan och fick avnjuta sin EPL-fotboll. De hade riktigt goda stunder både före och efter matchen, slutet gott och allting gott.

När du summerar din läsning finner du att D&M och hans lekkamrater således inte var mycket till indie. De visade sig verkligen behöva den hjälp de fick och hade inte alls kunnat själv. Vad de än önskade om sig själv och sitt oberoende, hur de än såg på sig själva i förhållande till andras fotbollsturistande.

Och kanske är det så att Tony Pulis också vill vara indie. Han kanske inte heller vill följa standardmall 1A. Han kanske också kan själv. Ja, alltså, skapa fotbollslag som faktiskt spelar fotboll är kanske inte riktigt hans grej, men vem vet om det verkligen är det han strävar efter. Han kanske inte ens bryr sig, han kanske är så j-la indie att han absolut hade odlat det klassiska indielandmärket Lång Svårmodslugg om han bara kunnat?

Tony kanske fullständigt struntar i sportens utformning så länge han når resultat i den. Så länge hans Indiepotters någon gång då och då, kan sparka ett storlag sönder och samman så kanske det inte spelar så stor roll om de inte lyckas sparka in bollen i något av de där burarna som finns i varje kortsida av slagfältet. Det kanske inte ens är det viktigaste. Det kanske är viktigare för vår vän Tony att göra själv, att göra på sitt eget sätt, hellre än att göra bra? Det kanske är mer viktigt att vara skitbra på att vara dålig, än att vara medelmåttlig på att vara bra? Och Tony Pulis kanske är mer lik D&M än vad man får anta att någon av dem egentligen skulle vilja erkänna? Eller om det kanske var vice versa, vad vet jag?