Ett pånyttfött Arsenal

För lite mer än en månad sedan tog jag mig tiden att skriva ett inlägg om alla sena mål Arsenal gjort sedan Premier League och Champions League introducerades i början av 90-talet. I dåvarande moment hade vi under den här säsongen gjort tre matchvinnande mål under matchens fem sista minuter. Lite retsamt bestämde jag mig för att avsluta inlägget med orden "fortsättning följer", helt oanande om vad som komma skulle.

Sedan det inlägget har vi gjort tre matchvinnande mål inte bara under matchens fem sista minuter, utan på tilläggstid! Det började med att Thierry Henry avgjorde borta mot Sunderland, fortsatte med en fantastisk volley av Robin van Persie på Anfield och avslutades(?) med Thomas Vermaelens dunderkvittering i den sista tilläggsminuten.

Halvvägs in i första halvleken mot Tottenham låg vi tretton poäng bakom dem. Tretton poäng bakom tredjeplatsen med tolv matcher kvar att spela. När matchen var över var gapet sju. Veckan därpå krympte den till fyra. Igår blev det ett. Förutom den gyllene regeln att allt kan hända i fotboll finns det någonting annat som aldrig får glömmas bort - saker och ting kan förändras väldigt snabbt.

Vad som har hänt med detta Arsenal verkar ingen kunna svara på. Det är som om någon gått in i omklädningsrummet på Colney och sprutat något magiskt pulver på alla spelare. Vanligtvis hade torsken på San Siro och förlusten i FA-cupen mot Sunderland följts upp av en miserabel vår där vi förlorat match efter match. Det är ju det Arsenal vi känner till, det vi är vana att se. Speciellt efter två så pass tunga förluster. Men istället verkar det ha peppat laget, förändrat mentaliteten och ökat jävlaranamman i hela laget.

Robin van Persie sätter 1-1 mindre än en minut efter 0-1. Foto: Bildbyrån.

Om ni hittar ett mer ologiskt lag än Arsenal får ni gärna ryta till, för jag har svårt att ens hitta kandidater. Varenda vecka händer det underliga saker, varenda vecka är ett nytt äventyr. Ändå är det vi som supportrar som bör känna till laget som bäst. Vi bör veta vad som försegår, vad som händer, vad som kommer att hända. Men inte ens vi har en blekaste aning om vad som komma skall.

Det må vara en förtjusning, men oftast ger det bara magvärk. Men jag är den sista som klagar så länge vi vinner, speciellt på sättet vi vinner. Matchvinnande mål i sista minuten - när man tror att hoppet är ute - är bland det bästa som finns i hela världen. Bättre än alkohol, droger, sex och allt som kommer där emellan. Nåja, kanske inte allt, men det mesta, speciellt i fotbollsväg.

Igår kväll var en av dem där dagarna där jag trodde mig veta vad som skulle hända. Jag var visserligen mindre än en minut ifrån att få rätt, då jag var säker på att laget blivit lite övermodigt efter så pass bra resultat samtidigt som Newcastle är ett väldigt bra lag när de möter topplag (Tottenham är inte ett topplag). Men jag hade aldrig förväntat mig att vi skulle sätta ännu ett sent mål.

Allt påminde mig om matchen mot Wolverhampton tidigare i vintras. Vi hade massor och åter massor av chanser att avgöra, men tog inte en enda. Igår hade Rosicky - som var fantastisk - ett drömläge att avgöra, men missade. Gervinho hade ett ännu bättre läge. Vermaelen hade en nick som Krul gjorde en fantastisk räddning på. Robin van Persie hade även han ett par lägen. Men ingenting ville in.

När Newcastle slösade bort tre tilläggsminuter på vår planhalva hade jag redan skrivit ner 1-1 i resultatlistan, men den stora charmen med fotboll är att det bara krävs en chans, ett läge, en sekund att göra ett mål på. Alex Song passade bollen fram till Theo Walcott - som tidigare assisterat van Persies kvittering - som skickade in ett inlägg som Vermaelen dundrade in. Rättvist? Ja. Väntat? Nej.

