Arsenal Sweden besökte Kiev

Det gick inte att stoppa Mats Willner. Direkt efter lottningen hade han bara ett mål – att åka till Kiev för att se första matchen. De första timmarna var jag skeptisk, men hans övertalningsattack blev ganska enkel och i onsdags så möttes vi på Arlanda för att flyga till den ukrianska huvudstaden.

Jag var före Willner till Arlanda och när jag passerade vår incheckningsdisk undrade jag för mig själv ”vad ska alla dessa människor göra i Kiev?” Kön ville liksom aldrig ta slut och det var den ena slipsnissen efter den andra som skulle österut. När Norrköpingsprofilen dykt upp, vi gjort alla sedvanliga arrangemang började vi så smått förstå varför. Kiev är inte längre en stad i ett gammalt trist och grått Östeuropa. Här pratar vi business. Många investerare vill vara med från början när landet så sakteliga övergår till vad vi kallar mer normalt levnadssätt. Öst ska bli väst kort och gott.

Inne i Aerosvits Boeing var det fruktansvärt varmt. Och både jag och Masse var nog en smula nervösa. Östeuropeiska flygbolag får väl knappast pulsen att sjunka ner på en elitidrottares vilonivå, men vi kom upp och det gick lugnt och skönt. När sedan det började bjudas på mat och dryck tyckte vi plötsligt att det var rätt så bra där på rad fyra med extra benutrymme. Vi blev visserligen nästan en timme sena, men landade på Borispol strax före 13.00 lokal tid och möttes av ett grått Kiev.

Det var ett mindre kaos som väntade oss inne terminalbyggnaden. Visumkravet togs bort när landet arrangerade Eurovision Song Contest häromsistens, men en smått omöjlig blankett skulle vi fylla i. Ingen fattade har, var och varför och köerna var orimligt långa. Då hittade Willner en lucka på högerkanten och vi bytte kö.  Men snubben vid montern var omutbar och vi fick fylla i mer meningslösa uppgifter. Då smet Halmstads brassband förbi och Masse lackade. Till slut var vi igenom och ordnade snabbt en taxi in mot stan. Gubben som körde sa inte ett knyst medan vi passerade gigantiska reklamskyltar för multinationella företag och fallfärdiga förorter. Det hettade till ordentlig när vi inne i stan mötte köerna. Då tröttnade Taxi-Borat och brände över på andra sidan vägen och upp på trottoaren för att vi snabbare skulle nå hotellet där vi skulle möta Jill och Jason för att hämta upp biljetterna. Problemet var bara att vi var på fel hotell – men en underbar Stella Artois smet ner.

Färden mot plåtarna fortsatte mot rätt hotell och vi fick se en kort bit av Kiev som var som en normal öststatsstad i förvandling. Vi mötte Jason och Jill på President Hotell och surrade lite om allt och inget. En halvtimme senare checkade vi in på hotellet. Ett dubbelrum på Hotell Kreschatyk kostade strax över 2500 kronor (vi skulle senare få veta att det är billigt) och det är nog det mesta jag betalat för en hotellnatt någonsin. Ska sägas direkt att det inte var något fel alls på detta trestjärniga hak och vi hade faktiskt en helt nyrenoverad superior suit med tomt kylskåp och dusch utan varmvatten. Å andra sidan hade vi morgonrockar!

Efter en snabb burgare på Donken, detta kostade inte mycket, mötte vi upp lite engelska polare på en irländsk pub ett kvarter bort. Vi var inte fler än 20 som satt och tog ett par lokala pre match pints för 11 pengar (13 kronor). Willner skulle så klart ha Guinness där vi satt och njöt. Rätt som det var dök Richard upp på Sky Sports News direktsändning. Han hade träffat Nick Collins på stan och det blev rätt häftigt när han var på skärmen samtidigt som han satt och snackade med oss. Allt skådades under stort jubel från de andra.

Men nu gick tiden fort. Jag och Masse som ville se lite mer av Kiev tog en snabb sväng ut från puben och ner i ett köpcentra, som låg två våningar under jord (!). Kunde snabbt konstatera att prisnivån på kläder och skor var som i Sverige och något högre. Däremot var som vanligt mat och bira oerhört billigt. Upp på rummet för att hämta flaggor och biljetter innan vi vände tillbaka mot O´Briens. Där mötte vi Brian och Niel. Vi satt och surrade Arsenal med duon och efter ett tag dök Igor upp – en kille som hjälpt Brian och Niel vid tidigare Kievbesök. Det var han som hjälpte oss att införskaffa de sköna halsdukarna med
kyrillisk text innan vi mötte kaoset utanför Valeri Lobanovskiy Stadium. Alla 16 000 åskådarna skulle in genom samma entré och det var ungefär som att stå längst fram på en fullpackad rockkonsert. Vår lilla grupp splittrades helt ofrivilligt på en sekund och jag och Igor gjorde allt för att ta oss fram mot grinden för att kunna fortsätta färden upp mot arenan. Brian hade han biljett, men det spelade mindre roll. Vi kom ändå in utan och när vi skulle in på vår sektion sa jag bara till vakten att de där inne har Igors biljett – så vips var vi på plats. Det kallar jag säkerhet!

Runt den ovala arenan hängde folk i träd och stod på murar och det var bra mycket mer än 16 000 personer på plats. Vi ställde oss i burens ena hörn med engelsmännen, ryssarna, de 60 Arsenalfans, fick stå för sig själva och sjunga sina hemsnickrade ramsor själva. Deras tonfall passade liksom inte in.

Ni har väl själv sett matchen och det finns väl inte så mycket att orda om. Vi plockade en viktig poäng och fick vårt sköna kvitteringsjubel på slutet. Jag räknade i vanlig ordning med att tvingas stå kvar på arenan i evigheter, det brukar vara så på Europabortamatcherna, men vi gled ut direkt och ner mot skogen
för att lätta på trycket. Att få gå på muggen inne på arenan var bara att glömma. Vakter med bössor och benskydd sa bara njet när vi frågade i paus. Vi rundade av kvällen med käk och ett par kalla med Stubbs, Honeymonster och matchprogramsgubben på O´Briens innan vi trötta gick tillbaka till hotellet för att slagga.

Och det är ungefär här vårt möte med Kiev tar slut. Dagen efter var bara en resa hem. Vi surrade med två affärsgubbar från Kalmar innan Aerosvits kärra ett par timmar för sent lyfte hem mot Arlanda. En bra, men för kort resa, var slut. Ett nytt land och en ny Arsenalmatch var avklarat.

Cheers!