En groda utan ben

Efter den fantasilösa och oinspirerade insatsen mot Norwich i helgen skulle Arsenal få chansen att visa vad man går för hemma mot Schalke.

Här får vi dock återigen lägga till ett stort oroväckande men.

I stället fortsätter vi på inslagen väg med att trilla boll i sidled och bakåt, allt för att slippa behöva vara den spelare som tar chansningar som kan förstöra ens passningsprocent. Hur skulle det se ut på CVn?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I första halvlek händer i princip ingenting för något av lagen, vilket Schalke förmodligen var mest nöjda med i halvtid. Wenger hade valt att starta Ramsey på en kant. Trots att han löpte som ett djur i går hände absolut ingenting för honom den här gången heller. På Twitter jämförde jag honom i går med Denilson, vilket kan tyckas orättvist. Men det är en ganska enkel jämförelse att göra. Ramsey har ingen fart eller några eminenta dribblingar att förlita sig till. Han är, eller har i alla fall varit, en duktig bollhållare som också kan slå genomträngande passningar. Detta var däremot innan skadan som han fortfarande inte lyckats skaka av sig helt.

I dagsläget känns han som en spelare vi mest ställer på plan för att komma upp i elva spelare, och inte för att han ska bidra med någonting. Talangen måste däremot finnas kvar någonstans där, och det börjar bli dags att gräva fram den igen.

Det var dock inte Ramsey som oroade mest i går, utan vår fartblinde brasse André Santos som hade sin överlägset sämsta match i en Arsenal-tröja. Han såg tung ut, höll inte bollen lika bra som han brukar, slog bort bollar och framför allt så gick Schalke-spelare förbi honom som om han vore en skyltdocka. Vi har inte heller några hela renodlade vänsterbackar bakom honom som har spelat A-lagsfotboll. Som alternativ har vi att sätta ut Vermaelen där eller att sätta in Miquel alternativt Jernade Meade. Samtliga är oroväckande scenarion.

Vi ska dock inte skylla ifrån oss på skador för gårdagens match. Spelarna spelar så klart en stor del i det hela efter en minst sagt oinspirerad insats. Den största biten av frånskyllningskakan får dock herr Wenger ta på sig. Att ens komma på tanken att starta Ramsey på en kant när vi har Gervinho, Arshavin och Gnabry är minst sagt fantasirikt. Att sedan sitta och lugnt se på när Arsenal inte skapar en enda riktig målchans på 75 minuter innan byten görs är en annan underlig tanke. De byten som kom var inte heller de särskilt offensiva eller sådana byten som visar att "nu jävlar gubbar slänger jag in den här rackaren som kommer liva upp oss".

Har Wenger förlorat sin magiska hatt?

Den frågan ställer sig förmodligen många efter våra två senaste resultat. Därtill kan sommarens stora depression läggas till. Hur kan man försvara att sälja två av våra bästa spelare från förra säsongen utan att ersätta dem?
Det känns ganska klart att Wenger aldrig hade kommit på tanken att sälja Premier Leagues skyttekung till Manchester United för 5-6 år sen. Tänk er att Wenger hade velat sälja Henry till United 2003.

Nu kan ni sluta skratta åt tanken.

Arsenal har inte känts igen på en lång tid nu, och förändringar måste ske. Taktiker och personal måste bytas ut, såväl spelare som styrelsemedlemmar.

Återigen kom den enda positiva känslan på 90 minuter när Serge Gnabry entrade planen och briljerade från första touch. Visst, han tappade ett par bollar, en av vilka ledde till 2-0-målet. Men det är vad som kan hända när en spelare som verkligen försöker skapa någonting kommer in.

Och för att avsluta på en positiv tanke så är chansen stor att vi kommer få se Wilshere tillbaka på planen på lördag. Sagna och Frimpong har även dom en chans att finnas med i truppen.
Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain är inte heller dom långt ifrån att komma tillbaka från mindre skador. Man vågar inte hoppas för mycket på unge Wilshere, men oavsett hans form kommer hans återkomst vara en boost för övriga truppen.

Jag tänker vänta tills efter lördagen innan jag börjar använda ordet kris. För nu beskriver jag Arsenal som hopplösa.