Victoria Concordia Crescit

Vad hände? Hur gick det till? Vad fan bevittnade jag på plats på Stamford Bridge? Arsenalspelarna firade som om de vunnit en cupfinal. Arsenalsupportrarna firade som om man vunnit ligan. Hemmaläktaren på Stamford Bridge ekade tom. Kvar på arenan fanns bara ett stort bultande hjärta. Det stavades till Arsenal, Arsenal Football Club.

Den första minuten av den här kompilationen av REDaction har etsat sig fast i mitt minne ända sedan den lades upp ett par veckor efter Carling Cup-finalen. Jag var på plats då. På Wembley. Jag såg Obafemi Martins sätta 2-1 med en minut kvar. Jag såg Birmingham-spelarna jubla. Jag såg dem lyfta Carling Cup-pokalen i skyn. Jag var bland de sista att lämna arenan.

Wembley. Foto: Kristonel Elwe.

Efter den finalförlusten radades de dåliga resultaten upp en efter en. Utslagna ur Champions League. Utslagna ur FA-cupen. Utspelat från ligavinst. Förlust, förlust, likaresultat, förlust och ännu en förlust. I sommar valde Samir Nasri att lägga all skuld på sina lagkamrater och lämnade ett sjunkande skepp. Cesc Fabregas tackade för sig och åkte hem till Spanien. Gael Clichy tyckte det var nog och flyttade upp till Manchester City.

Arsenal var ett lag i spillror. Ett lag utan ledare. Ett lag utan en framtid. Ett sjunkande skepp. Och värre skulle det bli. Det började med en oturlig förlust mot Liverpool på Emirates Stadium. Jag var där. Det fortsatte med en förnedring av Manchester United på Old Trafford. Jag var där. Det tog inte slut när vi förlorade med 4-3 borta mot Blackburn. Jag var där. Och när vi trodde att botten var nådd förlorade vi mot Tottenham med 2-1 på White Hart Lane. Och ännu en gång var jag där och såg mitt kära Arsenal kliva av planen som förlorare.

Det har gått nästan nio månader sedan vi förlorade Carling Cup-finalen mot Birmingham City. Nio månader fyllda av förluster, förnedringar, burop, kritik, hat, slagsmål, huvudvärk, depression och ilska. De enstaka vinsterna här och där har inte kunnat hjälpa i längden, utan bara varit en kortare tillflyktsort. Formsvackan, den har hållt i ända sedan februari.

Arsenal har under hela den här resan inte gått att känna igen. Man har spelat uruselt. Man har haft total avsaknad av mental styrka. Man har förlorat matcher man borde ha vunnit. Man har förlorat matcher man borde har spelat lika. Man har förlorat matcher man borde ha förlorat. Motståndarsupportrarna har givit oss ett helvete för det. Och jag vill inte ens börja nämna allt jag blivit kallad sedan jag lämnade Wembley den 27 februari 2011.

Igår eftermiddag firade spelarna som om de vunnit en cupfinal. Igår eftermiddag firade supportrarna som aldrig förr. För tabellen var det här tre poäng. En vanlig ligavinst. Tre ynka poäng. Men för oss betydde det här hela världen. Jag vet exakt hur löjligt det må ha sett ut så som vi firade. Många satt säkert och var generade medan motståndarsupportrar säkerligen satt och skrattade, men vi brydde oss inte fem öre för det.

Glädje. Foto: Kristonel Elwe.

Det spelarna, tränarna och supportrarna gått igenom under de senaste nio månaderna är bland det mest förfärliga vi har gått igenom på flera decennium. Vi har försökt ta oss tillbaka, men vi har alltid fallit längre ner. Vi har försökt klättra upp för en grop, men fallit allt djupare. Vi har försökt ta oss ur en formsvacka, men misslyckats gång på gång.

Men idag. Idag är det över. Idag är Arsenal tillbaka. Tillbaka där man tillhör. Tillbaka i finrummet. Vi må inte ha vunnit en titel och vi lär inte heller göra det på länge, men ingen bryr sig en dag som denna. Vi slog Chelsea med 5-3 på bortaplan. Vi gjorde 5 mål på Stamford Bridge. Vi klarade det som av alla - tränare, spelare och experter - kallades för det riktiga mandomstestet.

