Deja Vu

Först vill jag säga hej och hälsa dig välkommen tillbaka till D&M-bloggen. Sedan vill jag passa på att göra detsamma till mig själv. För de senaste dagarna, ja nästan sedan vi torskade mot Fulham, har jag varit helt väck. Knallförkyld eller med någon form av influensa som fokuserade på att ge mig feber och ont i halsen. Bland annat. Kanske någon form av somatisering, någon form av förkroppsligande av det lidande som Fullhammatchen i synnerhet och följandet av Arsenal i allmänhet, tydligen bringar.

Så jag har mest legat i sängen eller i soffan och haft en smartphone som enda länk till det verkliga livet (läs: fotboll, Arsenal etc. ) vilket inneburit att inget skrivande har kunnat komma till stånd. Nu ser jag att både Kicken och peripetie skött detta klanderfritt varför min frånvaro inte bringat er några själsliga svårigheter. Men det är ändå lite comeback-känsla denna måndagsmorgon. Men då snackar vi egentligen inte min från sjuksängen. Nej, vi talar om en helt annan.

För ikväll tar Arsenal emot Leeds United i FA-kuppens tredje omgång, och vi gör det med Thierry Henry truppen. Så mycket legendarisk storhet i en och samma mening. Så många storhetstider samlade i bara några ord. Som ett möte med en efterlängtad exflickvän eller som en länge eftersökt och äntligen upphittad favoritskiva. Som ett Deja Vu. En sådan klassiker, en sådan monomental storhetsreferens. Och så mycket potentiell nostalgi…

Men jag är inte den som är den. Nej, jag utgår ifrån att vi nöter ned Leeds och att vi gör det med bra spelare som antingen fått för lite speltid eller spelare som fått på tok för lite speltid till förmån för sämre. Nu har mästerskytten RvP fått välbehövlig ledighet och skadesituationen i backlinjen ser ju ut som ni alla känner till, men i övrigt är vi som vi numera vant oss vid att vara. Smala upptill och nedtill samt lite jämntjocka på mitten.

Då Mannone är utlånad och Fabianski fortfarande skadad måste självklart Szczesny få stå i mål. Backlinjen kan inte bestå av annat än Coquelin, PM4, Koscielny och Miquel. Jag hoppas att Arsjavin får spela på sin rätta position, att AOC får starta och att Benayoun får göra detsamma. Mellan Park och Chamakh skulle jag nog, med tanke på att den senare sticker till ACoN välja den förstnämnde och jag hoppas att TH14/TH12 får jogga in i 70:e minuten för att spela av en redan vunnen match.

För i tider som dessa, när vi gläds, eller över huvud taget bryr oss, över ett feldömt rött kort tilldelat shittys lagkapten och när ligan numera bara handlar om att ta den livlina som 4:e platsen innebär, kan denna kupp bli våra smala lycka. För att vara Arsenal nu för tiden är som det är att vara medelålders man. Smalt upp- och nedtill och jämntjockt på mitten. Ett Deja Vu om något. Up you Gunners!