He glows in the dark

För några månader sedan var jag i Brighton och tittade på fotboll. Brighton & Hove Albion hade, efter år av hemlöshet, förvisning till Gillingham och tid på ocharmig friidrottsanläggning, just fått sin nya hemmaarena The Amex Stadium, belägen i den lilla universitetsförorten Falmer. Och East Sussex kändes som ett ganska rätt ställe att spendera en fredagskväll i slutet av september på. Tack vare våra vänner på The Southern Railway blev dock resan London – Brighton tur och retur inte alls de ca två timmarna, utan bjussade på en total restid på dryga åtta timmar.

Det var någon j-kla tunnel som hade börjat stöka och detta fick de inte ordning på varför en herrans massa byten och omvägar tog oss till och sedan ifrån Amex Stadium. Efter matchen var det mjölkpallståg och lokal bussar som långsamt, långsamt förde oss åter till London. Under en sträcka, vilken minns jag inte, sattes åtta – tio ersättningsbussar in och i en av dessa hamnade mitt ressällskap tillsammans med en del av Leeds Londonfalang. Detta sällskap skänkte oss stor tröst med deras, förvisso ganska berusade men även, oerhört upplyftande sånger. När busschauffören körde vilse och i stället för planerad destination, hamnade utanför den lokala pubben, bytte Leedsfansen ut ”We always got shit reff”, mot ”We always got shit bus” och när samme chaufför körde ned ett stoppljus sjöng de ”It used to be a red-light”. Men de besjöng även sina allt annat än vackra andraställ, med insiktsfull kärlek, genom att, till klassikern och den nya RvP-sångens melodi, sjunga: ”We’re Leeds United, we glow in the dark”.

Leeds on the road. Bild från Flickr: "somegeekintn"

 

I går kväll var dessa, i mörkret lysande, Leeds United på besök hos oss på Ashburton Grove och de var det i sällskap av en oerhörd mängd nostalgiskt skimmer. The FA-cup, Dirty Leeds och en återvändande Thierry Henry på Arsenals bänk. Sämre kunde man ha det och sämre kunde det blir. För då Leeds stod upp bra, parkerade bussen och lät Arsenal rulla runt så spenderade Arsenal nästan hela första halvlek med att just rulla runt. Förutom då Arsenal själva backade hem och Leeds promenerade boll, under en period.

Under första halvlek visade Arsjavin att han, egentligen, är så oerhört överlägsen sitt motstånd, men fick ändå ut ganska lite av denna egentliga överlägsenhet. Vi passade på att bli av med ännu en vikarierande ytterback, då den piggt startande Coquelin tog sig för baksidan låret. Chamakh visade ständigt hur iskall han är medan AOC visade varför så många av oss ser så ljus framtid i honom. Ramsey var pigg och sökte ytor på kanterna vilket skapade viss dynamik, men eftersom vi fortfarande spelar ett spel som bygger på Cesc Fabregas närvaro blev det som det blev. Inte mycket. Och nästan inga skott. Alls.

I andra halvlek fortsatte lunken, men periodvis i ett något högre tempo. Det kändes småtrevligt och ganska säkert men oerhört jämngrått. En sorts lunk i tät dimma eller någon form av nattlig vandring i obelyst terräng. Sedan slog matchuret 68 minuter, AOC byttes ut till förmån för den endimensionelle karikatyren Walcott, men framför allt fick den afrikanske snögubben Chamakh ge plats för Thierry Henry och plötsligt badade hela AG i ljus. Plötsligt kändes det varmt, plötsligt slog livets puls och plötsligt bultade hela norra London. Plötsligt var han tillbaka, plötsligt var vi tillbaka och plötsligt vart det ljus.

Fullt logiskt var det vår så kallade defensive mittfältare, Song, som hade förmågan att se den potentiella löpningen, slå det öppnade passet och finna den väntande Henry. Och så välregisserat så smög han sig in från den klassiska vänstra delen av straffområdet och slog en lätt bredsida i det bortre hörnet. Som så många gånger förr. Och som så många gånger för så skimrade han. Som en frälsares krans, som ett ljus i det annars jämngråa.

Eftersom man är som ett litet barn på julafton så sätter jag inga betyg, jo kanske ett. Det blir däremot skriftliga omdömen. Varsågoda.