Jag bryr mig inte att Chelsea hade noll defensivt ansvar. Jag bryr mig inte att vi släppte in tre mål. Allt jag bryr mig om är slutresultatet. 5-3. Hat-trick av Robin van Persie. 5 raka vinster. 8 vinster på de 9 senaste matcherna. Ett riktigt mandomstest. Men vi klarade av det. Vi låg under två gånger, men kom igen. Vi släppte in en kvittering med tio minuter kvar, men vi kom igen. Vi var långt ifrån övertygande, men vi kom igen. Mental styrka. Fysisk styrka. Kvalitet. 5-3.

Ni som såg slutscenerna (ni kan se mig stå halvnaken vid 1:32 in i klippet!) och måljublet efter 5-3 förstår exakt vad det här betydde för spelarna, för laget, för mentaliteten, för supportrarna, för alla. För Arsenal var det här mer än tre poäng. Mer än en vinst. Det här var början på ett helt nytt kapitel. Början på en ny era. Stängt, rivet och uppeldat är det förra kapitlet. Nu har vi äntligen vänt blad.

Stamford Bridge. Foto: Kristonel Elwe.

När jag stod där på andra raden precis vid gräset på Stamford Bridge trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här. Jag trodde på en förlust. Jag var säker på en förlust. Frank Lampard satte 1-0 och jag verkade få rätt. Hoppet tändes i och med 1-1, men det skulle bli tufft. John Terry satte 2-1 precis innan halvtid och där trodde jag det var över.

Terry sprang förbi mig och hela bortasupporten och bara stirrade på oss. När han skulle springa tillbaka till mittplan vände han sig om och kollade mot oss med usträckta armar. Blicken var ingenting annat än ett rent "fuck you" till oss. Kanske blev han sårad efter att vi sjungit "your captain's a racist". Ashley Cole som firade gemensamt drog en spottloska i vår riktning och likt Terry retade han upp oss ordentligt, bara för att.

Men andra halvleken började annorlunda, började konstigt. Plötsligt var det Arsenal som dominerade och efter två skarpa målchanser (van Persie + Ramsey) var jag säker på att vi skulle sätta en förr eller senare. Och så kom det. 2-2. André Santos. Lyckorus. Glädje. Eufori. Och så kom Theo Walcott. Ramlade. Jag svor. Han for. Det sa bara pang och plötsligt hade jag ramlat mig fram till en helt annan sektion. Jag var i en helt annan värld.

Sedan kom den nervösa väntan. Jag tittade ner på klockan stup i kvarten och bara väntade på slutsignalen. Men Juan Mata förstörde det. Jag visste det. Vi skulle inte vinna. Vad hade jag trott på? Haha, Arsenal, vinna på Stamford Bridge? Snälla.

3-3 var bra, men jag var ändå smått deprimerad. Och rädd. Rädd för 4-3 till Chelsea. Men så kom en boll. Så halkade John Terry (HAHAH). Så kom van Persie. Han kom, han såg, han segrade. 4-3 och bland det största lyckorusen jag varit med om de senaste åren. Jag slet av mig tröjan, ställde mig upp på sätena framför mig och skrek på ensam hand "who are ya?" till hemmasupportrarna som tittade på mig och avgudade mig som en viking (kanske inte riktigt...).

Men det var inte över. 5-3 skulle också komma. Och jag kommer inte ens ihåg vad som hände. Det var den sjukaste matchen jag sett live. Utan tvekan. Vi förtjänade det. Vi vann. Vi segrade. Och jag stod upp, utan tröja, som om det var den mest normala saken att göra i hela världen. Jag skrek. Jag sjöng. Jag log. Jag skrattade. Jag njöt.

Det här var vi alla värda, mina vänner. Det här var vi alla värda. Jag älskar er. Jag älskar Robin van Persie. Jag älskar Arsenal, Arsenal Football Club.

History. Class. Tradition.