Thomas Vermaelen dundrar in 2-1 med en minut kvar att spela. Foto: Bildbyrån.

Från ingenstans alls har det här laget gått från att sänka huvudenså fort allting går fel till att ge 110 % ända tills domaren blåser av matchen. Det har resulterat i sex matchvinnande mål under matchens fem sista minuter den här säsongen. Det är även ett nytt Arsenal-rekord i den moderna eran. Ett annat Premier League-rekord som vi satte igår var att vinna fyra ligamatcher i rad efter att ha legat under i varenda en av dem. 0-1 blev 2-1 mot Sunderland, 0-2 blev 5-2 mot Tottenham, 0-1 blev 2-1 mot Liverpool & 0-1 blev 2-1 mot Newcastle. Mäktigt och ännu ett bevis på det pånyttfödda Arsenal.

Pånyttfött? Ja, vad ska man annars säga? Ett lag som i början av säsongen förlorade med 8-2 mot Manchester United, 4-3 mot Blackburn och 2-0 mot Liverpool, som för bara ett par veckor sedan förlorade med 3-2 mot Swansea, kryssade 0-0 mot Bolton och blev förnedrade med 4-0 mot Milan. Vår säsong har varit en enda stor karusell som friskt valt att blanda formsvackor med formtoppar. Vanligtvis skulle jag säga att vi rider på en formtopp just nu, men jag har svårt att se Arsenal tappa det här med bara tio matcher kvar. Å andra sidan var det exakt samma sak man sa under förra säsongen, men då gick allt åt pipan på grund av andra orsaker.

Igår kväll satt jag och chattade med en vän från Västerås. Vi hade liknande åsikter om den kommande sommaren. Premier League befinner sig i sitt svagaste skick på flera år. Någon bättre chans kommer vi inte att få. Manchester United genomgår en generationsväxling som kommer ta flera år att genomföra, Manchester City är överskattade, Chelsea är ... Chelsea och Tottenham kommer falla ihop som ett korthus. Om vi i sommar ser till att värva tidigt, snabbt få in en ny assisterande manager (Pat Rice kommer att sluta), ser till att förlänga med Theo Walcott och Robin van Persie finns det ingenting som inte säger att vi kan vara med och utmana nästa år. Inte nödvändigtvis vinna, men utmana.

Det är en gyllene chans att göra en storsatsning, att visa intention, att skrämma motståndarlagen. Men först måste vi spela klart den här säsongen. Med tio matcher kvar ligger vi en poäng bakom Tottenham, tre poäng framför Chelsea och åtta poäng framför Newcastle. Allt kan fortfarande hända och vi kan fortfarande missa Champions League-spel nästa säsong. Därför gäller det att fullt ut fokusera all kraft på de kvarvarande matcherna. Vi har ett jobb att genomföra - och nu jävlar ska vi klara av det.

Sist men inte minst vill jag skriva ett par rader om Robin van Persie. Det finns få spelare som jag älskat lika mycket som honom och jag har enormt svårt att se honom i något annat lag än Arsenal. När Tim Krul maskade vid varje utspark - redan i första halvlek - var van Persie snabb med att påpeka det till sin landsman. Varenda gång Krul tog en utspark var van Persie där. Varenda gång. Och när Arsenal avgjorde matchen sade han det 60 000 på Emirates ville säga till Krul - "maska nu då." Han tog fram supportern inom sig och sade det vi alla andra hade sagt till Krul. Sådana aktioner skapar starka band mellan spelare och supportrar. Sådana aktioner skapar framtida legender. Och om han förlänger i sommar finns det längre inget snack om vem näste man kommer bli att pryda väggen på Emirates. Robin van Persie.

Robin van Persie - en blivande legend? Foto: Bildbyrån.