Szczesny: Tämligen arbetslös i första, men fick lite mer i andra. Om man bortser från en snedspark som höll på att ställa till det, så var han fortsatt stabil, på rätt ställe och med pigga reflexer. Räddade fuskande medspelare (mer om det senare) vid ett par tillfällen.

Coquelin: Ajajaj, stånkade jag när han vankade ut. För Coquelin startade bra och lovade som vanligt gott. Nu får vi i stället vänta in rehabplanen. Inte kul.

Squillaci: Tämligen osynlig bortsett från när han, i 5:e – 6:e matchminuten, gav bort bollen till motståndare och när han i ca 80:e lät bli att markera. Räddades av målvakten och visar ingen som helst kvalité som skulle locka andra lag att köpa honom. Tyvärr.

Koscielny: Täckte även han upp för sin sämre mittbackspartner och var överlag riktigt stabil. Han var brytningssäker och tog en del offensiva initiativ när mittfältet körde fast.

Miquel: Ja, men det var väl inte så illa? Fann sig väl med Arsjavin och kan mycket väl ha vänsterbacksplatsen till Santos återvänder. Lätt bli att gå på Leedsspelarnas fuskförsök och verkade stundtals nästan rutinerad.

Song: Lite småseg i första halvlek, tappade en del närkamper man inte är van att se honom tappa, men så slog han det där passet. Och då förstår man vilken diamant han är denne Song. Vilken stundtals oslipad ädelsten vi i honom innehar. Det är inte alltid han syns, det är inte alltid man tror att han är med i matchen, men så tar han ett steg framåt och markerar sin närvaro. Och då vet man.

Arteta: Lite som Song i första halvlek. Var dock ofta på rätt ställe vid rätt tillfälle, men ligger i mitt tycke allt för långt ned. Är ofta bredvid eller till och med bakom Song vilket jag tycker är resursslöseri. Borde skjuta enormt mycket mer än han gjorde. Samt träna på att slå hörnor…

Ramsey: Ja, men han kan nog bli bra. Slog förvisso ett antal indian-passningar i första halvlek och hade så förtvivlat svårt med sistapasset in i straffområdet, men fann ytor på kanterna och samspelade bra med både AOC och Arsjavin. Med idogt tränande och lämpligt matchande mot lite svagare motstånd kan han säkert bli en startspelare för ett topp 4-lag. Om ett par år eller så, är han säkert där.

Arsjavin: Som jag skrev tidigare så var han totalt överlägsen sin ytterback och mittback. Trots detta fick han inte ut så mycket. Skjuter i princip aldrig längre och när han väl gör det så bonkar han bara på utan den tidigare så utmärkande, smått kliniska, förmågan. Visar att han har så enormt mycket i sig men får liksom inte till det. Det är som om han är inlindad i en fuktig grå filt och aldrig riktigt verkar hitta ur den där småunkna lukten av disktrasa.

Chamakh: Helt iskall, matchen igenom. Osynlig, stationär och utan förmåga att göra någonting av bollen när han får den. Fjärran från den Chamakh som under debuthösten stod på rätt ställe, tog rätt fight och fick de billiga målen, men en riktig målskytts självklarhet. Inte ens fuktig, bara insnöad.

AOC: Kanske går jag i den klassiska Arsenal-fällan här, men den här killen är på riktigt. Under sina 68 minuter på planen presterade han mer än Walcott gjort de senaste sex månaderna. När han togs ut så dog också högerkanten helt. En av få som tog skott och sökte sig, så underbart och så efterlängtat, in i banan när han fick bollen och inte alls det ständiga högerutsida om backen, som vi annars är vana vid när TW14 spelar. Mer AOC i Arsenals startelva!

He's Thierry Henry. He glows in the dark. Bild från Bildbyrån.

 

Yennaris gjorde ett helt okej inhopp och inte alls bort sig. Om TW14´s absoluta styrka är hans snabbhet så har han jätteproblem, för varenda gång han fick bollen så stannade han upp och verkade vänta på bättre tider som aldrig verkar komma till honom. Däremot:

Thierry Henry: Betyg: 14 av 12 möjliga. Sådan kraft, sådan närvaro och sådan markör. Tidigare oroade jag mig för att Wenger var så desperat och tvungen att låna in en gamma farbror, nu oroar jag mig mest för att han skall tillbaka till New York i februari. För visst är han kanske inte den han var under sin prime, inte ens den han var när han lämnade oss. Men det han är idag och det han gav oss igår, det räcker gott. För som han lyste upp vår skuggbeslöjade tillvaro.